Kaniner, bilar och durbaner

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens teknologins alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet – att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om teknologierna tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att ”digitalisera bilarna”, som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge teknologin tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över teknologins teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!

Lessence

Jag lyssnar alltså på Brother Louie av Modern Talking just nu, på väldigt hög volum. De har en egen kanal på Youtube där man i alla fall som belgare kan lyssna på alla deras låtar inklusive de lite sämre 90-talsversionerna. Jag kan inte länka dessa till nederländare. Till Frankrike borde jag kunna länka för där finns en kollektivlicens med Youtube sedan förra året.

Andra påtvingade licenser gentemot allmänheten finns också i offentlig upphandling, skriver MMN-o. Han menar kommuner och landsting inte rimligtvis kan gå in och låsa sig mot bara en tillverkare och deras möjligheter att utföra support och underhåll. Det skrev jag om igår relaterandes till Microsoft och Sydkorea. Men som MMN-o skriver finns också ett problem i styrkeförhållande. Eftersom Umeå kommun är en förhållandevis liten aktör, och den slutna mjukvaran egentligen inte är ett problem på grund av upphovsrätt utan på grund av avtalsrätt är det lika lätt att se att Umeå inte kan ta sig runt leverantörens standardavtal som det är begripligt att flygresenärer inte har något val annat än gå med på standardavtal.

International Federation of Librarians and Archivers (IFLA) har varnat för förflyttningen av upphovsrätt till avtals- och kontraktsrätt under några år. Det går visserligen att som besökare på ett bibliotek att ta sig runt begränsningar bibliotek och licensgivare satt upp, men för biblioteket självt är det svårare att ta sig runt begränsningar motparten ställer upp. Sverige har givit väldigt stort ansvar åt kommunerna i upphandlingsfrågor vilket i teorin då ger bättre anpassningsförmåga för varje kommun. I praktiken betyder det att varje kommun är en svagare förhandlingspart gentemot alla aktörer en kommun skulle kunna tänkas vilja köpa tjänster av. MMN-o föreslår att kollektivtrafiksaktörerna ska gå ihop. De-decentralisering. Centralisering har ett oförtjänt dåligt rykte.

I licensförhandlingar, som i alla andra situationer, är det styrkan hos de förhandlande parterna som avgör utgången. Det är därför immaterialrätterna är så starkt sammankopplade med konkurrensrätten, men till och med konkurrensrätten har sina begränsningar. Kan man utnyttja sin position som dominerande aktör i TV-branschen för matlagningsprogram när det finns så många olika tillverkare av matlagningsprogram? Varför går inte licenstagaren till någon annan? Vad gör man som rättighetsförvaltare om man ska förhandla med NewsCorp, världens största mediakonglomerat (för övrigt rättighetsförvaltarnas största bekymmer med konkurrensutsatt förvaltarmarknad och uppbrutna monopol)? Vad gör man som privatperson när biblioteken inte kan komma överens med rättighetsinnehavare eller när ens bibliotek blir stämt? Eller som elektronikbransch? Eller som tillhandahållare av mobila tjänster som vill ha ett kontrakt med Apple?

Knepigaste licensresonemanget senaste veckan är: om GPL och Apple inte är kompatibla, men det finns så många användare av iPhones som också är användare av mediaspelaren VLC, finns det någon poäng med att straffa användare för att de köpt en produkt som i övrigt uppfyller alla deras förväntningar?

Ja, visst, kan man så klart svara. Men det är ju inte Apple som lider. Snarare mår de bara bra av att deras användare låses in ännu mer till deras egen mjukvara. Apple är stort. VLC litet.

Religiösa upplevelser

Ibland är mitt liv lite bättre än jag tror.

Jag har just läst ikapp på min El Reg-feed som jag i en månad noggrannt hållit mig borta ifrån. Med min nyfunna energi upptäckte jag omedelbart att det ökända hackerkollektivet Anonymous har hacketihackat Westboro Baptists. Tydligen misstänker nu några av medlemmarna att aktionen egentligen var en fälla uppsatt av församlingen i syfte att spåra IP-adresser som har använts av bedrägliga individer som brukat det likaledes ökända LOIC-verktyget. Ironiskt nog har den portugisiska regeringen nyligen brukat liknande tarvliga fällor för att spåra användare av den jävulusiska fildelningsteknologin. Åtminstone, får man anta, IP-adresser till användare som inte anonymiserar sitt ondsinta uppsåt.

Medan den luriga busen Jester tar åt sig äran för denna illvilliga antibaptistiska handling kan jag inte hjälpa att undra om det här är ett nogsamt planerat ironiskt skämt. I ljuset av mina skriverier om Jesu nekande av demonen Legions frestelser med åtföljande förening med heliga ande under ett dop utfört av Johannes Döparen, väljer jag att leva i tro. Givet att Kristdemokraterna är Sveriges mesta upphovsrättsförespråkare förstärks mitt hopp än mer.

Jag tycker dock fortfarande att Piratpartiet och dess nya evangelistiska linje kräver en baptistisk motvikt. Har man någon som pratar behöver man någon som agerar. Och ja, jag tycker att IT-industrins användning av ordet ”evangelist” för att beskriva en industrisponsrad reklamare är olämplig. Och ja, jag tycker att det är olämpligt att ordet inkluderas i politiken som benämning för politiska förespråkare.

Religious revelations

Sometimes I truly feel I live a grand life.

Reading up on my El Reg-feed, which I have carefully neglected for a month, I see that the infamous hacker collective Anonymous has hacked Westboro Baptists. Apparently some of them now suspect this was the result of a Baptist honeypot action by the communion, the purpose of which was to track down IP addresses guilty of using the equally infamous LOIC tool. Ironically, the Portuguese government is also using honeypots for the same nefarious reasons, except, in Portugal it is a targetted action against the users of file-sharing technologies. At least, presumably, IP address of users that aren’t anonymising their villainous intent.

Of course, as the mischievous knave Jester claims the credits for this felonious anti-Baptist action. In the light of my recent writings on Jesus resisting Legion, thereby ending up with John the Baptist and the Holy Spirit, I cannot help but wonder if this is a carefully orchestrated joke. Of course, given that the Swedish Christian Democrats worship God, I want to believe.

I do, however, maintain that Piratpartiet in its recent swing towards Evangelism needs a Baptist counterpart. If you have someone talking you need someone leading the life of a doer. And yes, I believe the IT industry use of the term ”evangelist” is a slightly unsuitable description of an corporate-sponsered marketeer, and yes, I believe that importing it to politics makes it an unsuitable description of a political advocate.

PPI.Slavic.

This is just really a short notice from the Pirate Parties International conference in Germany. We’ve technically been able to follow it through a web stream. I like the IRC-chat better even though it’s slightly awkward that it was places on freenode rather than piratenpartij.

I was, also technically, a candidate for the Administrator Secretary(?) position of the organisation. Eventually, it was rewarded to Lola Voronina from the Russian Pirate Party. I only knew Sergey from the Russian Pirate Party before, but I’ve all their work with Russian WTO membership negotiations is very, very important and it’s been very, very inspirational for me as a person to get in touch with PPRU because of that..

After having talked to several members of revspace in The Hague about possible trade sanctions against Russia I find EU maliciousness in information technology and trade with Russia less worrisome. Russian authority to defend themselves against trade sanctions will be limited. Many laws will, I guess, come under review. On the other hand, a PPRU member told me on twitter that Russian copyright law is not compatible at all with making anything public without strong protection, and I can’t know enough about Russian law to make proper evaluations. I hope that Lola’s new position will bring closer ties with Russian pirates and, because I’m me, particularly around trade issues. Russia is the strongest bastion of information innovation in the world. They surpass Europe and the US from better legislation (or less respect for it) and as opposed to China aren’t cumbered with cultural censorship supreme. It would be sad if TRIPs would change that.

New co-presidents are Samir Allioui, whose name I always misspell to ”Alliuoi”, and an old fox in the organisation. He is accompandied by Marcel Kolaja from Czech Republic. Česka piratska strana have done well in elections, with media and with organisation and member cohesion. Samir and Marcel will, hopefully, bring strong organisation and strong member cohesion to the organisation over the next year.

I am given to understand Aleksandar Blagojević fell out of the board. Not sure what the rationale is behind that. All Eastern European or Slavic speaking countries have been very successful with organisation and popular support. They also seem built around member cohesion rather than front figures which for me, as some form of front figure, actually is very nice. It makes me think of both Ung pirat and Junge Piraten, both of which I like very much and one of which, in particular, used to be my ”home”.

Anyway, this is probably a praise-the-Slavics post, which is good and was my aim.

World is flat

I met a nice man from Luxembourg once. A the Free Culture Research Conference. He worked at the Luxembourg National Library. He lives in legal limbo.

The Luxembourg National Library sees as its mission to preserve and archive old newspapers. They already have a large collection of old newspapers online, dating back to the mid-1800’s. You can search for them, read them (they have this superdreary, really old font and the text is luxembourgian so I can mostly appreciate the aesthetics – of having the train times printed at the top right corner!). Train for Brussels departs at 13:10 on Saturday afternoon. Now. They papers are no longer copyrighted. Other papers are. De Spiegel or Le Monde from the 1950’s for instance. They’re digitizing them as well though, hoping that no one will file a lawsuit (class action? when manymany file at the same time?), and if someone does they’re more or less fucked. So they hope no one cares – he says.

They would need extended collective licenses in two countries: France, and Germany. And Luxembourg and Belgium wouldn’t wrong either, so that’s four. It’s a bit inconvenient for them to manage, so this man was saying it would be easier for them if their activities were legalised by a harmonised European legislation. This is, of course, not possible, because the Union doesn’t really have competence in that specific area. They can only stress competition and collaboration (under surveillance). And this is not possible anyway, because there are no extended collective licenses in France, Germany, Luxembourg or Belgium.

Some time after La Quadrature’s endorsement of Philippe Aigrain’s model of collective cultural sponsorship I thought, people who live in countries where the going has gone really tough, like France, must be more likely to look for a politically feasible quick fix. Philippe Aigrain’s book is not really along those lines, though.

Who will be compensated for what and how are the wrong questions to ask, I think. No kind of fee, tax, flat or not, can be considered compensation. It’s rather about what you want to achieve. You start by setting up a goal, then you work your way there.

There is Flattr, which is rightly considered a very convenient granular financing system for blogs or written material at large. It had the goal of creating a micro-donation system, and the system is widely adapted for almost every blog I know, or care to read, in Sweden.

But more problem formulation:

We know that there is much money in culture. The money is distributed very unevenly. This seems suboptimal if we want a big variety of culture(s) to grow and prosper.

We also know, presumably, that copyright is dead. By analogy, so must related rights be. It seems stupid to perpetuate an uneven distribution of money based on (actually by definition human) rights that don’t exist. So if there is much money in culture it needs to be distributed in a way that is not rights-based. An example of which is… Flattr.

I would boldly state that there is much culture that is not being sponsored by Flattr or its members. Perhaps culture that wont be sponsored by anything Flattresque even. If we’ve been going for a very simple compensation-issue in the past, we’ll be heading for a much more complicated sponsorship or promotion issue in the future. Compensation and remuneration is like… A one-way deal. Sponsorship and promotion can take all sorts of forms. I imagine.

The problems of justice and the solution to all our problems (hark and hear the angels!) are not really my primary, present concern. I know that I’m weak-hearted and soppy and all of that, but licensing issues for archivers are actually a problem. Other statements supporting that claim were, for instance, made at the e-Commons conference in Amsterdam last year. It’s a bit heartless to expect them to collect licenses from each and every individual who’s ever made anything that might be worth saving in an archive or a library. It’s slightly less horrible to create a system wherein which they have to keep track of who’s a member of which organisation and what kind of deal they have with that organisation. The least cruel option is probably making sure there is only the one license that is paid somewhere and then someone else can sort the problem. Librarians and archivers are in the business of librarianing and archiving. It’s good if they can do that, instead of worrying about lawsuits or creating massive databases of potential copyright holders.

I’m not heartless enough to wait for them to go down while we’re waiting for the regulatory revolution in copyright legislation to come. It’s like. It’s here. It causes huge problems. Deal with it.

Politik, vidareutveckling av

Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).

Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.

Tre samlande begrepp
· Användarfrihet

Konsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).

Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).

· Artificiell fattigdom

Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.

· Fri information

Ingen kommentar :)

Sakfrågor·

EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.

Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.

· Acta-avtalet

Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\

· Fri forskning

Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.

· Fria offentliga data

Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.

Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).

· Öppna trådlösa nätverk

Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!

· Filterfrågan

Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.

Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.

· Konsumenträtt

DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv

· Integritet i arbetslivet

\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.

· Digitala bibliotek

Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.

Awesomest hack or politicality

A little less than a month ago a temporary alliance under the banner of Anonymous successfully broke into the servers of security firm HBGary and acquired information about a security firm menage-a-trois busying themselves with pleasing the American Chamber of Commerce in their struggles against undesirable leftist groupings and labour unions.

On the Kaspersky Lab newsblog Threatpost Paul Roberts has compiled the following complementary list of malpractises: take over information from Facebook to intimidate customers, zero-day merchandising(!), custom malware production(!!) and an additional menage-a-deux with investment bank HSBC to bring down the Wikileaks servers by means of denial of service. Quoth Kaspersky’s Paul Roberts: ”It’s up to the FBI to solve crimes, not to banks, or their attorneys.”

At Ars Technica I further find, or perhaps equivalently, that the FBI undoubtedly are planning to hunt down the HBGary hackers, especially considering the previous (disproportional) responses against Operation: Payback and the ddos protests for Wikileaks. Quoth Ars additionally: FBI reminded Anonymous that ”facilitating or conducting a DDoS [Distributed denial of service] attack is illegal, punishable by up to 10 years in prison, as well as exposing participants to significant civil liability”.

Ironically, my first association is to a Swedish cultural essay on the Russian author Solzjenitsyn and his literary works on Gulag. Another quote (my translation): The story concerns one day out of the life of a prisoner, one out of 3653 days of a ten year long prison sentence, a common punishment for most real or imaginary crimes in Soviet both prior and shortly after the Second World War.

I’ve written some posts about Anonymous in the past. After the Gawker hack I think it’s relatively obvious that Anonymous, despite their quite prominent political results and representativity, even if it’s not always their goal (which I actually doubt that it ain’t), isn’t solely a group of internet-minded citizens with a passion for openness and transparency engaging in unqualified and harmless ddos-protests. Anonymous in this case becomes the difference between forcefully liberated, emancipated, publicized or leaked information. I would love to heard the opinions on this by Simon Rosenqvist, a party comrade who decided to take a leave from party work earlier this year, and especially in relation to his ideas about a public database of trade secrets (coolest idea ever!).

On Anonymous: Hunnism (2011-02-08) , Globalt (2011-01-18) , Perspectives (2010-12-13)

My boyfriend once told me that he can access my facebook and my mail super-easily. And boy if he can. Remember boys and girls that from a security perspective it is very unhealthy practise to permit password saving in a browser or forget to log out if you’re not on your own computer. Especially if you’re not on your own computer. The computer owner being a trusted steed is not an excuse for your enormous dispassionate laziness and comfort with the situation. I have two emails from my boyfriend sent to me from my own email account with several sentences of rebuke and reproachment.

Värsta hacket och politiken

För lite mindre än en månad sedan lyckades en temporär allians av hackare som valt att gå under namnet Anonymous bryta sig in i säkerhetsfirman HBGarys servrar och få med sig information om en säkerhetsbolagens menage-a-trois för att hjälpa amerikanska handelskammaren sätta dit vänstergrupper, fackliga organisationer och andra plågoandar.

På Kaspersky Labs nyhetsblogg Threatpost återfinns följande kompletterande lista med referens till Ars Technica: ta över information från Facebook för att skrämma kunder, zero-day-försäljning, custom malware-tillverkning (!!) och ytterligare en menage-a-deux tillsammans med HSBC för att ta ned Wikileaks servrar. Fortsätter Kaspersky Labs-skribenten Paul Roberts: /Det är faktiskt upp till FBI att lösa brott, inte storbanker och deras advokater.”

På Ars Technica läser jag vidare, eller motsvarande, att FBI mycket väl kan tänkas vara på jakt efter HBGarys hackare om man tar i beaktan deras oproportionerliga gensvar på Operation: Payback och ddos-protesterna för Wikileaks. Skriver Ars vidare: FBI reminded Anonymous that ”facilitating or conducting a DDoS [Distributed denial of service] attack is illegal, punishable by up to 10 years in prison, as well as exposing participants to significant civil liability”.

Det känns så underligt när min första association blir en understreckare om ryssen Solzjenitsyns verk om Gulag. Ytterligare ett citat: Berättelsen handlar om en dag i en fånges liv, en av 3653 dagar i ett tioårigt fängelsestraff, en vanlig påföljd för de flesta verkliga och påhittade brott i Sovjet både före och strax efter andra världskriget.

Jag har skrivit en del om Anonymous tidigare. Sedan Gawker-hacket är det tydligt att Anonymous trots ganska tydliga politiska resultat, om än inte alltid mål, inte enbart utgör datorintresserade vänner av öppenhet och transparens som utför okvalificerade och harmlösa ddos-protester. Här blir Anonymous istället skillnaden mellan fritagen, frigjord, offentliggjord och läckt information. Jag skulle gärna ha hört hur Simon Rosenqvist skulle knyta ihop Gawker och HBGary med sina tankar på en offentlig databas över företagshemligheter (värsta bästa idéen!).

Om Anonymous: Hunnism (2011-02-08) , Globalt (2011-01-18) , Perspectives (2010-12-13)

En gång sa min pojkvän till mig att han kan ta sig in på min facebook eller min mejl hur lätt som helst. Och nog kan han det. Kom ihåg att det är allmänt säkerhetsmässigt osunt att av slöhet godkänna lösenordssparande i en browser, eller att glömma logga ut ur e-postklienter på andras datorer!

Diktaturblockering

Det nederländska parlamentet vill att det ska bli omöjligt för diktaturer att blockera internet. Det nederländska Piratpartiet vill att parlamentet ska låta bli att vilja blockera internet överlag. Tyska AK Zensura har dragit tyska blockeringslagen inför konstitutionsdomstolen. Europaparlamentets kommittée för mänskliga rättigheter väljer frivillig blockering för medlemsstaterna istället för obligatorisk, och med undantaget för en risk att kravet på ”prior approval” är lite för svagt (vem som helst kan ju i teorin godkänna blockeringen – till exempel regeringen, polisen, ECPAT eller någon annan organisation som är sponsrad av medlemsstater eller Europakommissionen för att vilja blockera internet).

Eben Moglens frihetslåda drar till sig uppmärksamhet från aktivister världen över. Erik Josefsson framstår som lådans för närvarande meste förespråkare och har samlat en hop länkar jag ser korsa mina e-postlistevägar: sammanställning av Moglens framförande på FOSDEM. Freedom Box Foundation på Kickstarter. Eben Moglen om frihetslådan i New York Times.

Frihetslådan ska kringgå censur genom ett paket specialdesignad mjukvara, och vara enkel att använda. I en uppföljande meningsutväxling påtalades att OSIRIS-portalen för distribuerade webbportaler baserade på p2p också fungerar som skydd mot nedtagningar av webbsidor genom att distribuera portalernas innehåll på alla besökares datorer.

Jag försöker vrida huvudet kring hur OSIRIS och frihetslådor påverkar av beslagtagningar av domännamn eller ökad självreglering från ISPar. Nu när Telecom Italia ska nedprioritera p2p på sina nätverk, vad händer om regeringar gör samma sak med krypterad trafik? Telecom Italia verkar över lag inte så pigga på tjänster som tar upp mycket nätverkskapacitet.

Återuppbyggnaden av Tunisien fortsätter och Rafik Dammak (numera MSc i trådlösa sensorer!!) har skrivit ned ett antal förslag på framtida nätregleringspolicys baserade på sina erfarenheter från internationella diskussioner kring internetreglering: decentralisering, skapa ett oberoende av statsmonopolet ITA:s noder in och ut ur Tunisien, minska möjligheten för varje enskild aktör att skada tillgång till infrastruktur och internet för varje annan aktör.

Med passivt ointresse har jag nästan lyckats följa tävlingen i att inte hålla med Carl Bildt om Libyen. Carl Bildt har i alla fall gott sällskap i Tjeckien, rapporterar Pirátské Noviny, som också skriver om ddos-attacken mot Kinotip, Tjeckiens största torrent-tracker. Pirátské Noviny går bra – de har en allsidig nyhetsrapportering om informationspolitik och täcker ganska mycket östeuropeiskt, framför allt tjeckiskt. Dessutom har de med sin hemsida nått stora framgångar, stor publik, och påverkar de internetpolitiska landskapet på ett sätt jag inte tror jag sett på andra platser i Europa, i alla fall inte med Piratpartier.