Archive

Archive for the ‘Fildelning’ Category

Personlig betraktelse: ACTA

Ministerrådet har godkänt underskriften av ACTA-avtalet å ministerrådets vägnar. Det är förmodligen avslutet på den godkännandeprocess i unionens nationella parlament som pågått under hösten, och kvarstår gör nu endast Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution. Avtalets godkändes i ministerrådet som så kallade ”B-punkt” A-punkt, vilket betyder att ministrarna som ansvarar för ämnet, utrikesministrarna eller handelsministrarna, inte tyckte att frågan meriterade vidare överläggningar. För mig innebär det en tydlig trivialisering av den stora upprördhet som ACTA-avtalet har skapat hos unionens medborgare och informationspolitiska aktivister (men för den delen också telekommunikationsoperatörer – Telia har till exempel kritiserat både förhandlingsformer och avtalsinnehåll). Av någon anledning har många valt att fokusera på att trivialiseringen skedde via jordbruksministrarnas sammankomst i december. Jag förstår inte varför det skulle vara en extra dålig trivialisering bara för att den utförs av jordbruksministrar – problemet är att ministerrådet och handelsministrarna inte tar frågan med det allvar som de borde. Det hade varit ett lika stort problem om de godkänt denna B-punkt A-punkt på sitt eget handelsrådsmöte. För den demokratiska transparensens skull hade det till och med varit sämre: vi hade kanske inte ens begripit att det var en trivialisering som ägde rum.

Europaparlamentet kommer att anordna hearings och hålla en omröstning om godkännande av avtalet. Någon gång under året, eller kanske till och med förra året, hörde jag att sannolikheten för avslag egentligen är väldigt låg, eftersom Europakommissionen och ministerrådet kommer att påtala den prestigeförlust det innebör EU att kommissionen å våra vägnar förhandlat detta avtal för att sedan av den tredje europeiska institutionen, parlamentet, bli knäppta på näsan.

Och det är visserligen svårt. Europaparlamentets reaktion vid SWIFT-förhandlingarna (överförande av bankdata till USA) var till exempel att godkänna det knappt ens marginellt bättre omförhandlade förslaget kommissionen presenterade dem i augusti 2010. Å andra sidan har Europaparlamentet vid frihandelsförhandlingar med Sydkorea inte rädats att slå kommissionen på fingrarna vad gäller liberaliseringen av handel med personbilar. Europaparlamentet godkände avtalet först efter att ha skapat sig ett tillägg som ger unionen befogenheten att unilateralt införa strafftullar på Sydkoreanska exporter av personbilar. Det sticker måhända i ögonen på alla vänner av frihandelsavtal och tullavskaffningspolitik, men ses av mig snarare som ett exempel på att Europaparlamentet när det bränner till faktiskt prioriterar sina egna medborgare och företag (alternativt: ”ägnar sig när det behövs åt protektionism”, vilket har en mycket negativare klang i samhällsdebatten men betyder i stort sett samma sak). Jag kan lämna det osagt om just denna form av omtanke är den som vi som medborgare allra helst vill ha. Förmodligen beror det på vilken bakgrund man har, och vart man för närvarande har sin arbetsplats.

Annat bra om ACTA:
Svenska regeringen ansvarigt för den människorättsvidriga straffrättsliga delen av ACTA (15 november: om svenska regeringens inblandning i koordinationen av europeiska ståndpunkter om de straffrättsliga delarna av ACTA)
Dutch parliament refuses ACTA secrecy (23 november: om nederländska parlamentets försök att få tillgång till bakgrundsdokumenten för förhandlingarna innan godkännandet av avtalet i nationella parlamentet)
Domstolsbeslut kan sätta käppar i hjulet för ACTA-avtalet (24 november: om konsekvenserna av EG-domstolens dom i målet om SABAM vs Scarlet, eller internetoperatörernas rättighet att vägra blockering av tillgång till upphovsrättsskyddat material för sina användare)
ACTA: time for a democracy catch up? (25 november: om hur processen att granska ACTA-avtalet går till i brittiska parlamentet)
Dutch Minister says refusal to provide access to the EP legal service’s opinion on ACTA is “crazy” (16 december: om hur Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor inte delgav allmänheten den utredning de begärt från parlamentets juridiska utredningsenhet)

Ännu ingen Krita

Dom lever! Dom lever!

Jag hittar inga bevis alls på att den upphovsrättsindustri vi i dagligtal brukar referera till som dinosaurier varken 1) håller på att dö, eller 2) inte uppdaterar sina affärsmodeller. Snarare kommer det forskning varje vecka som berättar hur välmående industrin är, och upphovsrättsindustrin har också legat i framkant med att sluta affärsavtal som faktiskt inte alls har med lagar att göra utan den privata kontraktsrätten. Deras nya uppgift på marknaden ska dock inte ses som upphovsrättsprodukter utan informationskontroll, varesej den uppstår via kontrakt med ISPar eller hårdvarutillverkare (jfr Apple). Kanske borde vi i den snabbt utvecklande informationsekonomin istället referera till dom som björkmätare.

Lessence

Jag lyssnar alltså på Brother Louie av Modern Talking just nu, på väldigt hög volum. De har en egen kanal på Youtube där man i alla fall som belgare kan lyssna på alla deras låtar inklusive de lite sämre 90-talsversionerna. Jag kan inte länka dessa till nederländare. Till Frankrike borde jag kunna länka för där finns en kollektivlicens med Youtube sedan förra året.

Andra påtvingade licenser gentemot allmänheten finns också i offentlig upphandling, skriver MMN-o. Han menar kommuner och landsting inte rimligtvis kan gå in och låsa sig mot bara en tillverkare och deras möjligheter att utföra support och underhåll. Det skrev jag om igår relaterandes till Microsoft och Sydkorea. Men som MMN-o skriver finns också ett problem i styrkeförhållande. Eftersom Umeå kommun är en förhållandevis liten aktör, och den slutna mjukvaran egentligen inte är ett problem på grund av upphovsrätt utan på grund av avtalsrätt är det lika lätt att se att Umeå inte kan ta sig runt leverantörens standardavtal som det är begripligt att flygresenärer inte har något val annat än gå med på standardavtal.

International Federation of Librarians and Archivers (IFLA) har varnat för förflyttningen av upphovsrätt till avtals- och kontraktsrätt under några år. Det går visserligen att som besökare på ett bibliotek att ta sig runt begränsningar bibliotek och licensgivare satt upp, men för biblioteket självt är det svårare att ta sig runt begränsningar motparten ställer upp. Sverige har givit väldigt stort ansvar åt kommunerna i upphandlingsfrågor vilket i teorin då ger bättre anpassningsförmåga för varje kommun. I praktiken betyder det att varje kommun är en svagare förhandlingspart gentemot alla aktörer en kommun skulle kunna tänkas vilja köpa tjänster av. MMN-o föreslår att kollektivtrafiksaktörerna ska gå ihop. De-decentralisering. Centralisering har ett oförtjänt dåligt rykte.

I licensförhandlingar, som i alla andra situationer, är det styrkan hos de förhandlande parterna som avgör utgången. Det är därför immaterialrätterna är så starkt sammankopplade med konkurrensrätten, men till och med konkurrensrätten har sina begränsningar. Kan man utnyttja sin position som dominerande aktör i TV-branschen för matlagningsprogram när det finns så många olika tillverkare av matlagningsprogram? Varför går inte licenstagaren till någon annan? Vad gör man som rättighetsförvaltare om man ska förhandla med NewsCorp, världens största mediakonglomerat (för övrigt rättighetsförvaltarnas största bekymmer med konkurrensutsatt förvaltarmarknad och uppbrutna monopol)? Vad gör man som privatperson när biblioteken inte kan komma överens med rättighetsinnehavare eller när ens bibliotek blir stämt? Eller som elektronikbransch? Eller som tillhandahållare av mobila tjänster som vill ha ett kontrakt med Apple?

Knepigaste licensresonemanget senaste veckan är: om GPL och Apple inte är kompatibla, men det finns så många användare av iPhones som också är användare av mediaspelaren VLC, finns det någon poäng med att straffa användare för att de köpt en produkt som i övrigt uppfyller alla deras förväntningar?

Ja, visst, kan man så klart svara. Men det är ju inte Apple som lider. Snarare mår de bara bra av att deras användare låses in ännu mer till deras egen mjukvara. Apple är stort. VLC litet.

Religious revelations

Sometimes I truly feel I live a grand life.

Reading up on my El Reg-feed, which I have carefully neglected for a month, I see that the infamous hacker collective Anonymous has hacked Westboro Baptists. Apparently some of them now suspect this was the result of a Baptist honeypot action by the communion, the purpose of which was to track down IP addresses guilty of using the equally infamous LOIC tool. Ironically, the Portuguese government is also using honeypots for the same nefarious reasons, except, in Portugal it is a targetted action against the users of file-sharing technologies. At least, presumably, IP address of users that aren’t anonymising their villainous intent.

Of course, as the mischievous knave Jester claims the credits for this felonious anti-Baptist action. In the light of my recent writings on Jesus resisting Legion, thereby ending up with John the Baptist and the Holy Spirit, I cannot help but wonder if this is a carefully orchestrated joke. Of course, given that the Swedish Christian Democrats worship God, I want to believe.

I do, however, maintain that Piratpartiet in its recent swing towards Evangelism needs a Baptist counterpart. If you have someone talking you need someone leading the life of a doer. And yes, I believe the IT industry use of the term ”evangelist” is a slightly unsuitable description of an corporate-sponsered marketeer, and yes, I believe that importing it to politics makes it an unsuitable description of a political advocate.

World is flat

I met a nice man from Luxembourg once. A the Free Culture Research Conference. He worked at the Luxembourg National Library. He lives in legal limbo.

The Luxembourg National Library sees as its mission to preserve and archive old newspapers. They already have a large collection of old newspapers online, dating back to the mid-1800’s. You can search for them, read them (they have this superdreary, really old font and the text is luxembourgian so I can mostly appreciate the aesthetics – of having the train times printed at the top right corner!). Train for Brussels departs at 13:10 on Saturday afternoon. Now. They papers are no longer copyrighted. Other papers are. De Spiegel or Le Monde from the 1950’s for instance. They’re digitizing them as well though, hoping that no one will file a lawsuit (class action? when manymany file at the same time?), and if someone does they’re more or less fucked. So they hope no one cares – he says.

They would need extended collective licenses in two countries: France, and Germany. And Luxembourg and Belgium wouldn’t wrong either, so that’s four. It’s a bit inconvenient for them to manage, so this man was saying it would be easier for them if their activities were legalised by a harmonised European legislation. This is, of course, not possible, because the Union doesn’t really have competence in that specific area. They can only stress competition and collaboration (under surveillance). And this is not possible anyway, because there are no extended collective licenses in France, Germany, Luxembourg or Belgium.

Some time after La Quadrature’s endorsement of Philippe Aigrain’s model of collective cultural sponsorship I thought, people who live in countries where the going has gone really tough, like France, must be more likely to look for a politically feasible quick fix. Philippe Aigrain’s book is not really along those lines, though.

Who will be compensated for what and how are the wrong questions to ask, I think. No kind of fee, tax, flat or not, can be considered compensation. It’s rather about what you want to achieve. You start by setting up a goal, then you work your way there.

There is Flattr, which is rightly considered a very convenient granular financing system for blogs or written material at large. It had the goal of creating a micro-donation system, and the system is widely adapted for almost every blog I know, or care to read, in Sweden.

But more problem formulation:

We know that there is much money in culture. The money is distributed very unevenly. This seems suboptimal if we want a big variety of culture(s) to grow and prosper.

We also know, presumably, that copyright is dead. By analogy, so must related rights be. It seems stupid to perpetuate an uneven distribution of money based on (actually by definition human) rights that don’t exist. So if there is much money in culture it needs to be distributed in a way that is not rights-based. An example of which is… Flattr.

I would boldly state that there is much culture that is not being sponsored by Flattr or its members. Perhaps culture that wont be sponsored by anything Flattresque even. If we’ve been going for a very simple compensation-issue in the past, we’ll be heading for a much more complicated sponsorship or promotion issue in the future. Compensation and remuneration is like… A one-way deal. Sponsorship and promotion can take all sorts of forms. I imagine.

The problems of justice and the solution to all our problems (hark and hear the angels!) are not really my primary, present concern. I know that I’m weak-hearted and soppy and all of that, but licensing issues for archivers are actually a problem. Other statements supporting that claim were, for instance, made at the e-Commons conference in Amsterdam last year. It’s a bit heartless to expect them to collect licenses from each and every individual who’s ever made anything that might be worth saving in an archive or a library. It’s slightly less horrible to create a system wherein which they have to keep track of who’s a member of which organisation and what kind of deal they have with that organisation. The least cruel option is probably making sure there is only the one license that is paid somewhere and then someone else can sort the problem. Librarians and archivers are in the business of librarianing and archiving. It’s good if they can do that, instead of worrying about lawsuits or creating massive databases of potential copyright holders.

I’m not heartless enough to wait for them to go down while we’re waiting for the regulatory revolution in copyright legislation to come. It’s like. It’s here. It causes huge problems. Deal with it.

.es-pere

Jag har skrivit rätt mycket om Sindelagen och Zapateroregeringens inställning till upphovsrätt under de senaste åtta åren. Igår hölls en omröstning i spanska senaten om hur processen ska fortskrida under våren. Det lyckades Piratpartiets internationella representanter äntligen lyckades uppmärksamma. Men snälla kom ihåg att parlamentet inte kommer att slutgiltigt godkänna lagen förrän om en månad!!!! Partido Popular, Spaniens konservativa parti, kan fortfarande väga upp Zapateros hejdukars internetcensur. Finns det hopp, finns det chans, men den utmålas som så liten att den vore ett mirakel. Vi får se hur Internautas ställer sig nu när det också ligger en anklagelse om att kulturministeriet är korrupt. Eller kanske Carl Bildt träder in för frihetens skull?

Samtidigt läser jag i veckans EDRi-gram att USA:s regering har beslutat dra in domännamnen för flera streamingsajter för sport från Spanien. Torrentfreak rapporterar mer om Superbowl-yran (själv tycker jag att brännboll är väldigt tråkigt och tittar hellre på All Blacks). Streamingsajter har jag bara nämnt i förifarten och lovat mig själv att kolla upp närmare men de har förklarats lagliga i Spanien vid två tillfällen, verkar vara lagliga i Sverige och är tydligen också populära och lagliga i Israel.

Tillsammans med RapidShare och MegaUpload ses streaming som nästa stora hot mot upphovsrättsindustrin. Det går liksom lite över katt-och-råttalek när ansvar för upphovsrättsintrång flyttas från privatpersonen till tillhandahållaren av uppkopplingen och sedan till internetoperatören och slutligen domännamnsregistraren. En lista har i alla fall skapats om hur man tills vidare kan komma förbi amerikanska regeringens fortsatta ansträngningar.

I en kommentar till mig förra veckan anslogs att upphovsrättsindustrin i denna bemärkelse faktiskt är rätt så progressiv. De nöjer sig varken med ett status quo eller med ett bevarande av upphovsrätten så som den sett ut under 1900-talet. Snarare kan man se upphovsrätten som ett ständigt förändrande fenomen, vilket kanske tydligast åskådliggörs av 1930-talets plötsliga införande av näraliggande rättigheter och nutidens förflyttning av upphovsrättens innebörd från samhällelig konsensus till påtvingad moral.

I vilket fall fick jag efter Piratpartiets pressreleases om Sindelagen ur kontexten av Universals plötsliga katastrofala lidande frågan om hur Sindelagen kan komma att påverka svenskar. Egentligen gör den väl inte det just nu. Men Spanien blir det andra landet i ordningen som inför nedstängning av hemsidor, och det fjärde landet i ordningen där påtvingade självsaneringsregler för internetoperatörer blir norm. EDRi har om detta nyligen givit ut en sammanfattande skrift om farorna med självreglering.

Vad jag ser är en Michel Barnier vid rodret på DG Markt (kommissionens generaldirektorat för den inre marknaden) som lovar att skärpa reglerna kring upphovsrätt på internet. Karel de Gucht på generaldirektoratet för utrikeshandel har annonserat att ACTA är definitivt förenligt med EU:s lagstiftning. Jag ser en digital agenda som lägger tyngden på en inre marknad för digitala tjänster. Mina två orosmoln blir följdaktligen att Spaniens och Frankrikes regelverk kommer föreslås som norm och att ”internet” begränsas till att för europeerna vara ett geografiskt begränsat fenomen. Den innebär i så fall att vi inte undkommer den regim som nu inrättats av USA och att vi därtill bara svårligen kan ta oss utanför det område vari regimen gäller. Jag ska lägga på minnet att Ung pirat måste svara på kommissionens nya konsultation.

Tidigare om Spanien och upphovsrätt (i kronologisk ordning): Hållbar ekonomi (18-12-2010), Avgiftsavgörande (20-01-2011)Internautrapporter (22-01-2010), Universal (25-01-2011), Histori.es (29-01-2011).

Histori.es

januari 29, 2011 1 kommentar

Ángeles González-Sinde har tappat lite, lite stöd i regeringen. Anledningen är att Filmakademins (föredetta) ordförande Alex de la Iglesia anförde att lagen egentligen inte passar någon.

Det finns nu en utmärkt analys (på spanska) av Sinde-lagens historia, de inblandade ministrarna och lagens relation till USA:s 301-lista (värd att läsa! även med Google Translate). Nej, González-Sinde kommer inte gå till historien som en Spaniens populäraste kulturministrar.

Det verkar förresten vara en trend bland kulturministrarna i Zapateros Spanien. Före detta kulturminister Carmen Calvo tillträdde 2004 när Zapatero kom till makten och ägnade mycket tid och stora pengar på att utbilda spanjorerna om kopieringens nackdelar. När hon avgick i juli 2007 gladdes internauterna för en framgång för kulturen och den nya tekniken. Då hade Spanien på en hårsmån undvikit hennes förslag om bredbandsskatt. Om vilken senaten med avseende på lobby-trycket sagt att han aldrig trott att så starka påtryckningar kunnat åstadkommas publicisterna. Det kan vara ett slag av ironi att den domare sex månader senare förklarade att icke-kommersiell fildelning naturligtvis är lagligt. Samme Alex de la Iglesia som ovan tycker 2011 att fildelning till och med definierar nätet!

Den spanska kassettersättningen är ganska ny och tillkom som ett frivilligt avtal mellan blankmedieproducenter och intresseorganisationen SGAE 2003. När Zapatero tillträdde i april 2004 fanns ett hopp om att han sociala inställning till politiken (till skillnad från de konservativas marknadsdrivna) skulle leda till avskaffande av ersättningen. Istället utökades kassettersättningens omfång i december 2007 under nya kulturministern César Antonio Molinas styre. Antonio Molina lyckades 2008 kväka ur sig att terrorism och piratism är jämförbart skadliga för samhället.

Det här inlägget är egentligen skrivet som ett svar på en fråga från i onsdags då Piratpartiet skickade ut en pressrelease om Sindelagen. Missnöjet med Zapatero-regimens kultur- och teknologihantering har varit närvarande under båda Zapateros mandatperioder. Partido Populars live and let live hade förvisso inte avhjälpt problemet Telefónica särskilt mycket, men det har uppenbarligen inte Zapatero heller.

Spanien hamnade på 301-listorna första gången 2008 så Antonio Molina får antas inte ha haft det så lätt att undvika pirateri-motstånd. Samma sak lär, från den synvinkeln, också ha gällt hans efterträdare González-Sinde. Sinde lär ha drabbats av ett extra problem när streaming av broadcasting (eller hur ska man säga?) förklarades i enlighet med lagen i maj 2010, men med Barnier i rodret på DG Markt kan det vara så att broadcasters väljer den vägen istället.

Påminn mig om att ta reda på mer om broadcasting och streaming snart. Det susar i säven att frågan även behandlas i Council of Europe.