Arkiv
Mitt stöd för Schibbye och Persson
Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Så här såg mitt brev till regeringen ut.
Förutsättningarna för journalister i världen har blivit sämre de senaste åren, varnar rapport efter rapport. Alldeles nyligen har två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson, dömts till elva års fängelse i Etiopien för olaglig inresa och förberedelse för terrorbrott. När svenska regeringen nu, efter många vändor, slutligen bestämt sig för att deras uppdrag i Etiopien faktiskt varit journalistiskt och att deras frigivande är av hög prioritet är det också läge att lägga handling bakom orden.
Journalisternas verksamhet är nämligen inte bara hotad i krigsutsatta områden som Etiopien. Även på hemmaplan här i Europa minskar journalisternas rörlighet och möjligheter till kritisk granskning, bäst representerat av händelseutvecklingen i Ungern under det senaste året. Inte bara av utrikespolitiska skäl, utan även inrikespolitiska, är det extra viktigt att Sverige tydligt markerar att detta är en utveckling vi inte vill se.
Därför är det helt avgörande att regeringen gör allt i sin makt för att se till att dessa journalister kommer tillbaka till Sverige som fria medborgare så fort som möjligt.
Jag är övertygad om att Sverige kan ta bättre vara på sitt arv och rykte som förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. När jag reser i världen konfronteras jag ständigt med bilden av Sverige som ett land som står upp för journalisters friheter, självbestämmanderätt och självförverkliganderätt. Även om jag är besviken på regeringens saktfärdiga respons i den här frågan, och gärna släpper både en och annan syrlig kommentar om hur pass välförtjänt Sveriges rykte egentligen är nu för tiden, vill jag gärna tro att regeringen har en massa krut att lägga på journalistiska rättigheter och att de faktiskt kommer göra det också.
Personlig betraktelse: ACTA
Ministerrådet har godkänt underskriften av ACTA-avtalet å ministerrådets vägnar. Det är förmodligen avslutet på den godkännandeprocess i unionens nationella parlament som pågått under hösten, och kvarstår gör nu endast Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution. Avtalets godkändes i ministerrådet som så kallade ”B-punkt” A-punkt, vilket betyder att ministrarna som ansvarar för ämnet, utrikesministrarna eller handelsministrarna, inte tyckte att frågan meriterade vidare överläggningar. För mig innebär det en tydlig trivialisering av den stora upprördhet som ACTA-avtalet har skapat hos unionens medborgare och informationspolitiska aktivister (men för den delen också telekommunikationsoperatörer – Telia har till exempel kritiserat både förhandlingsformer och avtalsinnehåll). Av någon anledning har många valt att fokusera på att trivialiseringen skedde via jordbruksministrarnas sammankomst i december. Jag förstår inte varför det skulle vara en extra dålig trivialisering bara för att den utförs av jordbruksministrar – problemet är att ministerrådet och handelsministrarna inte tar frågan med det allvar som de borde. Det hade varit ett lika stort problem om de godkänt denna B-punkt A-punkt på sitt eget handelsrådsmöte. För den demokratiska transparensens skull hade det till och med varit sämre: vi hade kanske inte ens begripit att det var en trivialisering som ägde rum.
Europaparlamentet kommer att anordna hearings och hålla en omröstning om godkännande av avtalet. Någon gång under året, eller kanske till och med förra året, hörde jag att sannolikheten för avslag egentligen är väldigt låg, eftersom Europakommissionen och ministerrådet kommer att påtala den prestigeförlust det innebör EU att kommissionen å våra vägnar förhandlat detta avtal för att sedan av den tredje europeiska institutionen, parlamentet, bli knäppta på näsan.
Och det är visserligen svårt. Europaparlamentets reaktion vid SWIFT-förhandlingarna (överförande av bankdata till USA) var till exempel att godkänna det knappt ens marginellt bättre omförhandlade förslaget kommissionen presenterade dem i augusti 2010. Å andra sidan har Europaparlamentet vid frihandelsförhandlingar med Sydkorea inte rädats att slå kommissionen på fingrarna vad gäller liberaliseringen av handel med personbilar. Europaparlamentet godkände avtalet först efter att ha skapat sig ett tillägg som ger unionen befogenheten att unilateralt införa strafftullar på Sydkoreanska exporter av personbilar. Det sticker måhända i ögonen på alla vänner av frihandelsavtal och tullavskaffningspolitik, men ses av mig snarare som ett exempel på att Europaparlamentet när det bränner till faktiskt prioriterar sina egna medborgare och företag (alternativt: ”ägnar sig när det behövs åt protektionism”, vilket har en mycket negativare klang i samhällsdebatten men betyder i stort sett samma sak). Jag kan lämna det osagt om just denna form av omtanke är den som vi som medborgare allra helst vill ha. Förmodligen beror det på vilken bakgrund man har, och vart man för närvarande har sin arbetsplats.
Annat bra om ACTA:
Svenska regeringen ansvarigt för den människorättsvidriga straffrättsliga delen av ACTA (15 november: om svenska regeringens inblandning i koordinationen av europeiska ståndpunkter om de straffrättsliga delarna av ACTA)
Dutch parliament refuses ACTA secrecy (23 november: om nederländska parlamentets försök att få tillgång till bakgrundsdokumenten för förhandlingarna innan godkännandet av avtalet i nationella parlamentet)
Domstolsbeslut kan sätta käppar i hjulet för ACTA-avtalet (24 november: om konsekvenserna av EG-domstolens dom i målet om SABAM vs Scarlet, eller internetoperatörernas rättighet att vägra blockering av tillgång till upphovsrättsskyddat material för sina användare)
ACTA: time for a democracy catch up? (25 november: om hur processen att granska ACTA-avtalet går till i brittiska parlamentet)
Dutch Minister says refusal to provide access to the EP legal service’s opinion on ACTA is “crazy” (16 december: om hur Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor inte delgav allmänheten den utredning de begärt från parlamentets juridiska utredningsenhet)
Pommes de t’Eire
"You would not believe it, but we are very protected by various intellectual property rights - geographical indications, plant variety rights and patents can all be used to keep us from proliferating and you from growing or selling potatos."
The association to the on-going potato war of Belgium and ensuing intellectual property details are also not far from my mind. Dramatic headlines and democratic musings ensue as a field of potatoes outside Gent University Agricultural Department was liberated, or vandalized, by a group of activists disagreeing with the covert cultivation of GMO crops on open fields (no control over where the crops spread) in a privately-funded research project where the proceeds of the research was to fall in into the hands of the funder. The university calls the potato liberation ”a scientific catastrophe and a sign that democracy is not working well” (my translation). I am of the firm belief that the democratic deficit, and the tragedies to science, agriculture and society to be found herein, lie in the circumstance that the crops are destined to fall subject to an intellecual property right that can have an impact on people who’ve mistakenly become associated with aforementioned crop.
As much as I respect research, since the mid-1990s there have been worrying tendencies at the European Patent Office to include plants within what’s considered patentable matter. The plant variety rights are somewhat ”adapted” for agriculture in so far as you’re allowed to save seeds, basically (a patent right would require you to renew your license/buy new seeds for each year you want to continue industrial application of the crop). There is not really any good way of telling which type of right the private investor in the Gentsian potato field was planning to go for at the end of the research project.
But say the university and their sponsors opt for getting the ”weaker” right (which is the plant breeders’ right in this case).In the origins of plant variety rights I seem to recall potato farmers in the UK protested loudly their fears that the sudden emergence of an intellecual property right in the field would cause a big ownership concentration in the seed providers. Their fears turned out to be entirely justified – the market for providing original seeds is currently very centralized and intellectual property rights encourage further centralization of originators. Certainly there are reasons to criticize the university of Gent for this project, even if they label it research?
Plant breeders’ rights are typically pushed by large seed enterprises (Monsanto springs to mind, but they’re by no means the only actor on this market) in regions of the world where patent offices feel disinclined to include plants in the patentable subject matter, namely Latin America (who appear to be having quite a lot of unique potatos per country/region). Thus it is that most Latin American countries seem to have updated or strengthened their plant variety protection laws in the last five years. Particularly in Chile, these actions were criticized for benefiting primarily foreign investors. I would hate it for my university to be able to avoid responsibility for participating in the perpetuation of such market strategies by vague alusions to democracy and science.
Below is a sign naming various forms of potatos and the characteristic looks of each sort (list of older varieties here, pre-1960s). The rumour goes that Asterix is slowly disappearing from the market after it was discovered to be weak against a particular type of pest or mould. I like Columbo and Ostara, eat Blue Congo because it looks cool (it’s dark blue!) and would like to try ”Matilda”. The most common sorts of potatos found in Swedish supermarkets are King Edward and Asterix.
On a side-note, it appears Spain is leading the development for climate-change-resistant potatoes.
Lessence
Jag lyssnar alltså på Brother Louie av Modern Talking just nu, på väldigt hög volum. De har en egen kanal på Youtube där man i alla fall som belgare kan lyssna på alla deras låtar inklusive de lite sämre 90-talsversionerna. Jag kan inte länka dessa till nederländare. Till Frankrike borde jag kunna länka för där finns en kollektivlicens med Youtube sedan förra året.
Andra påtvingade licenser gentemot allmänheten finns också i offentlig upphandling, skriver MMN-o. Han menar kommuner och landsting inte rimligtvis kan gå in och låsa sig mot bara en tillverkare och deras möjligheter att utföra support och underhåll. Det skrev jag om igår relaterandes till Microsoft och Sydkorea. Men som MMN-o skriver finns också ett problem i styrkeförhållande. Eftersom Umeå kommun är en förhållandevis liten aktör, och den slutna mjukvaran egentligen inte är ett problem på grund av upphovsrätt utan på grund av avtalsrätt är det lika lätt att se att Umeå inte kan ta sig runt leverantörens standardavtal som det är begripligt att flygresenärer inte har något val annat än gå med på standardavtal.
International Federation of Librarians and Archivers (IFLA) har varnat för förflyttningen av upphovsrätt till avtals- och kontraktsrätt under några år. Det går visserligen att som besökare på ett bibliotek att ta sig runt begränsningar bibliotek och licensgivare satt upp, men för biblioteket självt är det svårare att ta sig runt begränsningar motparten ställer upp. Sverige har givit väldigt stort ansvar åt kommunerna i upphandlingsfrågor vilket i teorin då ger bättre anpassningsförmåga för varje kommun. I praktiken betyder det att varje kommun är en svagare förhandlingspart gentemot alla aktörer en kommun skulle kunna tänkas vilja köpa tjänster av. MMN-o föreslår att kollektivtrafiksaktörerna ska gå ihop. De-decentralisering. Centralisering har ett oförtjänt dåligt rykte.
I licensförhandlingar, som i alla andra situationer, är det styrkan hos de förhandlande parterna som avgör utgången. Det är därför immaterialrätterna är så starkt sammankopplade med konkurrensrätten, men till och med konkurrensrätten har sina begränsningar. Kan man utnyttja sin position som dominerande aktör i TV-branschen för matlagningsprogram när det finns så många olika tillverkare av matlagningsprogram? Varför går inte licenstagaren till någon annan? Vad gör man som rättighetsförvaltare om man ska förhandla med NewsCorp, världens största mediakonglomerat (för övrigt rättighetsförvaltarnas största bekymmer med konkurrensutsatt förvaltarmarknad och uppbrutna monopol)? Vad gör man som privatperson när biblioteken inte kan komma överens med rättighetsinnehavare eller när ens bibliotek blir stämt? Eller som elektronikbransch? Eller som tillhandahållare av mobila tjänster som vill ha ett kontrakt med Apple?
Knepigaste licensresonemanget senaste veckan är: om GPL och Apple inte är kompatibla, men det finns så många användare av iPhones som också är användare av mediaspelaren VLC, finns det någon poäng med att straffa användare för att de köpt en produkt som i övrigt uppfyller alla deras förväntningar?
Ja, visst, kan man så klart svara. Men det är ju inte Apple som lider. Snarare mår de bara bra av att deras användare låses in ännu mer till deras egen mjukvara. Apple är stort. VLC litet.
Ser inte, får inte, läsa
Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!
I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.
Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.
Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.
Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.
Save yourself from Zombie Laws
bleeerarrguh
As I reported two days ago, and is now noted also by Walter van Holst, a recent South Korean DDoS attack may in fact be a malicious attempt at sneaking through an oppressive law allowing the government to snoop commercial and private traffic alike. The European security agency ENISA published two reports on botnets not long ago, but appears to be supporting the idea of internet service providers notifying their customers of a potential infection instead.
Regardless of which security analyst you talk to, they will say that users are the true compromisors of security. The South Korean authorities appear to have taken this very literally, and while I didn’t check if the strategy pursued by the Austrialian authorities and promoted by ENISA is actually helping users and ISPs it is clear that public authorities feel that users are not inclined and will not be inclined to take responsibility for their own security. Because botnets suck up bandwidth, the ISP is already tried on private initiative in some places although it appears to be a while ago. To my understanding this experience was discontinued since it’s easy to forge being an ISP suggesting that you’re infected..
At least one friend reacted to me in private saying that this proposal is an attack on democracy. It is, but it’s just one among many, and many of the others are already enacted. As I’ve said in many discussions about trade agreements I think that our democratic powers are already quite limited by the fact that decisions are taken way over our heads. South Korea has signed two trade agreements that make mandatory severe repercussions against filesharing only within the last year, so clearly the South Korean government has already outsourced privacy to private actors. The other argument is the loss of free speech online that many other people have brought up in relation to Apple, Facebook, Google and other commercial actors who’s activities with respect to users can’t really be monitored or controlled. Presumably there at least one technical argument against, but nobody I know seems to be able to think of any.
Just like speed cameras though, you would expect there to be lots of fines in South Korea about this, but the danger to users and to the government is not very likely to decrease at all. Internet users, like drivers, are not likely to keep track of everything and update all their software or car tires as often as they should.
The public procurement process is likely to lead to very few, or even just the one, security company getting the entire responsibility for helping the government determine what is dangerous and what is not. Public procurement sadly isn’t as transparent as it should be, and it’s very easy for public authorities to default on a specific vendor because it’s convenient. 98% of all computers in South Korea run Microsoft Windows. Government documents are only available for users running Windows. I’d feel uncomfortable with the same amount of power ending up with a single security company as are, presumably, all former customers of HBGary. So added security from this aspect is unlikely
Even if you, like ENISA suggests, would ”outsource” the responsibility of warning users to an ISP, I simply can’t believe that this is a good solution. I’ve written many angry posts about ISPs and I don’t trust them for squat. Telefónicas business strategies, or for that matter Comcast’s, Verizon’s or even Eircom’s strategies do not fill me with confidence that these people will either warn me or warn me in a way that doesn’t primarily serve their business interests – at the expense of both me and my security. Added security from this aspect is also unlikely.
A counter-proposal would be to introduce computer security as a mandatory subject in basic education. That’s probably the most useful way of spending public money. Everyone should know how to secure a home network, protect themselves against viruses and know the risk of viruses, or encrypt a harddrive. But when I talk to people who stopped studying even five years ago, very few of them remember any of the mathematics they studied so the system is obviously not flawless. Still, it’s the only measure I can think of that’s worth spending any public money on.
If we’re going to digitize our society I think we’re going to have to live with there being a risk crime in all parts of society. Some people break into your car, other people violate your network security. A much larger problem for society is the fact that our backbone infrastructure, our last mile infrastructure, our internet service provision and our online portals are likely to end up getting owned by the very same companies. Vertical monopolies. I noticed that this is already happening in hardware manufacturing which gives the one or two remaining hardware manufacturers a disproportionate amount of influence on what goes into our hardware – the specifications aren’t open, how are we supposed to know? Just because internet service providers are larger than life and people are not, doesn’t mean you should take the easy route and attempt to secure the networks from the parties that aren’t the biggest threat to secure, and primarily reliable, network infrastructure.
Korean Zombie PCs
Update: Prof. Keechang Kim has now provided two blogposts in English on the matter: On Zombie MPs and suggestion in parl and the strangeness of the DDoS attacks:
It was the 3rd of March 2011. South Korea was under attack. A ddos attack, but not your average ddos attack, in fact, it was no ddos attack at all. It was an attack targetting social networks, banks, businesses and private citizens infecting them with a worm wiping the harddisks of infected computers and then self-destruct.
It was the 7th of July 2009. South of Korea was under attack. A ddos attack, but not your average ddos attack, in fact, it was no ddos attack at all. It was an attack targetting social networks, banks, businesses and private citizens infecting them with a worm wiping the harddisks of infected computers and then self-destruct.
The observant reader will have seen by now that these numbers boil down to 3.3 and 7.7, an observation also made by Korean openweb activist Keechang Kim.
Why would a worm herder kill off her worms? And why is there no political nor economic message attached to the attack? A surprise attack, like Hannibal and the elephants emerging from the mists of the Alps. Well. It’s a second surprise attack and you would expect war elephants to work only once. In the case of anything involving computers this is not so. Virii, for instance, have made governments and computer users insecure since the dawn of time. I don’t know what to make of the fear against Stuxnet, for instance. Technically the only thing it does is make a reactor unable to produce refined fissionable material for possible nuclear weapons. By attacking, as far as I understand, SCADA systems that are anyway not secured very well. Instead of securing SCADA systems, the fear makes governments want regulation. We think. Why?
A reader with good memory will have remembered by now that the French internet authority HADOPI last year suggested a universal piece of (open source) software installed on all French computers to help users determine whether they are in fact downloading copyrighted material or not. I guess you’d have to be pretty informed to know that there was a similar proposal in South Korea pursued happily by an ambitious government in 2009, called the Zombie PC Prevention Act. See, I am very concerned about the EU-South Korea FTA effects on European internet policies, and many Korean activists (most notably IPLeft) are similarly concerned about the US-South Korea FTA effects on Korean internet policies. But this is not a free trade agreement. It’s an own-initiative report.
Popular support is rising for a helpful Zombie PC Act giving a government-controlled authority the mandate to access and scrutinize commercial, official and private datasystems. The authortity will help the government determine if the system is infected by any potential virus. Lacking appropriate anti-virus software shall, according to the bill, lead to repercussions.
Tvångsförflyttning
Jag gillar inte imaginära varor så mycket. Jag köper att man i elektricitetsläran och åtföljande produkter måste använda sig av imaginära tal för att kunna beskriva statiska värden i situationer där man… Ja. Deriverat eller integrerat, men imaginära varor går lite bortanför min gräns.
Jag tycker faktiskt inte att argumentet för att domännamn skulle vara egendom är särskilt nyttigt, eller att de i sådana fall utnämna dem till varumärken.
Innehavaren har rimligtvis en viss identitet kopplad till utrymmet hen skapat och yttrandefrihet är inte bara att få snacka vid köksbordet utan att prata offentligt. Men det är nog offentligheten som är det viktiga att skydda. Det känns intuitivt fel att kriga mot den offentliga platsen.
Man får nog välja vilka offentliga platser man går till. Och det dyker alltid upp nya offentliga arenor, särskilt på nätet. 
Domänkapningar är någon sorts tvångsförflyttning mellan gamla och nya offentliga arenor. Tvångsförflyttningen av till exempel samer anser vi jämförelsevis mycket, mycket oaccepterbar. Vetenskapsrådet utreder om tvångsförflyttningar går att jämföra med folkmord. Inte ens vräkningar tycker vi om.
Jag undrar lite grann hur staden Kirunas plötsliga flyttplaner hänger ihop med allt det här.
Jag kritiserar ofta och gärna varumärken i egenskap av deras produktliknande egenskaper. Jag tycker det känns intuitivt fel att man kan köpa, sälja och värdera en identitet, eller i allmänhet hindra folk att referera till den. Köper man upp ett bilvarumärke kan varumärket tydligen sänkas på nolltid eftersom den nya ägaren plötsligt byter utseende och motorer i bilarna, enligt bloggen Vänsterfilen, som granskar bilbranschen. Men det är väl snarare en förlorad identitet? Bilarna fick nya egenskaper och det var de gamla egenskaperna man ville ha. Sina gamla bilmotorer hade man inte behövt köpa upp, det känns inte effektivt. Alls. Varken för företaget eller för samhället i övrigt. Damien Hirst, smaklös konstnär, geni eller pirat (det framgår inte), odlade antingen ett varumärke eller skapade konst. Jag tycker inte att någonting i Hans Henrik Brummers understreckare kan beskrivas som varumärkesderiverat värde. Han beskriver det snarare i den senare delen av artikeln som ett personlighetsdrag. 
Kobratelefoner och banantelefoner är onekligen fräcka men är utseendet något man kan sälja? Man kan uppenbarligen vilja göra slut över förändringar i utseendet, som Tom och Katey Cruise, men det känns ju rätt bedrägligt att sälja någon av dem. Kan man hyra ut ett utseende? Att hyra en strippa är lite av ett gränsfall, men hyresobjektet är nog vid eftertanke strippans tid. Faktiskt. Kan man hyra ut utseendet till privatkonsumenter? Med risk att låta alarmistisk är text och musik någonting man gärna vill hyra ut.
Åter till telefonerna.
Spännande former på barnböcker är inte en ny idé. Tar man dubbelt betalt för kaninformade böcker? Jag vet faktiskt inte om fiffigt utformade barnböcker kostar mer än de andra barnböckerna,
Med det sagt pratar jag inte så mycket om varesig min familj eller min pojkvän på min blogg men väldigt mycket i verkligheten. Med tanke på hur mycket särskilt min pojkvän fungerar som politiskt bollplank för mig kan man ju ifrågasätta det valet men det vore ju enklare om han skaffade en egen blogg (lobba honom!!).
Politik, vidareutveckling av
Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).
Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.
Tre samlande begrepp
· AnvändarfrihetKonsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).
Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).
· Artificiell fattigdom
Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.
· Fri information
Ingen kommentar :)
Sakfrågor·
EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.
Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.
· Acta-avtalet
Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\
· Fri forskning
Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.
· Fria offentliga data
Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.
Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).
· Öppna trådlösa nätverk
Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!
· Filterfrågan
Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.
Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.
· Konsumenträtt
DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv
· Integritet i arbetslivet
\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.
· Digitala bibliotek
Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.
Descended
For completely unknown reasons I suddenly started to care about useless things.
This is strange, since normally I don’t.
As far as trade agreements go, ACTA is currently not on anyone’s priority list since we have a new report on copyright coming up, a proposal for a common patent which, like the Prüm Convention of 2004, is allowed by Commissioner Michel Barnier to go through the highly dubious process of ”deeper co-operation between a limited number of member states.” I am not particularly cynical, but after the signing of the Prüm Convention it took almost exactly two years before it was EU standard. With Michel Barnier at the steering wheel of DG Markt, I also do feel that both the French LOPPSI2 and the Spanish Sinde law justifyably should create a concern for EU-wide harmonisation of sudden shutdowns of webpages.
The India-EU FTA is progressing solemnly. Just like I got the opportunity to mention on alt1040, bilateral trade agreements are not of high concern. One of the best examples of which is the EU-South Korea FTA which in fact has already established the oh-so-feared ACTA rules in the international trade agreement framework. And in a CARIFORUM agreement. Soon in a Canada agreement. A cause for concern in the Colombian and Peruvian agreements. I heard that too many links destroy your Google hit count, so I advice readers to have a thorough look at bilaterals.org which lists interesting details on every bilateral FTA you could imagine.
Now, shutdowns of webpages. I have only briefly mentioned the Usenet-case of FTD in Dutch courts from last year. Last autumn it looked exactly as if FTD could not be held liable for users putting up links to copyrighted material. A few days ago a high court in the Hague decided differently. Despite good news from German courts relating to the Atari-RapidShare case, Spain, France and Benelux are enough for Michel Barnier to act swiftly. Which he has promised to do.
Now to the happy news! The Pirate Party, governed by wise people suggests that trademarks have the sole function of protecting consumers. I don’t understand how lawyers and many party members can disagree with this statement considering that because of trademark law, eBay is forced to limit their services because they are liable for what their users do, because of trademark law, member state customs authorities are having to carry out the trademark protection of private actors in thir countries, because of trademark law, memberstate authorities are having to carry out the trademark protection tasks of private parties in third countries (the last two are actually different links! they are two cases the latter of which refers to the first). Because of trademark law Commissioner Algirdas Šemeta is allocating EU money cigarette trademark combat, a European Union for cigarette protection and the fight against garlic (the vampiric ,a-ha, irony of this is not lost on me). This is the method they use to save our tax money even if the hardened criminals that buy these goods are often perfectly aware of what they are doing. Cross-border trade for citizens is obviously a problem when this is the way the Commission is knowingly and willfully using our taxmoney to protect us from a globalized market in which we ourselves have control and knowledge about what we are buying and how, and they are masking this under consumer protection. Because of trademark law, the collected wisdom of Pirate Parties end up in this. That last linked comment is unfortunately not merely a troll, but also a symptomatic approach to trademarks displayed by the previous front figures of Pirate Party of, particularly, Sweden. Because the Pirate Party of Sweden believes, just like Commissioner Mr Šemeta, that this form of consumer protection is good, and desirable.
The present chairman is still difficult to evaluate since she has mostly mentioned trademarks sarcastically in relation to the dehumanisation of people with cultural aspirations. But it potentially bodes for a new, and reasonable understanding of trademark problems. I will probably put forward a new motion for the annual congress, and hopefully the eBay and Nokia cases will have stirred up enough attention to get to grips with this.
The stupidest part of this is that this is what I keep track of when I am trying not to work with politics or keep track of exactly every link on the web that relates to my political crusades. Someone gag me. I am waiting for Samir Allioui to comment on the Sony vs LG vendetta though. Because this is another one of those things that just slip under the radar. Almost.
Mårten Fjällström
Amelia Andersdotter
Stenskott 
Kommentarer