Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare – om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

WTO:s konfliktlösningssystem heter Dispute Settlement Body (DSB). Denna institution tillsätter så kallade arbitration panels, eller skiljenämnder, som består av internationellt erkända experter i internationell handel som enligt stadgan ska vara av varierat geografiskt ursprung (i WTO:s början, och fortfarande, fanns och finns det dock en dominans av experter från USA och andra länder på norra halvklotet eftersom vi helt enkelt har en längre tradition av studier i ämnet än i många utvecklingsländer).

De parter som driver processer mot varandra i WTO:s skiljenämnder är länder. Till exempel har Ecuador och USA gemensamt drivit process mot Europeiska gemenskapen/EU för att åstadkomma en förändring i hur EU definierar importtullar på bananimporter (det här var en av mina första erfarenheter med skiljenämnder i WTO, och jag är svenska Geneverepresentationen evigt tacksam för deras koncisa förklaring av bakgrundshistorien). Canada och USA har också drivit process mot EU för att få till stånd en förändring i EU:s regelverk för import av kycklingkött (dock inom ramen för ett avtal om fytosanitära åtgärder, som är ett sånt där plurilateralt avtal jag nämnde i förra bloggposten). I normalfallet är det ett företag i någon av de klagande länderna som till den nationalstat i vilken den har hemvist tagit ett klagomål om orättvis behandling från den svarande nationalstatens sida som i detta fall, då en guatemalansk betongtillverkare för sin regering påtalat orättvisa kontraktsvillkor i Mexiko, i strid mot avtalet.

Det är idag förhållandevis vanligt att omfattande frihandelsavtal innefattar interna mekanismer för konfliktlösning, det vill säga konfliktlösningsmetoder som är definierade inom avtalet självt. Alternativet hade ju annars varit att man vid konflikt om avtalets införande eller faktiska innehåll hade gjort antingen ingenting eller att de stridande parterna (företaget och svarandelandet) fått mötas i någon redan befintlig domstol som ju i så fall skulle kunna misstänkas för att vara jävigt till fördel för den part som har sin hemvist i landet i fråga. För lite mindre omfattande handelsavtal händer det ibland att man anger DSB som konfliktlösningsmekanism, det vill säga, hänvisar stridande parter till en redan befintlig organisation men som ändock är definierad och upprättad på internationell nivå, i teorin utan inblandning från avtalsparterna. Skiljenämnder är för övrigt också vanliga vid större handelsavtal mellan helt privata parter, det vill säga avtal där ingen nationalstat är inblandad. Det har att delvis att göra med att man vill säkerställa sig om en opartisk process, men också för att man vill hålla konflikten utanför det offentliga (jämför med DSB:s skiljenämnder som jobbar helt öppet) samt spara tid (det tar nämligen tid att vänta på det allmänna rättsväsendet).

Sydkoreaavtalets kapitel 14 definierar ramverket för konfliktlösning inom avtalet. Det är baserat på WTO-avtalets DSB-processer. ACTA-avtalets kapitel 5 definierar till exempel en kommitté som ska övervaka de undertecknande staternas uppfyllande av avtalets villkor och föreslå eventuella förbättringar de kan komma på. En egentlig konfliktlösningsmekanism är det inte och skulle det bli faktisk konflikt lär man fortfarande behöva vända sig till domstol. En övervaknings- och konfliktlösningsmekanism liknande den i ACTA kan man hitta i EU:s avtal med Japan om samarbete i tullfrågor från 2008 (artikel 21). Det kan vara värt att lägga märke till att ACTA-avtalets övervakande kommitté har fått fler befogenheter än den EU-japanska, bland annat möjligheten att självständigt inhämta expertutlåtanden och göra förändringar i avtalet. Min gissning är att det har att göra med dels att USA varit part i ACTA, och USA har en längre tradition av att driva politik genom handelsförhandlingar än EU (som ju egentligen inte haft administrativ befogenhet att driva handelsförhandlingar på den här nivån särskilt länge), men också att ACTA är ett avtal mellan fler parter än två vilket gör att utvärdering och uppdatering av avtalet är en svårare och mer tidsödande process. Det är ju fler parter än två som ska komma överens och precis som över allt annars i samhället är det svårare att enas kring samma mål ju fler man är – man försöker gardera sig mot situationen att en konflikt om en petitess skulle uppstå utan att man har möjlighet att snabbt korrigera petitessen.

Vill man ha effektiv konfliktlösning kan ett sådant system i plurilaterala avtal vara bra. För insyn och demokratisk påverkan är det dåligt.

Ansvarsutkrävande och prejudikat

När en skiljenämnd definierad i ett handelsavtal gjort ett utlåtande om avtalets tolkning är det i teorin bindande för de underskrivande parterna. I verkligheten går det naturligtvis att bortse från utlåtandet om man är en så pass stark aktör ekonomiskt att de andra parterna inte har råd att utkräva sanktioner (det här är det huvudsakliga problemet med bilaterala avtal – den starkare avtalsparten är i regel så överlägsen sin medundertecknare att den senare inte har någon möjlighet att utkräva ansvar även om den först nämnda parten skulle felat), men låt oss ändå anta att dessa skiljenämnder faktiskt är en form av domstol, utanför våra vanliga juridiska system och bortkopplade från statsapparaten men som kan skapa bindande juridiska dokument som påverkar våra relationer med omvärlden och vår politiska handlingsfrihet.

En mer ortodoxt marknadsliberal person kanske i denna situation skulle hävda att det ju är bra att kontrollen över marknaden fråntas politiker på nationell nivå och att man inte kan jämställa saker som välfärdspolitik, skattepolitik och införsel av varor på marknaden med varandra. Men Kanadas och USA:s vinst över EU om kycklingköttet på fytosanitära grunder visar att så inte är fallet – EU måste acceptera importer av kanadensiska och amerikanska klorbehandlade kycklingar, eftersom EU inte lyckats bevisa att sådant kött skulle kunna vara skadligt för människor. Eftersom klorbehandling av köttet efter det att kycklingen slaktats gör att det blir mindre viktigt att hålla kycklingen vid god hälsa under själva uppfödningsprocessen går beslutet alltså emot EU:s djurskyddslagar.

Re Japan

En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.

Svindel

Jag ska straffa dig, i Månens namn! Eller låta bli >:}

Mina favoritkonspirationer grundar sig alltid i rymdhistorier. Månen kommer, enligt DN, vålla kaos när den kommer närmare Jorden än den gjort på mycket länge. Som alla science fiction-entusiaster vet är Månen också bekämpningsbar med atomvapen. Däremot kommer Japans kärnkraftskriser inte vara största hotet mot börserna, utan Mellanöstern, olja och energivapen i allmänhet kommer istället spela en fortsatt stor roll med mäktiga resursinnehavare som inte räds att slå.

Råkar man vara innehavare av ett bankkort finns det dock fler resursproblem att oroa sig för. Välkonstruerade attacker mot uttagsautomater (skimming, mest). I september-oktober förra året kom finurliga indier på att även hands on-fastlimning av tangenter av uttagsautomaternas nummerbräda effektivt sätter användarna, inte automaterna ur spel. Detta följdes snabbt upp i USA. Försök åtgärda det med höjda avgifter för bankomatuttag, suckers!

Samtidigt, i den riktiga världen, har en 19-åring hamnat i fängelse för att ha drivit ett forum för bankdatasamlare. Ansamlandet, via virus, av bankkundsdata till stora databaser (100’000 element) som sedan bjuds ut till försäljning tycker jag är sjukt imponerande. Jag är nästan säker på att man inte borde bli fascinerad av likaledes 100’000 svindlade dollar. Men de är ju så ambitiösa, och kommer ändå inte i närheten av bankchefer. Ett sånt bittert öde för så mycket jobb.

Jag grubblar också på hur den underjordiska bankcyberbrottsligheten förhåller sig till de insitutionaliserade brotten mot internationella avtal. För här: i det första fallet kan vi, i alla fall i teorin, spåra och straffa de inblandade. I det andra fallet kan vi få en (eller två) parlamentariker med slokande öron tala ut i De Spiegel. Och se här! Banker använder RSA-teknologi för att autentisera identitet! RSA har blivit hackat!

Summan av kardemumman är att oavsett slokande öron är vi, som cyberhavets bankkunder, ändå inte säkra från superskillade databasförsäljare. Fascinerande!

Det som irriterar mig är att samhällets fullständiga resurser under flera flera år lagts ned på att spåra upp dessa ondsinta svindlare, samtidigt som det tog typ, Islands, Greklands, Irlands, Spaniens och Italiens ekonomiska kollaps och att halva USA förlorade sina hem innan någon fick för sig att göra något – nämligen investera ännu mer av allmänhetens pengar för att rädda bankcheferna! Var är Sailor Moon när man behöver henne?

Ser inte, får inte, läsa

Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!

I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.

Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.

Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.

Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.

Korean Zombie PCs

Update: Prof. Keechang Kim has now provided two blogposts in English on the matter: On Zombie MPs and suggestion in parl and the strangeness of the DDoS attacks:

It was the 3rd of March 2011. South Korea was under attack. A ddos attack, but not your average ddos attack, in fact, it was no ddos attack at all. It was an attack targetting social networks, banks, businesses and private citizens infecting them with a worm wiping the harddisks of infected computers and then self-destruct.

It was the 7th of July 2009. South of Korea was under attack. A ddos attack, but not your average ddos attack, in fact, it was no ddos attack at all. It was an attack targetting social networks, banks, businesses and private citizens infecting them with a worm wiping the harddisks of infected computers and then self-destruct.

The observant reader will have seen by now that these numbers boil down to 3.3 and 7.7, an observation also made by Korean openweb activist Keechang Kim.

Why would a worm herder kill off her worms? And why is there no political nor economic message attached to the attack? A surprise attack, like Hannibal and the elephants emerging from the mists of the Alps. Well. It’s a second surprise attack and you would expect war elephants to work only once. In the case of anything involving computers this is not so. Virii, for instance, have made governments and computer users insecure since the dawn of time. I don’t know what to make of the fear against Stuxnet, for instance. Technically the only thing it does is make a reactor unable to produce refined fissionable material for possible nuclear weapons. By attacking, as far as I understand, SCADA systems that are anyway not secured very well. Instead of securing SCADA systems, the fear makes governments want regulation. We think. Why?

A reader with good memory will have remembered by now that the French internet authority HADOPI last year suggested a universal piece of (open source) software installed on all French computers to help users determine whether they are in fact downloading copyrighted material or not. I guess you’d have to be pretty informed to know that there was a similar proposal in South Korea pursued happily by an ambitious government in 2009, called the Zombie PC Prevention Act. See, I am very concerned about the EU-South Korea FTA effects on European internet policies, and many Korean activists (most notably IPLeft) are similarly concerned about the US-South Korea FTA effects on Korean internet policies. But this is not a free trade agreement. It’s an own-initiative report.

Popular support is rising for a helpful Zombie PC Act giving a government-controlled authority the mandate to access and scrutinize commercial, official and private datasystems. The authortity will help the government determine if the system is infected by any potential virus. Lacking appropriate anti-virus software shall, according to the bill, lead to repercussions.

Ironic licensing

Following a post today on SpicyIP I realize that I sometimes get feelings of guilt for not blogging.

See, that post is about licensing issues, more specifically, an ironic license given to an essay about media piracy in developing economies. The essence is that this essay is given an (online) license which asks readers with IP-addresses originating in a developed economy for a license fee of… quite a lot. Whereas IP-addresses originating in developing economies get the essay for free. Where this puts the people of many economies in South-East Asia or the Middle-East, where the economies could certainly be considered ”developing” (or for that matter China) but the internet is so heavily censored that foreign IP:s through proxies are the only way of getting access to any material, presumably including this essay, the story doesn’t tell. Either the licensors didn’t consider that, or this is considerably more ironic than one would have guessed.

I find licensing, and exhaustion of intellectual property rights, very indecent. The reason you might want to give different licenses in India or the EU, for instance, is that you want to sell your copyrighted material for a cheaper price in India than in the EU. But all of the union is certainly not rich or fully developed (consider Romania and Bulgaria, for instance, also the only two nations in Europe that appear to be investing in cost free education, while other member states are obviously moving in the opposite direction: let’s remember the UK, or why not the much criticized, new fees on education in Sweden?). This is made possible by the European Union regional exhaustion. Well. Simplified. I guess. Also slightly misleading. As far as I understand it, you should be able to give licenses to one and same company to sell the same book (for instance) in both regions but charging different prices (which are set by the copyright holder?).

The European Union is negotiating a new trade agreement with India. This is a cause for concerns, especially in India. The European Union can hardly enforce stricter rules in the Indian agreement than they have already enforced in the Union itself (or can they?) so the question is if it will get much attention here. India is not party to the ACTA negotiations since India is usually somewhat problematic when it comes to defining TRIPs-plus or GATT/GATS-plus rules. India is somewhat dependent on exports though, and in a FTA-battle with one of their major trading partners, without the strength of WIPO/WTO coalition of BRIC-countries (basically, together they can stand up for themselves, one on one it’s more difficult, the exception being perhaps China, which is now the second largest economy in the world). Well… India is going to have a harder time not succumbing to demands that are not necessarily favourable. For them.

Looking at the South Korea-FTA, it is difficult to imagine that the EU would force a regionalisation of intellectual property rights exhaustion in India. At least! Nevertheless, check this out if you want more extensive information on Indian bilateral trade agreements. If you want information on European trade agreements, please do not that while most bilateral trade agreements are negotiated by the European Commission executives on behalf of all member states, but that many member states have their own separate agreements with third parties. The European Union is such a horrible mess. 70 bilaterals for the Union alone, and how many for each member state? It makes me feel a bit like this.

More on the research report (with extensive quotations) at Techdirt, or why not the report itself?

Note: bilaterals.org reports that it is not yet time for a Taiwan-India FTA. I need to investigate this further. China hasn’t signed that many bilateral agreement in the past. One of them is with Serbia, but maybe their trade empire is expanding.

Politik, vidareutveckling av

Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).

Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.

Tre samlande begrepp
· Användarfrihet

Konsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).

Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).

· Artificiell fattigdom

Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.

· Fri information

Ingen kommentar :)

Sakfrågor·

EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.

Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.

· Acta-avtalet

Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\

· Fri forskning

Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.

· Fria offentliga data

Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.

Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).

· Öppna trådlösa nätverk

Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!

· Filterfrågan

Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.

Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.

· Konsumenträtt

DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv

· Integritet i arbetslivet

\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.

· Digitala bibliotek

Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.

Descended

For completely unknown reasons I suddenly started to care about useless things.

This is strange, since normally I don’t.

As far as trade agreements go, ACTA is currently not on anyone’s priority list since we have a new report on copyright coming up, a proposal for a common patent which, like the Prüm Convention of 2004, is allowed by Commissioner Michel Barnier to go through the highly dubious process of ”deeper co-operation between a limited number of member states.” I am not particularly cynical, but after the signing of the Prüm Convention it took almost exactly two years before it was EU standard. With Michel Barnier at the steering wheel of DG Markt, I also do feel that both the French LOPPSI2 and the Spanish Sinde law justifyably should create a concern for EU-wide harmonisation of sudden shutdowns of webpages.

The India-EU FTA is progressing solemnly. Just like I got the opportunity to mention on alt1040, bilateral trade agreements are not of high concern. One of the best examples of which is the EU-South Korea FTA which in fact has already established the oh-so-feared ACTA rules in the international trade agreement framework. And in a CARIFORUM agreement. Soon in a Canada agreement. A cause for concern in the Colombian and Peruvian agreements. I heard that too many links destroy your Google hit count, so I advice readers to have a thorough look at bilaterals.org which lists interesting details on every bilateral FTA you could imagine.

Now, shutdowns of webpages. I have only briefly mentioned the Usenet-case of FTD in Dutch courts from last year. Last autumn it looked exactly as if FTD could not be held liable for users putting up links to copyrighted material. A few days ago a high court in the Hague decided differently. Despite good news from German courts relating to the Atari-RapidShare case, Spain, France and Benelux are enough for Michel Barnier to act swiftly. Which he has promised to do.

Now to the happy news! The Pirate Party, governed by wise people suggests that trademarks have the sole function of protecting consumers. I don’t understand how lawyers and many party members can disagree with this statement considering that because of trademark law, eBay is forced to limit their services because they are liable for what their users do, because of trademark law, member state customs authorities are having to carry out the trademark protection of private actors in thir countries, because of trademark law, memberstate authorities are having to carry out the trademark protection tasks of private parties in third countries (the last two are actually different links! they are two cases the latter of which refers to the first). Because of trademark law Commissioner Algirdas Šemeta is allocating EU money cigarette trademark combat, a European Union for cigarette protection and the fight against garlic (the vampiric ,a-ha, irony of this is not lost on me). This is the method they use to save our tax money even if the hardened criminals that buy these goods are often perfectly aware of what they are doing. Cross-border trade for citizens is obviously a problem when this is the way the Commission is knowingly and willfully using our taxmoney to protect us from a globalized market in which we ourselves have control and knowledge about what we are buying and how, and they are masking this under consumer protection. Because of trademark law, the collected wisdom of Pirate Parties end up in this. That last linked comment is unfortunately not merely a troll, but also a symptomatic approach to trademarks displayed by the previous front figures of Pirate Party of, particularly, Sweden. Because the Pirate Party of Sweden believes, just like Commissioner Mr Šemeta, that this form of consumer protection is good, and desirable.

The present chairman is still difficult to evaluate since she has mostly mentioned trademarks sarcastically in relation to the dehumanisation of people with cultural aspirations. But it potentially bodes for a new, and reasonable understanding of trademark problems. I will probably put forward a new motion for the annual congress, and hopefully the eBay and Nokia cases will have stirred up enough attention to get to grips with this.

The stupidest part of this is that this is what I keep track of when I am trying not to work with politics or keep track of exactly every link on the web that relates to my political crusades. Someone gag me. I am waiting for Samir Allioui to comment on the Sony vs LG vendetta though. Because this is another one of those things that just slip under the radar. Almost.

Värsta hacket och politiken

För lite mindre än en månad sedan lyckades en temporär allians av hackare som valt att gå under namnet Anonymous bryta sig in i säkerhetsfirman HBGarys servrar och få med sig information om en säkerhetsbolagens menage-a-trois för att hjälpa amerikanska handelskammaren sätta dit vänstergrupper, fackliga organisationer och andra plågoandar.

På Kaspersky Labs nyhetsblogg Threatpost återfinns följande kompletterande lista med referens till Ars Technica: ta över information från Facebook för att skrämma kunder, zero-day-försäljning, custom malware-tillverkning (!!) och ytterligare en menage-a-deux tillsammans med HSBC för att ta ned Wikileaks servrar. Fortsätter Kaspersky Labs-skribenten Paul Roberts: /Det är faktiskt upp till FBI att lösa brott, inte storbanker och deras advokater.”

På Ars Technica läser jag vidare, eller motsvarande, att FBI mycket väl kan tänkas vara på jakt efter HBGarys hackare om man tar i beaktan deras oproportionerliga gensvar på Operation: Payback och ddos-protesterna för Wikileaks. Skriver Ars vidare: FBI reminded Anonymous that ”facilitating or conducting a DDoS [Distributed denial of service] attack is illegal, punishable by up to 10 years in prison, as well as exposing participants to significant civil liability”.

Det känns så underligt när min första association blir en understreckare om ryssen Solzjenitsyns verk om Gulag. Ytterligare ett citat: Berättelsen handlar om en dag i en fånges liv, en av 3653 dagar i ett tioårigt fängelsestraff, en vanlig påföljd för de flesta verkliga och påhittade brott i Sovjet både före och strax efter andra världskriget.

Jag har skrivit en del om Anonymous tidigare. Sedan Gawker-hacket är det tydligt att Anonymous trots ganska tydliga politiska resultat, om än inte alltid mål, inte enbart utgör datorintresserade vänner av öppenhet och transparens som utför okvalificerade och harmlösa ddos-protester. Här blir Anonymous istället skillnaden mellan fritagen, frigjord, offentliggjord och läckt information. Jag skulle gärna ha hört hur Simon Rosenqvist skulle knyta ihop Gawker och HBGary med sina tankar på en offentlig databas över företagshemligheter (värsta bästa idéen!).

Om Anonymous: Hunnism (2011-02-08) , Globalt (2011-01-18) , Perspectives (2010-12-13)

En gång sa min pojkvän till mig att han kan ta sig in på min facebook eller min mejl hur lätt som helst. Och nog kan han det. Kom ihåg att det är allmänt säkerhetsmässigt osunt att av slöhet godkänna lösenordssparande i en browser, eller att glömma logga ut ur e-postklienter på andras datorer!

FTA with Republic of Korea possibly invalid

A brief recap: in the 10th chapter of the trade agreement negotiated between the Republic of Korea and the European Union between 2007 and 2009, articles 62-64, a literal recital of European legislation (more specifically 2000/31/EC on electronic commerce) minus half of an introductory paragraph (number 43) makes it uncertain whether or not the trade agreement will have an impact on the interpretation of European Union law. Apparently there are similar concerns in the Republic of Korea, although in Korea activists have dug up discrepancies between the Korean and the English versions of the final agreement that have now led to the text of the agreement having to be revisited.

Geraldine Juarez recently made an an interview with me on alt1040.org about free trade agreements, ACTA and for me the most important part is probably bilateral free trade agreements. Now I am reached by the news that the free trade agreement (bilateral) concluded between the European Union and the Republic of Korea last year, and recently approved by the European Parliament has encountered yet another hurdle when the Korean government discovered a discrepancy between the English and the Korean texts. Therefore the request for parliamentary approval in ROK has had to be withdrawn and the government will now have to sort out this discrepancy before the ratification can move any further.

The flawed text in question appears to be a missing ”as it existed immediately before amended” in the Korean version. It is present in both the Korean and English reservations in the English language version, and concerns the parties’ bilateral or plurilateral preferential arrangements outside of the treaty. What it says explicitly is that, of course, such preferential agreements and clauses therein must be in compliance with the Most Favoured Nation provisions of the World Trade Organisation pillar agreements. Interestingly, the European Union has several such preferential agreements in place with former colonial states, among which are included several African countries, that are thus far not renegotiated in full.

The full text of the provision is

The European Union may amend any measure only to the extent that the amendment does not decrease the conformity of the measure, as it existed immediately before the amendment, with obligations to market access, national treatment and most-favoured-nation in these economic integration agreements.

Given that the preferential agreements do not conform with those principles to begin with, as is established three times by WTO arbitration panels, does this provision hold any meaning? Especially as it applied to ”all countries”? What does it insinuate with regards to EPAs with African countries or Pacific countries, the renegotiation of which the European Union has been unsuccessful for the past 16 years?

Another objection from the ROK activists is that the safeguards to the treaty approved by the European Parliament in the same sitting may not be in compliance with international law. As always, and as with Korean agreements with the United States, it is the Korean automobile industry that is the target of protectionist measures from the two largest economies in the world. For the European Union, it is said, the potential non-compliance of these safe-guards may not be a problem since the agreement will ultimately fall under national legislations rather than EU legislation (although, to my best of knowledge, this must surely amount to the same thing? If the European Court of Justice gives a verdict based on the provisions of the agreement or a decision following the Commission, this is immediately applicable in all member states and any fallacy instated by the Union is therefore applied in all member states as soon as the European Parliament and the Commission decide to act on a whim). In South Korea, a trade agreement falls immediately on top of national legislation, in most member states of the Union, having dualistic legal systems, this is not the case. Except in the Netherlands. Are the safeguards compliant with Dutch law in relation to Dutch international obligations? That is up for someone to determine who holds more knowledge on Dutch legislation than me.

Interestingly, the Swedish car of the populace Volvo is a luxury car in both Argentina as well as in China.

More about free trade agreements, and specifically the South Korean free trade agreements on this blog:

Exporting legislation: democracy disabled [2010-01-14]

757 (I probably indended for this post to have the title Canadian CETA and South Korean FTA set precedent for ACTA) [2010-01-15]

Insidious trade agreements afoot [2010-01-18]

Rigid laws are a problem for everyone (on rigid international frameworks for intellectual property rights), [2010-01-19]