Referensramar 2: att använda slang i media

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet ”nosotros benjamines”, vilket betyder ungefär ”vi unga pojkar” (egentligen ”vi som var sistfödda i våra respektive familjer”). ”Benjamí­n” i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som ”fett fail” (uruselt, dåligt), ”ce tare” (coolt, häftigt), ”chido”/”guay” (coolt, häftigt) och ”voor de lol” (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden – de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se — de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar ”Goddag, yxskaft.”

Frihandelsavtal 2: Innehåll

Precis som alla andra avtal kan också frihandelsavtal vara av varierande omfattning och längd. Det gäller oavsett hur många parter som deltagit vid förhandlingarna eller hur många av dem som till slut skriver under.

Avtal med avgränsat definierat innehåll

Som ett exempel på frihandelsavtal med avgränsat innehåll kan nämnas Europaunionens avtal med Australien om handel med och beteckningar på olika sorters ostar från 1984* (ett bilateralt avtal, se förra posten). Hit kan man också räkna Europeiska unionens ursprungsavtal, kol- och stålunionen, som ju reglerade de avskilda områdena stålhandel och kålhandel mellan två parter (Tyskland och Frankrike), eller för den delen bilaterala investeringsavtal (en form av ekonomiskt avtal som reglerar flödet av investeringar mellan länder. Normalfallet torde vara att ett land, till exempel ett rikt land på norra halvklotet, är hemvist åt ett antal investerare som önskar skjuta till pengar till ett fattigt land på södra halvklotet, men i denna handling önskar extra säkerhet och uppbackning från sin residensstat).

ACTA-avtalet är ett multilateralt (eller plurilateralt) avtal med avgränsad innehållsmängd. Dess regler omfattar ”bara” immaterialrätter, men även som immaterialrättsligt avtal räknat är det begränsat i innehåll: föremålet för ostavtalet med Australien, ursprungsbeteckningar, inte täckt av ACTA. Det saknas också djupare reglering av företagshemligheter, designrättigheter och växtförädlarrätter i avtalet.

Också Europaunionens direktiv och förordningar kan på många sätt räknas till frihandelsavtalen. De är ofta väldigt avgränsade i vad de behandlar, men förhandlas fram både inom och mellan ministerrådet och Europaparlamentet innan de skrivs under och blir som lag.

Avtal med omfattande innehåll

Exempel på breda handelsavtal skulle kunna utgöras av GATT 1947, det ursprungliga frihandelsavtalet, vars innehåll rörde vid all handel med materiella varor men vars djup och omfattning i mån om förpliktelser var tämligen lågt. Också avtalen inom Världshandelsorganisationen (WTO) (GATT 1994, GATS, TRIPS, se förra posten) är breda i sin omfattning, och idag är normen för bilaterala handelsavtal en heltäckande reglering av den handel som pågår mellan de två staterna. Vanligtvis verkar man i dessa situationer i ett (Sydkoreaavtalet) eller flera (WTO) avtal definiera dels vad som ska räknas som handel, vilka varor, tjänster eller objekt som kan bli föremål för denna handel, hur olika typer av importtullar (”handelshinder”) ska tas ned samt hur snabbt denna nedmontering av handelshinder ska äga rum.

Allomfattande eller smalt avtal?

I en förhandlingsprocess är det nästan alltid enklare och mer överskådligt för alla parter om föremålet för förhandlingarna och överenskommelserna är så precist och överskådligt formulerade som möjligt. Man behöver inte tolka det som att bredd på avtalet alltid är dåligt, men nog är det lättare att tacka ja eller nej till ett avtal som bara påverkar vissa specifika delar av ett lands eller en regions ekonomiska ställning än vad det är att ta ställning till någonting som har omfattande eller blandade positiva och negativa effekter på många aspekter av samhällets ekonomi.

Här kan det tålas att återigen vända blickarna mot EU:s frihandelsavtal med Sydkorea som förhandlades mellan åren 2006 och 2009 och röstades igenom Europaparlamentet under 2010. Avtalet är ett brett avtal. Det har tio artiklar som reglerar handel med fysiska varor, handel med tjänster och immaterialrätter i kommunikationsekonomin (kapitel 10). Grundantagandena i avtalet är att minskade importtullar på en rad olika varor och tjänster är bra för båda parter, samt att regionernas ekonomi tätare ska integreras med bättre harmoniserade lagar om immaterialrätters upprätthållande (det här har alltså att göra med att de lagar som definierar immaterialrätter, till exempel Patentlagen, Upphovsrättslagen och Varumärkeslagen, slås fast på nationell nivå och således inte från början eller på egen hand utgör särskilt bra verktyg för internationell handel). Vid diskussionerna om avtalets innehåll drabbas en förstagångsläsare av ett problem: man måste sålla bort väldigt mycket information för att få reda på vilken del av avtalet som är relevant för en själv. För en parlamentariker som måste granska avtalet och göra ett ställningstagande om att vara för eller emot uppstår också ett problem: man måste välja att antingen avkasta avtalet i sin helhet – det vill säga, varken få det bra eller det dåliga – eller godkänna avtalet i sin helhet – det vill säga, ta det onda med det goda. Den gyllene mellanvägen kan naturligtvis vara att göra som parlamentet och införa särskilda regler som tillåter temporära förändringar av avtalets villkor. Det är en ganska ovanlig lösning och har, som jag nämnt tidigare, mig veterligen inte tillämpats särskilt ofta. Inför ratificeringsprocessen i Europaparlamentet framfördes vissa önskemål om att godkänna avtalet partiellt – i det här fallet lyfta ut det kontroversiella kapitel 10 som reglerar immaterialrätter och telekomoperatörers ansvar för eventuella immaterialrättsintrång på nätet.

Säg att man tar sig förbi innehållsbiten och hittar den del av avtalet som berör ens egna hjärtefrågor, till exempel liberalisering av handel med hälsorelaterade tjänster. Då kan man stöta på problemet att handelsförhandlingar till sin natur måste vara av ganska sluten karaktär. För förhandlarna är ju nämligen avtalets tillkomst något snarlikt ett pokerspel – visar man hur stora kompromisser man är beredd att göra för tidigt kan ju motståndaren dra nytta av ens numera svagare ställning. I en bilateral förhandling är det en ganska osannolik situation eftersom den förhandlingspart som har den starkaste ekonomiska ställningen (i ovan nämnda fall Europaunionen) har väldigt goda möjligheter att driva igenom sina krav just för att det är lättare för en ekonomiskt stark part att byta ut den svagare handelspartnern mot en annan (europeiska konsumenters köpkraft har inte huvudsakligen att göra med deras förmåga att få tag på just sydkoreanska varor, medan sydkoreanska konsumenter i egenskap av löntagare är beroende av att landet har tillgång till stora exportmarknader).

I fråga om ACTA-avtalet är det väldigt tydligt att avtalets begränsade omfång gör det enklare för enskilda individer och politiker att ta ställning till avtalets innehåll. Eftersom det har varit enklare att navigera sig genom innehållet har det också varit enklare att genom ACTA-avtalet rikta uppmärksamhet mot andra brister i förhandlingsprocessen, som icke-transparens och konfliktlösningsmetoder i avtalet (jag återkommer till det längre ned).

När det gäller Europaunionens direktiv är det väldigt tydligt att snävt definierade avtal är enklare att arbeta med för de personer som står utanför den egentliga förhandlingsprocessen (lobbyister och aktivister). Det blir också lättare för de politiker som jobbar med texterna, oavsett om de kommer i form av tjänstemän från unionens byråkratiska institutioner eller från Europaparlamentet, att arbeta med texterna och att göra moraliska eller politiska ställningstaganden för eller emot förslagen som helhet. Direktiven har den extra fördelen att de numera alltid diskuteras av Europaparlamentet som ju dessutom är förpliktigat att utföra (det mesta av) sitt arbete i öppenhet.

Läs mer om Sydkoreaavtalet på min blogg från tidigare iår (2011) och förra året (2010). Nästa gång tänkte jag skriva om konfliktlösningsmekanismer i frihandelsavtal.

* Detta avtal är kopplat till att många av unionens medlemsstater, vid tidpunkten i fråga (1984) kanske mest nämnvärt Frankrike, har stolta osttraditioner och en hel del regionala specialiteter som man sedan rätt länge skyddat med två för regionala specialiteter särskilt inrättad immaterialrätter kallad geografiska indikationer och ursprungsbeteckningar.

Frihandelsavtal 1: Avtal

Föregående inlägg möttes av en del funderingar på hur världsfrihandeln egentligen hänger ihop. Vad innebär det att Europaparlamentet inför möjligheten att vidta unilaterala sanktioner å den europeiska bilindustrins vägnar gentemot Sydkorea? Vilka typer av avtal finns det, och hur många av dem påverkar till exempel Piratpartiets nuvarande politik?

Inledning

När jag började jobba med internationella frågor i Ung Pirat var ACTA ännu inte det mest omfattande projektet för att stärka tullsamarbeten mellan världens länder i immaterialrättsfrågor (även om detta rörda sig om sommaren 2007 så det är möjligt att förhandlingarna redan inletts). Vid den tidpunkten, runt 2007, höll man fortfarande på att inom Världstullorganisationen (WCO) förhandla någonting man kallade ”SECURE Standards”, en samling ”best practises” för hur tullmyndigheter kunde hantera immaterialrättsinkräktande produkter som upptäcks vid tullen. Organisationen Third World Network, baserad i Singapore, utförde ett omfattande rapportarbete om dessa förhandlingar som lades på is 2007 och slutligen ned 2008. Innan SECURE Standards började utarbetas hade man redan tidigare diskuterat frågan om just tullmyndigheternas befogenheter vid immaterialrättsintrång i Världsorganisationen för immaterialrätt (WIPO). Dessa diskussioner var i sin tur förmodligen ett resultat av Doha-deklarationen från 2003, en förändring i Världshandelsorganisationens (WTO) TRIPS*-avtal som öppnade större möjligheter för utvecklingsländer att importera generiska läkemedel utan en bilateral överenskommelse med läkemedelspatentinnehavaren.

Bilaterala avtal

Ett bilateralt avtal är ett avtal med två parter där båda parter förutsatts ha haft inflytande över avtalets innehåll och uppkomst. Detta kan jämföras med en unilateral aktion – en handling som initierats av bara en part – eller ett multilateralt avtal – ett avtal som förhandlats mellan flera parter. Exempel på bilaterala avtal skulle kunna vara EU:s frihandelsavtal med Sydkorea, EU:s frihandelsavtal med Marocko eller EU:s frihandelsavtal med Colombia (samtliga avtal har två och enbart två förhandlingsparter: unionen och det andra landet). En unilateral aktion är en åtgärd som vidtas av en enda part oavsett vad den andra parten tycker om det – en plötslig höjning av importskatter på vissa varor från en viss nations sida, till exempel indiska textilier, i syfte att få Indien att vidta en önskad åtgärd i något annat område, till exempel dataexklusivitetsskydd, vore en unilateral handling. Sådant beteende ser man ofta från amerikanska handelsmyndigheter, men mer sällan från europeiska. Sydkorea-avtalets safe-guards är till och med de enda unilaterala sanktionsmöjligheter jag personligen känner till i dagsläget. WTO:s avtal är däremot multilaterala. WTO har mer än 150 medlemmar som alla har lika stor rösträtt och i alla fall enligt avtalen lika stora möjligheter att påverka avtalens vidare utveckling och innehåll.

Till dessa termer kommer också plurilaterala avtal, som även de är mellan flertalet parter. Det verkar vara en term som uppstått inom WTO-samarbetet för att beskriva de avtal som visserligen har flera undertecknande parter men där det fulla antalet undertecknande stater inte är lika stort som WTO:s hela medlemsbas. ACTA-avtalet kan beskrivas som antingen multilateralt eller plurilateralt. Den förstnämnda beteckningen skulle innebära att ACTA-avtalet är slutet utanför WTO och inte påverkar relationerna mellan länder inom WTO. Den sist nämnda beteckningen kan man tänka sig snarare bör användas om man befarar att ACTA-avtalet kommer att föras fram som plurilateralt avtal inom WTO och därför i ett senare stadium myglas in i WTO-ramverket som ”standard-avtal” för WTO:s medlemmar.

Forum-shopping

Det långa händelseförlopp jag beskrev i inledningen har tre syften: dels att förklara vilka olika forum man använder för att diskutera immaterialrätt på global nivå idag, dels att ge exempel på olika typer av avtal (bilaterala, multilaterala och plurilaterala), men också för att nu kunna introducera begreppet forum-shopping. Forum-shopping är den aktivitet som innebär att en eller flera nationalstater, i syfte att sprida sin föreställning om hur internationella relationer med andra parter ska utvecklas, väljer att trycka igenom sina politiska värderingar i förhandlingssituationer, forum, där motparterna inte är beredda.

Det här är ett förhållandevis litet problem för medlemmar i den europeiska unionen, eller för den delen vilket industrialiserat land som helst, men har varit väldigt påtagligt för utvecklingsländer. Anledningen är att man i utvecklingsländer ofta har färre eller inga experter i särskilda specialområden (till exempel immaterialrätt) som kan försvara just det landets inställning i frågan i alla världens samarbetsorganisationer. Fallet med gränsfrågor är väldigt tydligt: på 1980-talet fanns en förhållandevis låg expertisnivå i immaterialrätt i världens utvecklingsländer. När man mobiliserat styrkorna kring början och mitten av 1990-talet i WTO flyttade förhandlingarna om starkare immaterialrätter till WIPO. När man även i WIPO stötte på mobilisering av experter gick man till WCO, en tullsamarbetsorganisation där ingen vettigt funtad människa skulle få för sig att leta efter immaterialrättsexperter, och sedan vidare till ACTA-förhandlingarna.

Just ACTA blir i det perspektivet väldigt intressant, eftersom det är tydligt att man först sökte sig till multilaterala, världsomfattande forum (WTO, WIPO, WCO), för att senare ge upp och ty sig till en ”mindre grupp likasinnade”, där motståndet förväntades bli mindre. I de först nämnda gäller nämligen en nation, en röst, och från ett nationalstatsperspektiv finns på global nivå fler motståndare eller kritiker till ytterligare expansion av immaterialrätterna än påhejare.

ACTA-avtalet är så klart inte slutet på forum-shopping. Faktum är att de flesta mest relevanta besluten för världshandelns framtid idag tas genom bilaterala avtal. Men dessa är en historia alldeles för sig.

Nu har jag skrivit någonstans runt 1000 ord, så jag får återkomma senare. Jag ska omedelbart försöka förplikta mig att plita ihop någonting om avtal som sådana, samt tvistlösningsprocesser vid konflikter om internationella avtal.

* Trade-related aspects of intellectual property rights agreement. En av WTO:s fyra grundavtal. De övriga grundavtalen heter GATT 1994 – General agreement on trade and tariffs (1994) (ett klassiskt frihandelsavtal, med skillnaden att de importskattsänkande åtgärderna är bindande vid hot om vite för underskrivande stater. Årtalstillägget ska tolkas som att avtalet skrevs under 1994, och är utskrivet för att skilja avtalet från GATT 1947 som också var ett frihandelsavtal men vars föreslagna åtgärder var just föreslagna, inte bindande.) -, GATS – General agreement on trade in services (en samling bindande förpliktelser om ökad handel i tjänster) -, samt det avtal som fastslår WTO:s tvistlösningssystem, Dispute Settlement Body, vars uppdrag är att genom skiljenämnder (på engelska: arbitration panels) lösa underskrivande parters konflikter om avtalstolkning, och eventuella konflikter som uppstår då en eller flera av parterna av en eller flera andra parter inte anses uppfylla sina förpliktelser enligt avtalen).

Knowless society

I have studied mathematics which perhaps goes to show in that I manage to intuitively pick out only mathematicians from this article about women in science. Okay, So I already knew about Sophie Germaine. Maria Gaetana Agnesi was, however, an intuitive discovery. Sofia Vasilyevna Kovalevskaya as well. Her husband went insane and killed himself. It seems to be a curse of male mathematicians (ref.: Georg Cantor). Norwegian mathematician Niels Henrik Abel also died, although not by insanity but lung disease. Maria Cunitz didn’t have a cruel fate other than gender bias.

In Sweden the number of female medical professors was around 20% in 2004 (generous estimation). This is due to a problematic shift in the number of male students, now considerably fewer than before. I don’t know if it says anything about science when Swedish Läkartidningen (”Doctor magazine”) says that many female students means that the profession needs to stay attractive in the future anyway.

Measures such as very clear application rules for becoming a lecturer or professor at Swedish technical universities have long created a heated debate on the quotation of women. Some even consider such measures an insult to women.

If you are a female mathetician, rules remedying that women have to be at least twice as good and considerably better networkers than men, may even be single-minded (but for reference, I didn’t like Wolfram Alpha as much as I liked Free Textbook on Tensor Calculus).

A society of knowledge is being constructed. Abroad. The blesséd number in triangulation of the UK Labour Party will surely, given our experiences with the triangulation of the late 1990s and the more than trihundred UK£ of increase of university fees for non-EEA students in 2004, also increase the net knowledge of the British society. Now that the number of foreign students can be decreased, and one trird of them staying in their host country will not cause the UK to ”gain from the economic benefits of having them study here, many international students stay on, providing longer-term benefits by contributing their skills to our workforce and economy,” as the New Zealand minister of immigration so amptly put it.

If you disregard the fact that I have mostly been sarcastic, the careful reader will observe that most of the news reported above are actually positive. There are more women in almost every study. Women are increasingly becoming more secure in the roles of lecturers and professors. Students benefit the economy, and on the whole there are actually quite many female mathematicians that have been and are contributing to a science usually claimed as exclusivesly male, even in grade school. What do you know? :)))

Internautrapporter.es

Såhär under jullovet såg jag lite rapportering i El País om Chaos Communication Congress. Deras utsända korrespondent Patricia Sevilla skrev under tre dagar i princip bara positiva saker om social samvaro, hackandets etik och vad hackande innebär.

I en liknande artikelserie senaste veckan har El País tagit sig an rörelsen Anonymous. Artiklarna är inte negtiva. Men de lämnar lite upp till läsaren att bestämma om protesterna är kloka eller inte. En av artiklarna är intervju-baserad!

Jag har gnällt lite över att PSOE-vänliga El País inte rapporterat så mycket om Sindelagen innan, men det får jag väl äta upp nu. Förlåt!

Konservativa partiet Partido Popular håller fast vid linjen att emedan det är viktigt att hålla efter piratkopieringen på nätet är också skyddet för medborgares rättigheter viktigt. Àngeles-Sinde, den socialdemokratiska regeringens kulturminister, vill samtidigt framhålla att Spaniens lagar faktiskt inte har uppdaterats alls sedan internet började användas i stor skala världen över. Hon ser detta som ett misstag.

Eftersom Sindelagen snart ska debatteras i spanska parlamentet har Universal sparkat 40% av sin personalkår på grund av piratkopieringen. Med detta i åtanke undrar jag förstås hur många andra individer som sparkats i USA för att pressa politiker att godkänna lagar för att ”rädda jobb” (vet någon? det intressanta är stora avskedningar som skett innan ett lagförslag ska upp till debatt i kongressen).

I vilket fall var det det katalanska partiet CiU som räddade lagen undan en odemokratisk godkännandeprocedur i december 2010. Motståndet då rörde att lagens upphovsrättsdelar inte kunde separeras och omröstas fristående från lagens andra delar (som berör miljövänliga industrier och andra hållbara ekonomiska åtgärder).

Den spanska skådespelerskan Pilar anser sig vara internaut utan att för den delen tycka att det är dåligt att blockera spridning av kultur på nätet. Denna naiva inställning (som bland kulturpersoner i Sverige lyckligtvis inte finns) om de knäppa konsekvenser begränsningar i informationsfriheten kan få kanske Pilar kan komma över genom att läsa den här artikeln om Partido Populars förslag att personliga data om spanjorer inte ska få lagras utomlands. Förhoppningsvis är det ju inte den vägen vi alla ska vandra :-/

Romer, zigenare, Frankrike, the story continues…

Ienglish furder down.

Någon har frågat mig om jag har mer information om romerna, och det har jag ju. Det har faktiskt hänt en hel del de senaste dagarna:

Kommissionens president Sr Barroso ska, tillsammans med Frankrikes inrikesminister Mr Fillon, ska hålla en workshop om romadeportationer. Bara de fem största medlemsländernas ministrar är inbjudna till evenemanget, men ministerrådets ordförandeland Belgien har enligt EUObserver hotat att bojkotta evenemanget (kolla här för ett vidare perspektiv). Samtidigt har FN-kommittéen mot etnisk diskriminering uttalat kritik.

Aleksandar Blagojevic från serbiska Piratska partija har frågat mig om jag har mer information om deportationen av romer, så jag ska recappa lite nedan på engelska:

Italy has been saving fingerprints of Romas since 2008 to combat (these things are always combatted, never preempted, constructively analysed or prevented) crime. Now the French president Mr Sarkoszy wants to deport Romas, from France back to Bulgaria and Romania (where they hold citizenship), because they disturb the public order, act criminally and leech from the system.

The Commission for Freedom, Security and Justice, Viviane Reding of the Luxemburg liberal party will keep an eye on the deportations to make sure they don’t breach for example the principle of free movement for people within the Union.

But Sarkoszy’s conservative party UPC is mumbling about the deportations being measures going to far. The Italian minister of internal affairs, though, is very excited about the enteprise and exclaimed in an Italian newspaper that his government suggested something similar as many as 2 years ago.

Now, interestingly enough, in 2008 the Commissioner for Freedom, Security and Justice was called Jacques Barrot. He was from the French conservative party UPC – Sarkoszy’s party (see above). Barrot told Italy in 2008 that deportating people this way was clearly in breach of EU law. The memory of EU institutions is apparently shorter than we want it to be…

To add a bizarre twist to the story, the president of the Commission, Sr Barroso and the French minister of internal affairs Mr Fillon are now going to hold a workshop(!!) about legal deportations. Only the ministers from the five largest member states are invited, but Belgium, being the present chairperson in the Council of Ministers have, according to EUObserver, threatened to boycott the event (for perspectives, see here). At the same time UN committee against racial discrimination has criticized the French measure for being arbitrary.

UPDATE: Romas are apparently deported from a large number of member states, due to a special provision in the ascension protocols of Bulgaria and Romania into the union limiting the freedom of movement principle for citizens from these nations until 2013. Sweden has also deported Romas.

Organisation, politik och internet, del 1

Efter att jag deltog i en panel hösten 2008 – Framtidens politiker: Idealist? Teknokrat? Kändis? – började jag misstänka att piratpartiets framgångar är en del av ett skifte i de politiska organisationernas tillvaro. Så jag har diskuterat det en del under det gångna året och tänkte formulera mina tankar på ett mer strukturerat sätt. Förklaringen blir dock ganska lång, så mitt första blogginlägg här på Stenskott blir därför också det första i en serie.

Del 1: Svensk partihistorik  börjar (genom att jag kanaliseras Niklas Stenlås)

Innan den nämnda panelen höll Niklas Stenlås en föreläsning på en kvart om den svenska partihistoriken. Med tanke på att den legat i mitt bakhuvud ett år, ska Stenlås inte hållas ansvarig för missförstånd, orelaterad information och ogrundade slutsatser. Det finns en delatt blandas ihop med i mitt bakhuvud och fördelen med att vara bloggare framför att vara akademiker är att man inte behöver en lika ambitiös notapparat, och därför inte behöver leta reda på var varje informationsbit kommer ifrån.

Stenlås delade upp det svenska partiväsendets historia sedan införandet av tvåkammarriksdagen i tre stadier. Jag kommer idag täcka stadie ett.

Stadie ett: Elitpartier vs masspartier
När tvåkammarriksdagen införts utvecklas ett system med elitpartier. Partiernas uppgift är att plocka fram kandidater – helst redan kända och rika – och sammanföra dem med finansiärer som kan donera till kampanjer och visa upp dem i pressen. Efter viss turbulens landar systemet i början av 1900-talet i ett stort konservativt parti – föregångare till dagens moderater – och ett stort liberalt parti – föregångare till dagens folkpartister. Inte helt olikt USAs republikaner och demokrater. Kan vara värt att nämna att Sverige vid tvåkammarsriksdagens införande hade ett system med enmansvalkretsar, dvs som USA eller Storbrittanien idag. Rösträtten var begränsad, och deltagandet bland de som hade rösträtt var med våra mått mätt lågt.

Nya partier dök dock upp på banan. Fackförbunden grundade socialdemokratiska partiet för samordning (en uppgift som senare lämnades över till LO) och deltagande i den politiska processen. Böndernas organisationer grundade på annat håll föregångarna till dagens centerparti. Båda dessa hade ett tydligt problem, deras kandidater var oftast varken rika eller kända, så de var okända i pressen. De mötte problemet med att skapa en ny typ av organisation – masspartiet. Partiernas uppgift är här att samla många medlemmar och kanalisera deras vilja, arbete och pengar till kollektiv handling.

Genom att ändra sättet att föra ut politiken på ändras villkoren. Istället för att gå via pressen så går man direkt till väljarna. Bara genom att samlas och gå genom staden kunde man uppmärksamma alla på något mäktigt var på gång och då alla samlats kunde idéer och argmuent överföras från några få till många som sedan kunde övertyga fler. Jag misstänker att både järnvägen och telegrafen spelade nyckelroller i masspartiernas struktur.

Masspartierna byggde också upp sido-organisationer som till exempel ungdomsförbund. Ska man få ihop en stor massa kan man inte bara syssla med politik, man måste också bygga upp sociala nätverk så det blir roligt att vara engagerad. Viktigt är också att se till att engagemanget får effekt, alla medlemmar måste kuna påverka politiken.

Såsmåningom får masspartierna stora framgångar, vilket leder till en mängd saker (allmän och lika rösträtt och proportionellt valsystem för att nämna några) men vi fokuserar på att det ledde till att de forna elitpartierna kopierade sina utmanares struktur och byggde egna masspartier. Därmed har partierna liknande strukturer och det leder oss in i nästa stadie, det korporativa stadiet.

I nästa del fortsätter historiken, men såsmåningom kommer vi faktiskt fram till internet också. Då kommer det bli uppenbart varför det behövs lite historik.