Archive

Archive for the ‘integritet’ Category

Privacy should not be a civil liberty

Not a lot of people think about it, but the evaluation of the present data protection directive consultation from the European Commission is by far one of the most important missions we’ve had in the past two years.

— Experienced telecoms activist

After the PNR and SWIFT discussions in the European Parliament there’s no doubt that the parliament is conscious about data protection, and particularly the differences between American data protection and the European. The biggest difference is bound to the American indirect protection of private data through Supreme Court jurisprudence on the right for individual autonomy. Another major difference is that American data protection is only extended to people protected by their constitution, that is, citizens of the united states. European data protection, on the other hand, is a human right and applicable to all private data handled automatically or otherwise inside the European geographical jurisdiction.

For being a territory handling a lot of private data, it is not difficult to be concerned with how private data is treated inside the American borders (although we should probably extend this concern to China).

But well. The SWIFT discussions had a largely disappointing outcome. But there is hope for change! The European Commission opened a consultation on the 1995 Data Protection Directive late autumn last year. In the case that the result is critical of the implementation outcome we might see attempts on more stringency with respect to privacy rights. I have a slight hunch that further efforts will be made for technological or medium independence, which of course may be problematic. I do not know how, suggestions? Be paranoid.

European politicians at large feel a duty to protect private data. It is trendy in politics right now, even for ambitious protect that leads to less desirable results.

The biggest problem with all directives, though, is the ability of member states to fulfill formal requirements but fail in the work of upholding them. Regulatory authorities in data protection sometimes behave very similarly to telecommunications regulatory authorities and become far too passive in their work to uphold the law. This is true for instance in Ireland and in the Netherlands, where the regulatory authorities exist, but their work is marked by lack of action, or lack of authority to act on perceived failures in the data handling system. Lack of action and lack of authority is present in Ireland and the Netherlands. This is perhaps good to keep in mind for people who make commercial contact with Ryanair.

In Sweden, the regulatory authority Datainspektionen can hardly be accused of lack of action. I do remember Pirate Party member SM5POR pointing out some years ago that their interpretation of certain provisions of the law or the directive may be less conventional or practical (may he correct me if I have misunderstood). The data protection authority has apparently not been interpreting their mission narrowly, but rather exceptionally widely (although I am unsure of what measures they can take when they discover flaws in data handling processes). However, I don’t think criticism against an ambitious authority is not best applied in further legislation, but rather discussions with the authority at hand about their mission. Swedish regulatory authorities tend, further, to be very pragmatic and there is no reason to suspect that their work will be less efficient due to ambitious mission statements.

Germany, like Sweden, has implemented the regulatory authority constitution rather well. The authority is very able to make independent observations and criticisms of legislator and private actor compliance with data protection laws (Germany also has the additional protection from the constitutional court). They keep informed of who protects data, when and how.

A common implementation failure in member states is that the regulatory authority is not made financially or operationally independent of state authorities. It makes it difficult for the regulatory authority to criticize state actions, and is perhaps a point where the Commission ought to take stronger, and more frequent, action.

As the dead line for the consultation submissions is drawing closer (January 12), I’ve also pondered the difference between identification systems versus authentication systems, but I’ll leave it for a blog post for tomorrow.

Bééé-Bééé-Bééélgacom

In the Nigel Farage speech against the EU president Herman van Rompuy he not only succeeds in insulting the EU-president in a relatively amusing way, but he also points to the silliness of the Belgian nationstate. And I’m not talking about the six parliaments and unstable federal governments (elections approximately every two years, latest on June 9th 2010) but their telecoms industry.

The former state monopoly of Belgium is called Belgacom. They own all the copper networks. Twelve years after the deregulation of the telecoms industry they are getting larger and larger market shares in the ADSL sector (currently 77%).

There’s a few cable operators. The operator Telenet owns all the infrastructure. They are also the largest service provider in the cable sector.

Fibre in Belgium is not common. I haven’t in fact seen any regular provider of fibre connections. Belgacom started experimenting cautiously with FTTH last year.

Belgacom has now decided that it’s a good idea to raise the prices for all services except TV. But why?! Belgium already has 50% more expensive services than the European average! Even though Spain is worse, it does put me off.

For this amount of money, surely you can at least do unlimited downloading? Well yes, if you have the Belgacom rental of €56 per month you can, since March 2010, do unlimited downloading. The number of computers per household is limited to four in the contract. The contract is enough to keep most consumers in line. But cable then? Telenet recently adjusted the problem with consumers trying to escape otherwise proliferent download limits. The Belgian telecoms minister has boldly criticized both companies for lying about how unlimited their services actually ain’t.

With the amount of money Belgian consumers are charged for their communication services, you would expect the employees of the telecoms enterprises to be either well-paid or large in numbers. Yesterday they went on strike for working overtime every day and also having to work Saturdays. Either they are outrageously inefficient, the infrastructure needs far too much maintenance, or there’s too few of them. Probably in customer service. No way Belgian consumers aren’t upset about this rip-off.

A quick overview of the mobile telephone market is probably not going to make anyone happier either. Belgacom has preliminarily been convicted to paying €1.84 million to BASE and Mobistar for engaging in anti-competetive behaviour: they charge too much for roaming. De Morgen further explains that this will result in less money for the share holders next year. The Belgian state constitutes 53.4% of the share holders. Surely this has to do with spectrum licenses being expensive? No. Belgacom received a free five-year license for spectrum last year. Not until March 2010 Telenet was the first provider in Belgium deciding to invest in LTE this. Before 2015.

Somebody did point out to me on Facebook the other day the Belgium at least has produced some good things. But with the standards of Belgian railroads in mind, it’s no wonder the song is titled Moskow Diskow.

Korea I

Tidigare under hösten var jag i Seoul, Sydkorea. Jag var inbjuden av två representanter för den koreanska organisationen IPLeft för att prata om möjligheterna att starta ett Piratparti i Sydkorea, vilken roll vi spelar i Europaparlamentet och utsikterna för parlamentarisk piratpolitik i Asien överlag.

Korea är ganska annorlunda från Europa. Real name registration (att uppge sitt riktiga namn, personnummer och hemadress) när man ska ladda upp innehåll på en webbportal är obligatoriskt. I Europa är det närmsta exemplet jag kan komma och tänka på det ungerska förslaget för obligatorisk bloggregistrering (visserligen inte en ny debatt och numera med barnlämplighetsregistrerande avart i Tyskland).

Och medans Korea, likt Japan, har separerat infrastrukturägande från tjänstetillhandahållande på ett mycket bra sätt med hjälp av regeringsstyrda licenser och dessutom har en av världens bästa bredbandstäckningar, har telekommyndigheten inga problem med att förbjuda olicensierade VoIP-aktörer.

Hot om avstängning för upphovsrättsintrång är inte alls ovanliga sedan effekten av Sydkoreas handelsavtal med USA gjort sig gällande. Operatörers ansvar för innehåll har också varit föremål för europeisk oro under Koreas handelsförhandlingar med Europakommissionen.

OpenWeb.or.kr är en organisation som fokuserar helt på att bryta upp de koreanska offentliga institutionernas farliga förhållande till Microsoft. Internet Explorer är ett veritabelt monopol på den koreanska marknaden och en förutsättning för att komma åt offentliga institutioners nätbaserade information.

Jag träffade JinBoNet-aktivister, som hostar och tillhandahåller tjänster för Koreas sociala aktivistgrupper. De var tydligen involverade i de stora protester i Korea 2000 som motsatte sig införandet av TRIPS-kompatibla bestämmelser i immaterialrättslagarna.

Under ett Creative Commons-möte, och under samtal med studenter på Korea University och Hanshin University hörde jag vid upprepade tillfällen att koreansa ungdomar laddar ned från nätet utan att tänka på upphovsrätt. Ungefär lika många gånger sa jag att det låter väl bra. Det vore ju synd om kulturupplevelser förstördes av att man rabblar lagparagrafer i huvudet. Det gör man, så vitt jag vet, inte ens under rättegångar.

Koreanska ungdomar verkar tycka att de har mycket att kämpa för och mycket de frihet de vill utöka, men utan att ha någon bra plats att kanalisera den energin. Jag skulle nog personligen hävda att ett politiskt parti, som tydliga uppenbara mål och kampanjer (val, t ex) och en hel del kul också faktiskt är ett ganska bra sätt att stå upp för sina rättigheter. Eftersom politiska partier gör det mycket enkelt att vara passivt engagerad är det kanske också ett sätt att visa att politiken har ett brett stöd hos befolkningen. Det sa jag.

Jag fick några intervjuer också. Och en intervju med politikparodiska tidskriften Ddanzi, vars journalist i förtroende berättade att han gärna skulle se ett parti.

JinBoNet/IPLeft-representanten berättade senare att de inte skulle starta ett parti. Det är också rimligt eftersom IPLeft och JinBoNet redan har egna aktiviteter. Man får hoppas att ungdomarna står upp för sig istället.

Bör tanken vara fri?

Bör tanken vara fri?

Det talas ofta om att vi ska få tänka fritt, att endast ens handlingar kan vara det som spelar roll. Ibland sägs att vi inte ska ha ”tankebrott” eller att våra tankar inte bör övervakas. Jag undrar om inte detta är en felaktig uppfattning.

Uppfattningen verkar grundas på en klassisk uppdelning mellan själ och kropp. En distinktion som inte går att motivera utan hänvisningar av religiös eller annan osaklig natur. För vad skulle egentligen motivera denna skillnad mellan tankar och handlingar? Skulle inte en vetenskapens människa hävda att tanke är handling? Att det är lika rimligt att vi övervakar tankar på offentliga platser som det är med kameraövervakning på brottshärjade torg? Vad är skillnaden på nerver som orsakar lyftning av arm som slår, och tanken som föregår denna första impuls?

Rädslan för att släppa in andra i vår tankevärld verkar bero på samma oro som när någon vill övervaka vårt hem eller ta bort låset på toa. Det verkar vara ett sätt att ta bort det privata och utsätta oss för de sociala konventionernas stress även i våra mest fredade zoner. Men sådana gränser kan upprätthållas även utan ett absolut förbud mot att övervaka eller inskränka tankar. De kan motiveras med hänvisning till samhällsnytta, på samma sätt som integritetsdebatten idag (när den är som bäst och inte beskriver behovet av integritet som något absolut som inte går att motivera rationellt).

Jag kan tänka mig att vi så småningom, precis som öppna nätverk och vakande poliser idag, vill låta tankarna vara öppna på offentliga platser, när nu teknologin tillåter detta (den direkta överföringen av information oss emellan) och avgränsa skyddade zoner för oss där vi kan samla oss och koppla av. I så fall måste vi också överge det absoluta kravet på att tankar ska vara fria. Kanske är det så att också tanken måste räknas.

Mailhemligheten är död

I och med att FRA kopplar in kablarna är mailhemligheten död. Nu återstår en kamp för det som borde vara självklart, rätt till hemlig kommunikation tills misstanke om brott föreligger. En av grundbultarna för det öppna samhället har slagits ur, kastats till marken och sparkats på.

När jag gick med i Piratpartiet 2006 var det nog aldrig tänkt som mer än ett kortsiktigt projekt. Jag tänkte mig att partierna snart var tvungna att bejaka den digitala revolutionen och dess möjligheter. Nu inser jag att jag aldrig varit annat än naiv.

Övriga partier är blinda för utvecklingen. De må göra avvägningar, men deras måttskålar är snedvridna av föråldrade inställningar. Om så tusen svenskar dör i terrordåd varje år är det inte värt att montera ner det öppna samhället. Jag har hellre terrorism än massövervakning. Jag utsätter hellre våra soldater för risker i Afghanistan än ger upp ett fundament av vår demokrati.

För min egen del stannar jag i Piratpartiet. Och jag hoppas att en dag få se FRA och inte mailhemligheten ligga på marken och blöda.

Till sist: ni som är anställda på FRA, jag hoppas ni skäms för det ni gör! Ni är precis lika ansvariga som alla andra.