Ironic licensing

Following a post today on SpicyIP I realize that I sometimes get feelings of guilt for not blogging.

See, that post is about licensing issues, more specifically, an ironic license given to an essay about media piracy in developing economies. The essence is that this essay is given an (online) license which asks readers with IP-addresses originating in a developed economy for a license fee of… quite a lot. Whereas IP-addresses originating in developing economies get the essay for free. Where this puts the people of many economies in South-East Asia or the Middle-East, where the economies could certainly be considered ”developing” (or for that matter China) but the internet is so heavily censored that foreign IP:s through proxies are the only way of getting access to any material, presumably including this essay, the story doesn’t tell. Either the licensors didn’t consider that, or this is considerably more ironic than one would have guessed.

I find licensing, and exhaustion of intellectual property rights, very indecent. The reason you might want to give different licenses in India or the EU, for instance, is that you want to sell your copyrighted material for a cheaper price in India than in the EU. But all of the union is certainly not rich or fully developed (consider Romania and Bulgaria, for instance, also the only two nations in Europe that appear to be investing in cost free education, while other member states are obviously moving in the opposite direction: let’s remember the UK, or why not the much criticized, new fees on education in Sweden?). This is made possible by the European Union regional exhaustion. Well. Simplified. I guess. Also slightly misleading. As far as I understand it, you should be able to give licenses to one and same company to sell the same book (for instance) in both regions but charging different prices (which are set by the copyright holder?).

The European Union is negotiating a new trade agreement with India. This is a cause for concerns, especially in India. The European Union can hardly enforce stricter rules in the Indian agreement than they have already enforced in the Union itself (or can they?) so the question is if it will get much attention here. India is not party to the ACTA negotiations since India is usually somewhat problematic when it comes to defining TRIPs-plus or GATT/GATS-plus rules. India is somewhat dependent on exports though, and in a FTA-battle with one of their major trading partners, without the strength of WIPO/WTO coalition of BRIC-countries (basically, together they can stand up for themselves, one on one it’s more difficult, the exception being perhaps China, which is now the second largest economy in the world). Well… India is going to have a harder time not succumbing to demands that are not necessarily favourable. For them.

Looking at the South Korea-FTA, it is difficult to imagine that the EU would force a regionalisation of intellectual property rights exhaustion in India. At least! Nevertheless, check this out if you want more extensive information on Indian bilateral trade agreements. If you want information on European trade agreements, please do not that while most bilateral trade agreements are negotiated by the European Commission executives on behalf of all member states, but that many member states have their own separate agreements with third parties. The European Union is such a horrible mess. 70 bilaterals for the Union alone, and how many for each member state? It makes me feel a bit like this.

More on the research report (with extensive quotations) at Techdirt, or why not the report itself?

Note: bilaterals.org reports that it is not yet time for a Taiwan-India FTA. I need to investigate this further. China hasn’t signed that many bilateral agreement in the past. One of them is with Serbia, but maybe their trade empire is expanding.

Mineraler IIII

Idag är det Lunchdebatt om EU:s REE-strategier om hållbar tillgång till råvaror i Europaparlamentet. Europaparlamentarikerna vill kort sagt undersöka olika modeller för att säkra Europas framtida välfärd. Man tänker sig att den japanska strategin kan vara värd att undersöka men Japan har ju som nämnts tidigare lite svårigheter nu när Kina använt mineralhandeln som konfliktlösningsmetod i en gränsdispyt (jag vill gärna veta om WTO kommer att uttala sig om det här och i sådana fall hur – med anledning av en annan fråga som kom upp här om dagen).

Forum Syd har kommenterat på den nya råvaruindustrin. De lyckas ta upp en aspekt av mineralhandeln jag inte riktigt tänkt på än: ändamålsanpassade exporttullor på mineraler som förutsättning för inhemskt högindustriell utveckling. Förmodligen gäller det mest teknologi som inte är informationsteknologi, eftersom vi och alla andra redan förlagt den produktionen till Kina. Alternativ till råvaruplanen som bragts upp är återvinning.

Samtidigt verkade det här om dagen som att ett tyskt forskarlag upptäckt att nanokolfiber möjligtvis kan uppbära samma effekt som indium i en plattskärm. Indium är nu bara ett av de jordämnen vi behöver i samtiden men forskarlaget hoppas på att hitta fler användningsområden. Det pågår också mycket materialforskning kring just alternativa magnetokällor, och mycket av det fokuserar på gadolinium och järn.

Om det finns någon som vet när dysprosium och neodymium började användas i hårddiskar och mikrochip tas kunskapen med glädje! Vet någon vilka metaller/råvaror som används i SSD:er är det ännu bättre! Jag är alltså på jakt efter en god politisk position att inta med avseende på informationsteknologi och resursförbrukning eftersom jag tror att det kan vara nyttigt för mig i mitt förmodade jobb i ITRE-kommittéen senare i livet.

Det verkar inte riktigt finnas något alternativ till den nuvarande lösningen för nödvändiga mängder superkonduktivitet vid rumstemperatur ens på forskningsstadiet. Även gadolinium är ett sällsynt jordämne, så vilken typ av framsteg den materialforskningen skulle leda till har jag inte heller klart för mig. Nanorör vet jag absolut ingenting om, men om de kan skapa platt-tv kanske de kan bli magnetiska också! Avanza, Ångströmslaboratortiet! (hur går det med deras vågenergigrej nu, förresten?)

Jag har läst någonstans att romarna inte alls hade något ”symbol med mindre värde till vänster dras från symbol med högre värde till höger”-system, utan att varje värde istället betydde precis sitt eget värde var helst i talet det förekom. På detta sätt är romarna också mycket lika egyptier och greker, men skiljer sig från babylonier och mayaindianer.

Mineraler II

Jag fick lyckligtvis bra feedback på sista blogginlägget. Jag har alltså inte riktigt klart för mig hur alla mineralfrågor hänger ihop.

Mårten Fjällström sammanfattar frågorna kring sällsynta jordarter. Försöker mig på att följa råden, även fast jag förstås hakar upp mig på fyran. :P

Luleås tekniska högskola och Boliden (tydligen inte geografiskt område) LKAB tittar tydligen på vilka möjligheter som finns att utvinna sällsynta mineraler i gruvavfall. Likt Mårten tror jag att långsiktig planering är bättre. Man borde rikta in sig på att skapa självförsörjning av strategiska mineraler, framför allt i Europa. Riskerna är också att mineralerna i den vanliga avfallshanterna skapar oåterkalleliga läckor, att mineralerna omvandlas eller legeras till ett stadium av otillgänglighet.

Vindkraftverk har listats av Kina som anledning till begränsningen av exporter. Den kinesiska medvetenheten om tillgång till hållbar energi och miljövänlig teknologi är hög. De vill försörja en stor befolkning och siktar på långsiktig planering. Men befolkningen är mycket stor och växer. Jag får utgå ifrån att kemisterna från förra inlägget tagit den tillväxten i beaktan. >_<

Japans bilindustrins bekymmer är att Kina helt blockerat export av sällsynta jordarter till Japan efter en gränsdispyt. Nu hoppas Japan istället på handel med Indien. Det verkar också svårt att skilja på laglig och olaglig export. Mineralerna hamnar ofta i tillsammns vid transport. Sydostasien gör alltså en annan källa för den japanska industrin som mestadels tillverkar produkter innehållandes stora mängder mineraler.

New York Times har skrivit om brytningen av jordarterna i Kina. De bryts ofta olagligt i södra delen av Kina och transporteras sedan till sydostasiatiska länder från vilka de kan skickas vidare. Den här brytningen rör sig inte bara om låga löner för gruvarbetare, utan i lika stor utsträckning om de inte behöver uppfylla några krav på att bevara miljön eller ta hänsyn till gruvarbetarnas arbetsförhållanden.

Får återkomma om amerikansk och europeisk medvetenhet om sitt mineralberoende.

Yttrandeekonomi

Vidar Helgesen, förträfflig tyckare och representant för IDEA skriver idag på Brännpunkt om Kinas paradox med yttrandefriheten. Han menar att yttrandefrihet är en förutsättning för Kinas fortsatta utveckling.

Fredrik F Heffermehl, tillika tyckare och förträfflig, menar istället att utnämningen av Liu Xiaobo (likt förra årets utnämning av Barack Obama) är tecken på NATO-ifiering av Nobelkommittéens arbete. Han tycker att prioritet istället bör läggas på att utnämna personer som Kina inte känner sig nödgade att hetsa mot.

Liu Xiaobo har tydligen en nyckelroll för Kina.

Jag skulle annars anta att Bayer AG:s €1 000 000 000-investering (1 miljard) spelar en nyckelroll för Kina. Eller typ, deras rysk-kopierade växande stridflygsplansindustri. Eller kanske att Kina producerar världens bästa snabbtåg.

Kina har också sina grannars stöd. Kanske för att de satser USD6 600 000 000 i Indonesiens infrastruktur medan statschefen Obama inte har så mycket annat att komma med än att prisa landets demokrati, ett lovpris Amnesty International inte verkar hålla med om.

Efter 2007 års larm om bly i kinesiska leksaker, tillverkade i ett amerikanskt-ägt leksaksbolags regi, utförde Kina tester vid resten av sina produktionsfaciliteter som uppfyllde alla säkerhetskrav. USA backade snabbt från blockeringshoten. Indien gjorde det inte. Men om det inte finns några välunderbyggda anledningar att blockera handel får man heller inte enligt WTO:s regler göra det, så Kina drog Indien inför rätta. Och vann.

Nobelceremonin nobbas av 19 länder och får därmed inte ta del av den fantastiska festmenyn (anka och sånt). Kinas snabbtågsinvesteringar kommer däremot att rapporteras offentligt i framtiden, vilket utmålas som det största hittillsvarande framsteget i Cancúnförhandlingarna om klimatförändringar.

Kina, landet som yttrandefriheten ska rädda och där internet är Guds gåva, har problem med för mycket exporter. Kina höjer sina räntor för att inte överhetta sin ekonomi. Just det, den ekonomi som inte kommer utvecklas utan yttrandefrihet får ångpipan att vissla.

Yttrandefrihet är förstås bra, och eftersträvansvärt. Någonting vi som människor behöver för att kunna leva, utvecklas och må bra. Kinas skolsystem fostrar inte människor utan robotar. Oro och hat sprids i Kinas befolkning när utländska medier blockeras.

Vurmen för kulturrevolutionen grundade sig i tanken om att göra upp med konservativa, ofria mönster som låste människor vid förprogrammerade sociala identiteter. Men vurmen för sådant uppbrott uppstod inte i kapitalism och ekonomisk utveckling. Önskan om yttrandefrihet grundar sig inte heller i kapitalism och ekonomisk utveckling. Den grundar sig i människovärde, vishet och progressivitet. Kinas ekonomiska utveckling är om något ett lysande exempel på det.

Uppdatering: Maud Olofsson rockar loss med Carl Bildt på Nobelfesten. SvD

Uppdatering #2: Kinas tillväxt är hög. Börjar importera sjukhusutrustning från Elektra. DN

Uppdatering #3: Norge har slutet oljeutvinningsavtal med Kina (WSJ) ; Kina och Kambodja knyter närmare ekonomiska band (WSJ)

Mer miljö och patent

Jag hade turen att bli utfrågad om miljöfrågor igår, precis veckan efter att jag suttit och grubblat rätt ordentligt på frågan.

Det kan vara väl värt att notera att givetvis finns det inget svenskt parti idag som tycker att man inte ska satsa på grön infrastruktur. Snarare tvärtom. Det märks att också företag är intresserade av grön infrastruktur. Tågbanorna är ständigt överbelastade, landet runt, i kampen för miljövänlig transport.

Men det är väl värt att notera att ett europeiskt byte från vår gamla, omiljövänliga infrastruktur, till ny, smartare infrastruktur kommer att stå oss mycket dyrt. Utan en massa trassliga patent skulle det gå mycket lättare.

Det är också väl värt att notera att Indien, Brasilien och Kina inte har så mycket gammal infrastruktur de behöver byta ut, så om de kan bygga ”rätt” från början sparar de (och i förlängningen också vi) dels stora summor pengar, men också en oerhörd miljövinst. Det är därför det är så knepigt att Kina måst bygga ut sitt inrikesflyg, istället för att bygga snabbtåg.

Vidare tycker Kristianstadbladet idag att jag lider.

Dessutom vill jag passa på att uppmärksamma min väljarkrets om att jag har utarbetat ett sakpolitiskt program inför de kommande fem åren. Jag hoppas att mina partikamrater också kommer att omfamna dessa hittills åtta frågor som jag tror kommer kunna ta upp en del av vår tid under nästa mandatperiod.

Kina och EU – två haltande kolosser

Att Europaunionen har demokratiska problem kommer knappast som en överraskning för ens den mest inbitne EU-förespråkare. EU:s medborgare röstar ofta nej när EU vill testa något nytt. EU:s medborgare är ofta skeptiska när unionen säger att den gjort något bra. Trots att EU:s medborgare ofta är positiva till ett samarbete, håller de sällan med de ambitiösa planer statsledarna målar upp och hajkar iväg på.

Därför är det inte så konstigt att NIC:s rapport Global Trends 2025: A Transformed World varnar för att EU kan komma att bli en ”haltande koloss” vid 2025. EU-området är världens starkaste ekonomi, men kommer aldrig kunna omsätta sin ekonomiska ställning i något globalt politiskt spel – stödet för det finns helt enkelt inte på gräsrotsnivå, och de insitutionella kriserna avlöser varandra.

Den senaste fadäsen med nej till Lissabon på Irland får till och med kommissionären Charlie McCreevy att säga att nejet måste respekteras (samtidigt ska han ju avgå vid slutet av året, så frågan är hur backad av EU han är i frågan – spel för massorna?).

Men mot bakgrund av detta, hur intressant är det inte att Göran Leijonhuvfud och Agneta Engqvist alldeles nyligen släppt boken Kina: En haltande koloss?

Bokens drivande tes är att Kina trots fenomenal ekonomisk utveckling har ökande klyftor och stora problem med mänskliga rättigheter. Eftersom en stor del av befolkningen inte får tillgång till den rikedom landet generar måste Kina per definition vara både halt och led. Den egalitära ideologi som i teorin styr den kinesiska staten misslyckas brutalt med välfärdsdistributionen.

I viss mån befogad kritik. Kina ställer ju till och med in toppmöten med kommissionen för att Dalai Lama är på besök i flera europeiska länder. Men haltar kolossen?

Kina har klarat sig bra genom den finansiella krisen. Kina äger nu amerikanska banker. USA har finansierat sina krig med lån från kinesiska staten. Svenska staten köper Carnegie och Europeiska kommissionen vill ha ett 200 miljarder euro stort krispaket samtidigt som jag förlorar 0,01 kronor per växlad yuen för några veckor sedan (normalt förlorar man runt 0,3 kronor per växlad utländsk enhet säger mig min erfarenhet av valutaväxling).

Jag säger inte att Albert Bonniers förlag har gjort fel som ger ut en bok om kvarstående svårigheter i Kina. Men jag menar att bristen på litteratur och insikt om EU börjar bli ett allvarligt problem. Vi måste diskutera EU ur ett europeiskt perspektiv, och vi måste våga kritisera och föreslå förbättringar i det europeiska systemet.

Den svenska debatten om EU måste göra det enklare att andas i internationell debatt om man så vill.

Kinesisk patentpolitik 2008

Enligt bloggen Post Grant har antalet kinesiska patentansökningar gått upp senaste åren. Mellan 2006 och 2007 ökade antalet patentansökningar med 21.1%. Det är en naturlig utveckling i och med internationaliseringen av immaterialrätten, och WIPO gnuggar nog händerna i glädje av den lyckade strategin för utveckling av u-ländernas infrastruktur för immaterialrätt.

Enligt samma blogg håller Kina dock på med sin tredje revidering av patentlagen från 1984. Bland föreslagna ändringar och tillägg till nuvarande patentlagstiftning utmärker sig bra reformer som inkluderande av teknologi- och medicinöverföring till andra u-länder i mån av behov och förbud mot att dra en patenttvist till domstol ifall käranden vet att dess patent täcker en uppfinning som är uppenbar eller var gammal vid tiden för ansökan om patentet.

Export av västvärldens immaterialrättsstrategier till u-länder kommer i förlängningen inte vara bra för västvärlden. Risken är att vi hamnar i en situation där någon annan än USA och EU tar över rollen som ledande exportörer av immaterialrätter, vilket kommer ha dåliga konsekvenser för vår egen ekonomi och utveckling.

Å andra sidan är Kinas och andra u-länders anpassning till västvärldens patentregler en förutsägbar konsekvens av de aggressiva strategier de för. De två ovanstående reformerna tyder ändå på en viss förnuftighet i tillämpningen av patentlagar i Kina. På motsvarande sätt är det lätt att se att u-länder i många fall, istället för att anpassa sig till drakoniska regelverk, utvecklar egna, öppna strategier för förvaltning av uppfinningar och kulturella verk.

Pinga på intressant.se

Kina: Teknologiöverföring mellan Nord och Syd måste förbättras

En av mina mer respekterade källor, Martin Khor på Third World Network, rapporterar idag att Kinas premiärminister Wen Jiaobao har gått ut med en vädjan om förenklad spridning av miljöanpassad teknik.

Frågan handlar så klart om patent, som effektivt låser in energisnåla och miljövänliga transportmedelstekniker i väst. Det gör i sin tur att Kina, som trots god ekonomisk tillväxt ännu inte har oändliga summor att röra sig med, inte har råd att bygga en hållbar kommunikationsstrategi. Istället för snabbtåg mellan Shanghai och Beijing, förpassas kineserna till utbyggt inrikesflyg.

När jag var i Kina nyligen besökte jag en miljökonferens anordnad av FN. Slående på konferensen var de otaliga kinesiska miljöprojekt som presenterades. Vissa är naturligtvis rätt mundana, ur svensk synvinkel sett; man har till exempel fixat ordentlig avfallshantering i flertalet stora kinesiska städer. Det plan där kineserna möjligtvis slår högre än oss är att avfallsmängden man genererar, används till förbränningskraftverk. Ofta nyare och bättre än vi har i väst. Man har renat sin industri, planterat träd, infört ekologiska zoner i städerna och kultiverat grönområden.

En man jag träffade, anställd på svenska exportrådet i Beijing, sade att vi nog har en övertro på vår miljöhänsynsförmåga i Sverige. Kina håller på att gå om.

Martin Khor skriver vidare:

There is a lack of ”effective policy guidance and incentives, necessary financial supports, as well as fair and effective institutional arrangements for such cooperation. Meanwhile, there is also a need to balance the IPR protection and needs in fighting climate change.”

Något sådant behov finns inte. Fallet med teknologiöverföring till utvecklingsländer är ett solklart argument mot patentindustrin.

De flesta västländer, märkvärt här Italient, är inte alls särskilt angelägna om att bryta sina gamla industrivanor eller investera i ny och dyr miljövänlig teknik. Man är heller inte särskilt pigga på att lägga om all den infrastruktur man har sedan tidigare. Att vara miljövänlig är inget man gärna bara kostar på sig att vara. Det visar till exempel det här beslutet från senaste mötet i Europeiska rådet i oktober.

Färdig handlingsplan till december? Ja, man kan ju undra.

Än mer kan man undra över hur det kommer sig att västvärlden, mer specifikt Tyskland och Siemens, sitter på värdefull patenterad teknologi som kan göra den kinesiska utbyggnaden av sin infrastruktur så mycket mer miljövänlig och ändå inte lyckas tjäna tillräckligt med pengar för att själva bli lite gröna i fingrarna. Siemens har nämligen ett patent på ett form av snabbtåg som kineserna är intresserade av att bygga. Men kineserna har inte råd med licenserna.

Istället spenderar Kina tid och pengar på att försöka kringgå detta patent. Det försenar bygget av järnvägen, och är ett slöseri med resurser. Det försämrar också miljösituationen i Kina.

Det är dags att västvärlden avvecklar sin extrema fascination vid patent och andra utpressarmekanismer mot utvecklingsländer. Låt den teknologi som kan bygga vår framtid byggas. Om den inte ska byggas här, låt framtiden byggas någon annanstans. Det är ingen som är intresserad av en lupen, framtidsskygg snåljåp.