Arkiv

Archive for the ‘Medier’ Category

Lessence

Jag lyssnar alltså på Brother Louie av Modern Talking just nu, på väldigt hög volum. De har en egen kanal på Youtube där man i alla fall som belgare kan lyssna på alla deras låtar inklusive de lite sämre 90-talsversionerna. Jag kan inte länka dessa till nederländare. Till Frankrike borde jag kunna länka för där finns en kollektivlicens med Youtube sedan förra året.

Andra påtvingade licenser gentemot allmänheten finns också i offentlig upphandling, skriver MMN-o. Han menar kommuner och landsting inte rimligtvis kan gå in och låsa sig mot bara en tillverkare och deras möjligheter att utföra support och underhåll. Det skrev jag om igår relaterandes till Microsoft och Sydkorea. Men som MMN-o skriver finns också ett problem i styrkeförhållande. Eftersom Umeå kommun är en förhållandevis liten aktör, och den slutna mjukvaran egentligen inte är ett problem på grund av upphovsrätt utan på grund av avtalsrätt är det lika lätt att se att Umeå inte kan ta sig runt leverantörens standardavtal som det är begripligt att flygresenärer inte har något val annat än gå med på standardavtal.

International Federation of Librarians and Archivers (IFLA) har varnat för förflyttningen av upphovsrätt till avtals- och kontraktsrätt under några år. Det går visserligen att som besökare på ett bibliotek att ta sig runt begränsningar bibliotek och licensgivare satt upp, men för biblioteket självt är det svårare att ta sig runt begränsningar motparten ställer upp. Sverige har givit väldigt stort ansvar åt kommunerna i upphandlingsfrågor vilket i teorin då ger bättre anpassningsförmåga för varje kommun. I praktiken betyder det att varje kommun är en svagare förhandlingspart gentemot alla aktörer en kommun skulle kunna tänkas vilja köpa tjänster av. MMN-o föreslår att kollektivtrafiksaktörerna ska gå ihop. De-decentralisering. Centralisering har ett oförtjänt dåligt rykte.

I licensförhandlingar, som i alla andra situationer, är det styrkan hos de förhandlande parterna som avgör utgången. Det är därför immaterialrätterna är så starkt sammankopplade med konkurrensrätten, men till och med konkurrensrätten har sina begränsningar. Kan man utnyttja sin position som dominerande aktör i TV-branschen för matlagningsprogram när det finns så många olika tillverkare av matlagningsprogram? Varför går inte licenstagaren till någon annan? Vad gör man som rättighetsförvaltare om man ska förhandla med NewsCorp, världens största mediakonglomerat (för övrigt rättighetsförvaltarnas största bekymmer med konkurrensutsatt förvaltarmarknad och uppbrutna monopol)? Vad gör man som privatperson när biblioteken inte kan komma överens med rättighetsinnehavare eller när ens bibliotek blir stämt? Eller som elektronikbransch? Eller som tillhandahållare av mobila tjänster som vill ha ett kontrakt med Apple?

Knepigaste licensresonemanget senaste veckan är: om GPL och Apple inte är kompatibla, men det finns så många användare av iPhones som också är användare av mediaspelaren VLC, finns det någon poäng med att straffa användare för att de köpt en produkt som i övrigt uppfyller alla deras förväntningar?

Ja, visst, kan man så klart svara. Men det är ju inte Apple som lider. Snarare mår de bara bra av att deras användare låses in ännu mer till deras egen mjukvara. Apple är stort. VLC litet.

World is flat

I met a nice man from Luxembourg once. A the Free Culture Research Conference. He worked at the Luxembourg National Library. He lives in legal limbo.

The Luxembourg National Library sees as its mission to preserve and archive old newspapers. They already have a large collection of old newspapers online, dating back to the mid-1800’s. You can search for them, read them (they have this superdreary, really old font and the text is luxembourgian so I can mostly appreciate the aesthetics – of having the train times printed at the top right corner!). Train for Brussels departs at 13:10 on Saturday afternoon. Now. They papers are no longer copyrighted. Other papers are. De Spiegel or Le Monde from the 1950’s for instance. They’re digitizing them as well though, hoping that no one will file a lawsuit (class action? when manymany file at the same time?), and if someone does they’re more or less fucked. So they hope no one cares – he says.

They would need extended collective licenses in two countries: France, and Germany. And Luxembourg and Belgium wouldn’t wrong either, so that’s four. It’s a bit inconvenient for them to manage, so this man was saying it would be easier for them if their activities were legalised by a harmonised European legislation. This is, of course, not possible, because the Union doesn’t really have competence in that specific area. They can only stress competition and collaboration (under surveillance). And this is not possible anyway, because there are no extended collective licenses in France, Germany, Luxembourg or Belgium.

Some time after La Quadrature’s endorsement of Philippe Aigrain’s model of collective cultural sponsorship I thought, people who live in countries where the going has gone really tough, like France, must be more likely to look for a politically feasible quick fix. Philippe Aigrain’s book is not really along those lines, though.

Who will be compensated for what and how are the wrong questions to ask, I think. No kind of fee, tax, flat or not, can be considered compensation. It’s rather about what you want to achieve. You start by setting up a goal, then you work your way there.

There is Flattr, which is rightly considered a very convenient granular financing system for blogs or written material at large. It had the goal of creating a micro-donation system, and the system is widely adapted for almost every blog I know, or care to read, in Sweden.

But more problem formulation:

We know that there is much money in culture. The money is distributed very unevenly. This seems suboptimal if we want a big variety of culture(s) to grow and prosper.

We also know, presumably, that copyright is dead. By analogy, so must related rights be. It seems stupid to perpetuate an uneven distribution of money based on (actually by definition human) rights that don’t exist. So if there is much money in culture it needs to be distributed in a way that is not rights-based. An example of which is… Flattr.

I would boldly state that there is much culture that is not being sponsored by Flattr or its members. Perhaps culture that wont be sponsored by anything Flattresque even. If we’ve been going for a very simple compensation-issue in the past, we’ll be heading for a much more complicated sponsorship or promotion issue in the future. Compensation and remuneration is like… A one-way deal. Sponsorship and promotion can take all sorts of forms. I imagine.

The problems of justice and the solution to all our problems (hark and hear the angels!) are not really my primary, present concern. I know that I’m weak-hearted and soppy and all of that, but licensing issues for archivers are actually a problem. Other statements supporting that claim were, for instance, made at the e-Commons conference in Amsterdam last year. It’s a bit heartless to expect them to collect licenses from each and every individual who’s ever made anything that might be worth saving in an archive or a library. It’s slightly less horrible to create a system wherein which they have to keep track of who’s a member of which organisation and what kind of deal they have with that organisation. The least cruel option is probably making sure there is only the one license that is paid somewhere and then someone else can sort the problem. Librarians and archivers are in the business of librarianing and archiving. It’s good if they can do that, instead of worrying about lawsuits or creating massive databases of potential copyright holders.

I’m not heartless enough to wait for them to go down while we’re waiting for the regulatory revolution in copyright legislation to come. It’s like. It’s here. It causes huge problems. Deal with it.

Politik, vidareutveckling av

Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).

Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.

Tre samlande begrepp
· Användarfrihet

Konsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).

Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).

· Artificiell fattigdom

Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.

· Fri information

Ingen kommentar :)

Sakfrågor·

EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.

Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.

· Acta-avtalet

Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\

· Fri forskning

Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.

· Fria offentliga data

Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.

Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).

· Öppna trådlösa nätverk

Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!

· Filterfrågan

Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.

Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.

· Konsumenträtt

DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv

· Integritet i arbetslivet

\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.

· Digitala bibliotek

Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.

.es-pere

Jag har skrivit rätt mycket om Sindelagen och Zapateroregeringens inställning till upphovsrätt under de senaste åtta åren. Igår hölls en omröstning i spanska senaten om hur processen ska fortskrida under våren. Det lyckades Piratpartiets internationella representanter äntligen lyckades uppmärksamma. Men snälla kom ihåg att parlamentet inte kommer att slutgiltigt godkänna lagen förrän om en månad!!!! Partido Popular, Spaniens konservativa parti, kan fortfarande väga upp Zapateros hejdukars internetcensur. Finns det hopp, finns det chans, men den utmålas som så liten att den vore ett mirakel. Vi får se hur Internautas ställer sig nu när det också ligger en anklagelse om att kulturministeriet är korrupt. Eller kanske Carl Bildt träder in för frihetens skull?

Samtidigt läser jag i veckans EDRi-gram att USA:s regering har beslutat dra in domännamnen för flera streamingsajter för sport från Spanien. Torrentfreak rapporterar mer om Superbowl-yran (själv tycker jag att brännboll är väldigt tråkigt och tittar hellre på All Blacks). Streamingsajter har jag bara nämnt i förifarten och lovat mig själv att kolla upp närmare men de har förklarats lagliga i Spanien vid två tillfällen, verkar vara lagliga i Sverige och är tydligen också populära och lagliga i Israel.

Tillsammans med RapidShare och MegaUpload ses streaming som nästa stora hot mot upphovsrättsindustrin. Det går liksom lite över katt-och-råttalek när ansvar för upphovsrättsintrång flyttas från privatpersonen till tillhandahållaren av uppkopplingen och sedan till internetoperatören och slutligen domännamnsregistraren. En lista har i alla fall skapats om hur man tills vidare kan komma förbi amerikanska regeringens fortsatta ansträngningar.

I en kommentar till mig förra veckan anslogs att upphovsrättsindustrin i denna bemärkelse faktiskt är rätt så progressiv. De nöjer sig varken med ett status quo eller med ett bevarande av upphovsrätten så som den sett ut under 1900-talet. Snarare kan man se upphovsrätten som ett ständigt förändrande fenomen, vilket kanske tydligast åskådliggörs av 1930-talets plötsliga införande av näraliggande rättigheter och nutidens förflyttning av upphovsrättens innebörd från samhällelig konsensus till påtvingad moral.

I vilket fall fick jag efter Piratpartiets pressreleases om Sindelagen ur kontexten av Universals plötsliga katastrofala lidande frågan om hur Sindelagen kan komma att påverka svenskar. Egentligen gör den väl inte det just nu. Men Spanien blir det andra landet i ordningen som inför nedstängning av hemsidor, och det fjärde landet i ordningen där påtvingade självsaneringsregler för internetoperatörer blir norm. EDRi har om detta nyligen givit ut en sammanfattande skrift om farorna med självreglering.

Vad jag ser är en Michel Barnier vid rodret på DG Markt (kommissionens generaldirektorat för den inre marknaden) som lovar att skärpa reglerna kring upphovsrätt på internet. Karel de Gucht på generaldirektoratet för utrikeshandel har annonserat att ACTA är definitivt förenligt med EU:s lagstiftning. Jag ser en digital agenda som lägger tyngden på en inre marknad för digitala tjänster. Mina två orosmoln blir följdaktligen att Spaniens och Frankrikes regelverk kommer föreslås som norm och att ”internet” begränsas till att för europeerna vara ett geografiskt begränsat fenomen. Den innebär i så fall att vi inte undkommer den regim som nu inrättats av USA och att vi därtill bara svårligen kan ta oss utanför det område vari regimen gäller. Jag ska lägga på minnet att Ung pirat måste svara på kommissionens nya konsultation.

Tidigare om Spanien och upphovsrätt (i kronologisk ordning): Hållbar ekonomi (18-12-2010), Avgiftsavgörande (20-01-2011)Internautrapporter (22-01-2010), Universal (25-01-2011), Histori.es (29-01-2011).

Ouppmärksammat bloggförbud

Idag är det väldigt lätt att tro att jag har avvikit från mitt löfte till mig själv att bara skriva positiva saker den här veckan, och det har jag nog. Jag är helt enkelt en dystergök.

Under DDoS-attackerna mot Wikileaks i höstas fanns två saker jag reagerade på. 1: diplomatkablarna är inte alls allvarliga för någon över huvud taget. Vissa länder ser lite dumma ut, men USA drabbas inte alls och dokumenten var för övrigt inte heller särskilt hemliga. 2: DDoS är en dålig attack om man nu känner sig beklämd av en viss hemsidas förehavanden. Idiotisk rentav. Varför genomföra en idiotisk attack mot en ofarlig publicering?

Jo, sa någon. Nu vänjs vi vid att internet ibland stormar lite grann, och så småningom kommer stora DDoS-attacker inte vara så stor nyhet längre. Som pirater i Röda havet. Snigelpesten i Sverige.

Egypten har geografiskt dödat internet. Helt.

Detta är naturligtvis upprörande.

Ungern är också upprörande. Så upprörande att Neelie Kroes har skrivit ett brev. Ungern har därför (återigen) uttalat sin villighet att ändra lagen om kommissionen skulle framföra kritik. Jag har väntat på att någon på kommissionen ska pipa.

Men så här är det: oavsett Ungerns inställning till bloggares neutralitet och åsiktsrepresentativitet. Oavsett Egyptens beklämmande nätsituation. Saudiarabien har förbjudit bloggar. Man måste nu vara över 20 år gammal, ha en universitetsexamen, respektera och ansöka om tillstånd för att få blogga. Utrikiska bloggare har uppmanats att ta hänsyn till detta, eller plockas bort från saudiarabiska internet.

Var är #opsaudi?

Var är mediauppmärksamheten? Jag sökte på Google News Sverige. Ingenting. Artikeln ovan kommer från spanska journalistförbundet. Lagen trädde i kraft i januari.

Nu går det kanska att ta sig runt de här förbuden och blockeringarna med TOR, och jag är medveten om att många människor jobbar med att få ut ordet om TOR till bloggare och internetbesökare världen över. Men i Saudiarabien är det omöjligt att få tag på icke-godkänd information så fort man går online. Inga tidningar, inga bloggar, ingenting. Kanske Fishy. Jag hoppas det för Fishy är ganska underhållande.

En av de största hoten mot friheten på nätet i framtiden är att vi blir avtrubbade. Och att media blir avtrubbad. Att lagstiftning som den i Ungern, Tunisien, Egypten, Marocko, Sverige, Ryssland, Thailand, USA, Venezuela och Saudiarabien plötsligt upphör att vara chockerande. I höstas, när Assange-vågorna gick som högst, var det ingen som verkade tänka på att ursprunget till vågorna låg i Expressens publicering av namn och bild på en människa som kanske var misstänkt för ett potentiellt brott vars utredningsvärde inte ens utretts. Det är alltså Expressens ”fel” att en individ som var misstänkt för ett brott som inte etablerats begått hängdes ut världen över. Precis som det var Expressens ”fel” att bild och namn publicerades på Hagamannen innan rättegången 2006. 2006 reagerade vi. Pressetiska rådet gick i taket. Nyhetssidorna och ledarspalterna fylldes med resonemang om tidningarnas roll och skyldighet i den rättssäkra staten. Så var det inte nu.

Avtrubbning är förvisso en känd effekt. Jag undrar hur mycket media styr över det eller hur mycket publiken styr över det. Jag är benägen att tro att media har större inflytande över avtrubbningseffekten än publiken då, givet en mängd information, människor blir upprörda av hemskheter (döda eller eländigt sjuka små barn världen över är ett exempel på tidsoberoende upprördhet). Å andra sidan är journalister, likt bloggare, bara människor. Hur ska man ha tid att hålla koll på allt? :-/

Stackarnas Portugal!

Need4Speed

Jag ser att det publicerats en internetstudie från Akamai. Dessa utförs tydligen varje kvartal och kartlägger den internetsliga välfärden i länder runt om i världen.

Storbritannien ligger inte så bra till. Men det var väntat. Det här med att tillhandahålla de hastigheter man sålt till konsumenter är internetoperatörernas största gissel. Storbritanniens operatörer har just under stort uppdåd börjat tillhandahålla 100Mbit(ner)-uppkopplingar.

Inte heller Spanien gör särskilt bra ifrån sig. Faktiskt sämst i Europa. Jag har ju alltid ganska roligt när jag tittar på spanska IT-marknaden, även om jag också får tårar i ögonen inte bara av skrattet. Spanska och portugisiska telefonbolag vill sätta P för roamingavgifter, vilket förhoppningsvis hjälper spanjorerna för…

Portugal har stigit i rang! Portugal har nu täckning och hastigheter på bredband motsvarande Sveriges! Sverige toppade för ett par år sedan tillsammans med Nederländerna internetvälfärdsrankingarna i världen tillsammans med de östasiatiska länderna Sydkorea och Japan enligt samma studie. Sydkorea och Japan ligger fortsatt i topp, Nederländerna ligger inom topp tio och Sverige har fallit efter. Med tanke på hur läget i Portugal såg ut för ett år sedan kan vi nog förvänta oss att ligga efter dem i nästa rapport.

DN, 5 januari: Sverige satsar på 4G. Wall Street Journal skriver att i veckan utbyggnaden av 4G/LTE i Sverige är bra för marknaden. Samtidigt skriver Ny teknik att bara en av tjugo tillhandahållare lyckas leverera de hastigheter de utlovat till konsumenter. Det är ju inte så annorlunda än bredbands- och fiberuppkopplingar då och kommer, från regeringens, KO:s och KV:s sida mötas med ungefär samma engagemang. Konsumentskyddslagarna tillåter att man säljer hastigheter upp till ett teoretiskt maximum man nästan aldrig uppnår. Att normalhastigheter anges i finstilt betyder inte att konsumenten inte har ett ansvar att informera sig….

Från Belgacom inget nytt.

Och jag vet att internet i Egypten ligger nere. Vodafone har erkänt att de kapat linorna. Alla internetoperatörer i Egypten verkar vara helt och delvis ägda av arabiska företag men det är oklart för mig vad andra arabiska länder har för intresse i att behålla den sekulära, egyptiska regimen. Telecomix-gänget har satt upp modemförbindeler över HAM-radio och letar efter fler sätt att få ut information om vad som händer i Egypten.

Vill man veta mer om detta Egyptens telekommunikation kan man i alla fall läsa på:
DN: 1, 2, 3, 4, 5.
SvD: 1, 2, 3.
Bloggar om Egypten (analys):
Copyriot om diktaturens historia.
opassande om värdet av realtiden.
In i skogen om den sista faraon.
Martin Moberg om att varken EU eller Sverige gör ett skapande skvatt (inte helt sant, EU-parlamantarikern Marietje Schaake har skrivit ett brev till Catherine Ashton).
Bloggar och nyheter om post-digital aktivism:
Telecomix: Sveriges radio (27 jan), GlobalVoices.org (28 jan), alt1040.com (28 jan: ”medios post-digitales” <– I like that formulation :)), Expressen (28 jan), ZDNet.co.uk (29 jan).
Anonymous: SVT, Switched, Forbes.
Den oundvikliga slutklämmen:
Två petitioner (avaaz.org och accesnow.org) och ett roligt test från DN om revolutioner (vilka kan du namnge?).

Jag tänker inte leta upp fler länkar utan överlämnar övningen till läsaren.

Histori.es

januari 29, 2011 1 kommentar

Ángeles González-Sinde har tappat lite, lite stöd i regeringen. Anledningen är att Filmakademins (föredetta) ordförande Alex de la Iglesia anförde att lagen egentligen inte passar någon.

Det finns nu en utmärkt analys (på spanska) av Sinde-lagens historia, de inblandade ministrarna och lagens relation till USA:s 301-lista (värd att läsa! även med Google Translate). Nej, González-Sinde kommer inte gå till historien som en Spaniens populäraste kulturministrar.

Det verkar förresten vara en trend bland kulturministrarna i Zapateros Spanien. Före detta kulturminister Carmen Calvo tillträdde 2004 när Zapatero kom till makten och ägnade mycket tid och stora pengar på att utbilda spanjorerna om kopieringens nackdelar. När hon avgick i juli 2007 gladdes internauterna för en framgång för kulturen och den nya tekniken. Då hade Spanien på en hårsmån undvikit hennes förslag om bredbandsskatt. Om vilken senaten med avseende på lobby-trycket sagt att han aldrig trott att så starka påtryckningar kunnat åstadkommas publicisterna. Det kan vara ett slag av ironi att den domare sex månader senare förklarade att icke-kommersiell fildelning naturligtvis är lagligt. Samme Alex de la Iglesia som ovan tycker 2011 att fildelning till och med definierar nätet!

Den spanska kassettersättningen är ganska ny och tillkom som ett frivilligt avtal mellan blankmedieproducenter och intresseorganisationen SGAE 2003. När Zapatero tillträdde i april 2004 fanns ett hopp om att han sociala inställning till politiken (till skillnad från de konservativas marknadsdrivna) skulle leda till avskaffande av ersättningen. Istället utökades kassettersättningens omfång i december 2007 under nya kulturministern César Antonio Molinas styre. Antonio Molina lyckades 2008 kväka ur sig att terrorism och piratism är jämförbart skadliga för samhället.

Det här inlägget är egentligen skrivet som ett svar på en fråga från i onsdags då Piratpartiet skickade ut en pressrelease om Sindelagen. Missnöjet med Zapatero-regimens kultur- och teknologihantering har varit närvarande under båda Zapateros mandatperioder. Partido Populars live and let live hade förvisso inte avhjälpt problemet Telefónica särskilt mycket, men det har uppenbarligen inte Zapatero heller.

Spanien hamnade på 301-listorna första gången 2008 så Antonio Molina får antas inte ha haft det så lätt att undvika pirateri-motstånd. Samma sak lär, från den synvinkeln, också ha gällt hans efterträdare González-Sinde. Sinde lär ha drabbats av ett extra problem när streaming av broadcasting (eller hur ska man säga?) förklarades i enlighet med lagen i maj 2010, men med Barnier i rodret på DG Markt kan det vara så att broadcasters väljer den vägen istället.

Påminn mig om att ta reda på mer om broadcasting och streaming snart. Det susar i säven att frågan även behandlas i Council of Europe.