Arkiv

Archive for the ‘Patent’ Category

Släpp läkemedlen fria!

Jag fick in en debattartikel i UNT, det är kul. För online-arkiveringens skull klistrar jag in den nedan, men debattera den gärna på unt:s sida, så når det fler.

—–

UNT har nyligen uppmärksammat den bekymmersamma situationen för vården med dyra läkemedel. Nya läkemedel för små grupper av patienter blir dyra per dos och frågan som debatteras är om vi har råd med dem. Vi i Piratpartiet menar att det är fel fokus, alla borde få tillgång till de senaste medicinerna och vad vi bör fråga oss är hur vi organiserar samhället för att se till att så sker.

Vi anser att det inte är rimligt att patienter i Sverige idag ska nekas mediciner som finns tillgängliga, det är heller inte rimligt att läkare ska behöva göra budgetmässiga överväganden om vem vi har råd att vårda. Det är heller inte samhällsmässigt rimligt att avstå från att använda de bästa medicinerna.

När väl forskningen är gjord, testningen är klar och medicinerna är redo att användas har vi som samhälle redan tagit kostnaden. Om vi inte använder medicinerna så kan vi ändå inte få tillbaka det arbete som vi lagt ner. Det är ungefär lika dumt att forska fram nya mediciner och inte använda dem som att bygga en bro och inte använda den för att den var så dyr att bygga.

Men budgetarna då, de spricker ju om så dyra mediciner ska betalas? Ja, budgetar spricker med dagens system. Vi, och resten av Europa, finansierar idag vår läkemedelsforskning genom patent. Staterna ger ensamrätt till läkemedelsbolag, betalar ett ordentligt överpris per dos under 20-25 år, och läkemedelsbolagen använder en del av de intäkter det ger till forskning. Piratpartiet har länge kritiserat läkemedelspatenten för att de är ett ineffektivt sätt att finansiera forskning och för att de förvägrar mediciner till världens fattiga. Vi kan nu konstatera att till listan kan läggas att vi forskar fram mediciner som sedan vi i den rika världen knappt har råd med.

Vi föreslår istället att vi i Europa går över till att direktfinansiera forskningen och sedan släppa resultaten fria. Det finns en modell som kallas de-linkage som har diskuterats av Världshälsoorganisationen WHO. Det finns färdiga förslag som har stöd av många länder tredje världen, som till och med har erbjudit sig att betala en del av utvecklingskostnaderna ifall vi byter finansieringssystem. Men det finns också ett motstånd, inte minst från USA, och det finns försök att binda upp Europa på patentvägen, framförallt genom handelsavtal som ACTA och TTIP. ACTA har vi stoppat nu, men TTIP förhandlas fortfarande.

Om vi vill ha tillgång till mediciner för alla patienter, hjälpa resten av världen och rädda våra sjukvårdsbudgetar behöver vi gå över till direktfinansierad forskning av mediciner i EU. Allt som krävs är politisk vilja till förändring och vi kan alla påverka vad EU vill när vi röstar i Europaparlamentsvalet i maj.

Annonser

Värdet av perspektiv

Jag har på jobbet läst ”Värdet av läkemedel” som i slutet av hösten kom ut på SNS förlag. Det är en slutrapport från ett forskningsprogram vid SNS, finansierat av läkemedelsbolag och vårdrelaterade myndigheter. Det är också läkemedelsbolag och myndigheter som finns representerade i projektets referensgrupp, och det märks. Rapporten har genomgående perspektiv från myndigheter och läkemedelsbolag. Andra perspektiv från patientorganisationer och vårdpersonalens organisationer saknas. De är synd, för det är ett gediget jobb som lagts ner, och slutsatserna hade kunnat bli intressantare med fler perspektiv.

Industrihistoria
Rapporten börjar med en historisk överblick över hur den moderna, reglerade läkemedelsindustrin uppstod efter neurosedynskandalen. Sedan följer den utvecklingen, som bland annat inkluderar svensk läkemedelsindustris uppgång och fall.

Rapporten identifierar fyra viktiga faktorer i de länder där det byggdes upp en läkemedelsindustri (s26):

  1. De biokemiska vetenskapliga framstegen. Utan framstegen i grundforskningen hade det inte funnits någon grund för att ta fram så många nya läkemedel.
  2. Den ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden. Hos gemene man, försäkringar och offentliga system ökade viljan och förmågan att betala för läkemedel. Det skadade inte heller att befolkningen var relativt ung och arbetsför.
  3. Organisatoriska framsteg. Läkemedelsbolagen integrerade forskning från olika discipliner med de resurser som krävdes för att leverera och sälja mediciner.
  4. Samarbete med reglerande myndigheter och sjukvården. Läkemedelsindustrin och reglerande myndigheter tog fram krav på nya läkemedel och de nödvändiga studierna genomfördes i samarbete med sjukvården.

Sverige är ett av de länder som bygger upp en läkemedelsindustri under denna tid.

Men de här faktorerna har ändrats över tiden. Författarna pekar inte ut någon brytpunkt, men runt 1990 verkar främst faktor ett och två förändrats (s29). Efterkrigstidens ekonomiska framgångssaga har avbrutits och betalningsviljan sjunkit. Samtidigt har det blivit svårare att ta fram storsäljare.

Banbrytande framsteg har redan gjorts där det var relativt enkelt som inom hjärt- och kärlsjukdomar. Där konkurrerar nya läkemedel med etablerade och behöver vara betydligt bättre för att motivera ett högre pris. Inom andra sektorer där nya läkemedel fortfarande är banbrytande, som inom cancervård är svårigheterna istället att riskerna att misslyckas är stora. De mediciner som når marknaden är i ökande grad riktade till små patientgrupper, och det är inte alltid klart att betalningarna kommer täcka kostnaderna för både de läkemedel som når marknaden, och de misslyckade projekten. Läkemedelsindustrin svarar på de ökade finansiella riskerna genom större och större företag som har lättare att slå ut alla misslyckanden på de få lyckade projekten. Sammanslagningarna drivs av behovet av finansiella stordriftsfördelar, inte forskningsmässiga (s44).

På kundsidan sker också förändringar. I takt med att nya mediciner används av färre patienter, och läkemedelsbolagen därför slår ut utvecklingskostnader på färre doser, blir nya mediciner dyrare. Besluten om betalning flyttas i hög grad från läkare och patienter till de organ som beslutar om finansiering. Det blir läkemedelsjättar i förhandling med subventionerande myndigheter som beslutar vilka mediciner som finns tillgängliga till ett överkomligt pris.

Det är också här svensk läkemedelsindustri slutar att vara särskilt svensk. Sverige är en liten marknad och de svenska bolagen blir uppköpta. Med tanke på hur mycket vikt rapporten lägger vid det handels- och industripolitiska värdet av att ha en läkemedelsindustri hade det varit bra om den processen hade belysts mer. Vi får i alla fall veta att den europeiska andelen av den globala läkemedelsforskningen sjunkit sedan 1990, framförallt till förmån för USA. Så långt industrihistoria.

Värde, kostnader och beslut
Bokens mitt spänner över hur värde och kostnader uppskattas idag, och de beslutprocesser som används för att besluta om läkemedel ska användas eller ej. Värt att notera är att strukturen är komplicerad, andra europeiska länder har annan men väsentligen lika komplicerad struktur och att det finns viss europeisk samordning genom European Medicines Agency. De perspektiv som syns är genomgående läkemedelbolagens intresse av att få betalt, sjukvårdsmyndigheternas intresse av att få tillgång till nya läkemedel, men samtidigt att betala så lite som möjligt samt slutligen det näringspolitiska intresset av mer forskning och tillverkning av läkemedel i Sverige.

Hur ska nya läkemedel finansieras?
I kapitel sex kommer så man så till kärnfrågan, hur nya läkemedel ska finansieras. Här kommer man in på en fråga som borde vara central, nämligen vilken samhällsmässig nytta man når genom att neka patientgrupper tillgång till existerande läkemedel. Tiden som lagts ner på att ta fram och testa läkemedlet får man ju inte tillbaka, inte heller sänder det någon väsentlig marknadssignal då marknadsstrukturen med globala läkemedelsbolag finns där just för att framgångsrik forskning är så svår att förutsäga. Boken tar upp exemplet med Dupuits bro, där värdet av kollektiv nyttighet – som en bro eller ett läkemedel – blir som störst när så många som möjligt kan använda den. Sedan släpps den tråden och man går tillbaka till att granska nuvarande struktur. Här har man alltså en öppning till att det vore samhällsmässigt rationellare att ge tillgång till alla testade och säkra läkemedel. Jag tror att det hade varit svårare att bara släppa det om man hade haft med patientperspektivet.

Istället argumenterar författarna för behovet av prissättning på basis av tillfört värde. En argumentation som visserligen är intressant, men bara om man accepterar att den modell de presenterat som samhällsmässigt bäst tyst lämnas åt sidan. Eftersom det tillförda värdet varierar vill författarna ha en flexibel lösning där uppköpare och läkemedelsbolag gör upp om hemliga rabatter, något som i viss mån existerar idag i Sverige och som har gått framåt på andra håll i Europa. Författarna är rent negativa till referenspriser där länder är tydliga med vad de betalar, eftersom det förhindrar prisdiskriminering och pressar intäkterna för läkemedelsbolagen. Här är läkemedelsbolagens perspektiv uppenbart, medan myndigheterna har flera olika. Myndigheterna vill ha fram innovativa läkemedel, vill att Sverige ska ligga i framkant vad gäller utveckling, men de vill också inte betala för mycket så att budgetar kan hållas. Läkemedelsbolagens perspektiv dominerar därför föga förvånande denna bit, och de vill gärna ha hemliga avtal och stora intäkter.

Bokens förslag
Boken avslutas med slutsatser och fem förslag. Dessa speglar i hög grad de ingående perspektiven.

  1. Sjukvården bör ta större ansvar för registrering och sammanställning av data från klinisk praxis, som underlag för beslut.
  2. Analyser av regionala skillnader för att kartlägga anledningar till och konsekvenser av över- och underanvändning av läkemedel.
  3. Gemensamma beslut om pris och användning för sjukhus och apotek. På sikt även annat än läkemedel.
  4. Landstingen tar över kostnaden för apoteksläkemedel som staten har idag, istället skapas en statlig pott för nya innovativa läkemedel.
  5. Samordna resurser för värdering och införande av nya läkemedel till staten.

De två första förslagen är förslag för att ge sjukvårdsmyndigheter bättre beslutsunderlag, vilket är något som sjukvårdsmyndigheter naturligtvis vill ha. Men det innebär inte att det är en effektiv åtgärd för bättre vård. Jag var nyligen på ett intressant seminarium med Anders Ekholm, före detta chefsanalytiker på Socialdepartementet. En av hans poänger var att sjukvård i hög grad är hantverksmässig verksamhet. Det är lätt att påverka vilka blanketter personalen fyller i, men vården sker i mötet mellan vårdpersonalen och patienterna och de möten är svåra att påverka. Om det perspektivet hade funnits med, hade det funnits bättre underlag för om förslagen faktiskt skulle påverka vårdens kvalité.

De tre sista förslagen är en omfördelning av kostnader och ansvar mellan myndigheter. De ter sig vettiga, vilket säkert hänger ihop med de relevanta myndigheterna är representerade i referensgruppen.

Andra förslag är möjliga
Om vi utgår från de olika intressen som finns med men i en mindre framträdande roll, finns det flera potentiella förslag.

Handelspolitik
Det uttrycks en oro att Sveriges roll som stor läkemedelsexportör är under avveckling. Visserligen exporterar vi mycket mer än vi importerar men klyftan däremellan minskar. Eftersom vi har större makt över våra egna inköp än andra länders, skulle vi kunna centralisera inköpen av alla läkemedel och därmed förhandlingarna. Staten har rimligen en bättre förhandlingsposition än tjugotvå olika landsting, och genom att minska importkostnaderna kan vi öka handelsöverskottet på läkemedel.

Näringspolitik
Behovet av läkemedelsutveckling i Sverige finns med som en av de röda trådarna. Författarna släpper den på slutet och konstaterar att det inte ligger inom uppdraget. Om vi ändå tittar på vad de säger kommer några intressanta saker fram. På några olika ställen framhålls vikten av att läkemedelsbolagen får betalt så att de kan forska, tex i diskussionen referenspriser, eller när de på sidan 90 fastställer vikten av ett fungerande patentsystem (utan att diskutera några alternativ). Men hur mycket bolagen får betalt är i författarnas egna analyser av underordnad betydelse för lokaliseringen i ett visst land.

Om man följer författarnas historik var betalningsvilja viktigt under perioden fram till 1990 då läkemedelsbolagen var nationella, men inte efter det. Då är det istället kombinationen av färre lönsamma läkemedel och betalning över lång tid från patent som driver fram den rådande strukturen med internationella läkemedelsjättar. I sin tur får man anta att dessa bolags interna beslutsstrukturer lokaliserar verksamhet, och det verkar inte bero på betalningsvilja.

Om man tittar på de kvarvarande faktorerna, så är organisatoriska framsteg inom bolagen inte något som borde påverka hur mycket verksamhet som sker i Sverige, nu när bolagen är internationella. Återstår samarbete med sjukvården och vetenskapliga framsteg. Här brukar svårigheterna för bolag att samarbeta med flera landsting framhållas. Det är säkert en realitet, frågan är hur stor effekt det har. Återstår vetenskapliga framsteg, dvs att öka den offentliga forskningen i hopp om framsteg. Det här är författarna inne och nosar på på sidan 30 där vi får veta att nya organisationsformer runt forskning med ”öppen innovation”. Tyvärr utvecklar de inte den tråden.

Optimera samhällsnytta, använd alla mediciner
Ett annat perspektiv författarna är inne på är att samhällsmässigt är det effektivaste att använda de mediciner som ger bäst verkan. Den egentliga kostnaden för samhället är inte räkningen till läkemedelsbolaget utan den tid, energi och material som lagts ner för att forska fram medicinerna. Detta skulle kunna avspeglas i att inte ha några gränser för hur många kvalitetsjusterade år per krona en medicin behöver ge, utan bara försöka använda de mediciner som ger bäst effekt. Fast risken för att budgetar spricker då? Ja, den finns där (även om Danmark verkar klara det genom att vara bättre på att använda billigaste alternativet på generika). Men än sen då, det här är forskning som föreslår ändring av strukturer. Om budgetar spricker på det samhällsmässigt bästa alternativet, då är det dags att se över strukturerna och allokeringen av budgetar, för då innebär dagens struktur att vi styrs till samhällsmässigt dåliga beslut på grund av dagens struktur.

Om vikten av att våga
När jag läste historia fick vi ett råd jag tog till mig, att alltid dra slutsatserna så långt man tror de bär och lite till, för då får man en intressant diskussion. Där tycker jag författarna fegar lite och ger de säkraste och tryggaste förslagen. De hade säkert brett stöd i referensgruppen, men den var ju som vi sett ganska begränsad i urval. Boken, förslagen och diskussionen hade blivit intressantare om författarna följt sina resonemang till mer radikala slutsatser, och det är synd för grundarbetet är gediget.

Game Players

Being an avid owner of no gaming consoles what so ever I noticed this morning that the prices of gaming consoles are expected to drop this summer. I doubt it will make me buy one, but what else is, regardless of the prices of gaming consoles the companies making them aren’t exactly encouraging any larger console purchasing binges either. IPKat obtained a fresh analysis of the LG/Sony case, straight from a Dutch court (very legal analysis). 300’000 PS3’s that were detained by Dutch customs officers have now been released and the core of the problem seems to be a vendetta-like conflict going on between Sony and LG relating not only to Blu-Ray technology but also to cellular phones. Apparently LG according to the rules of a business alliance of which both LG and Sony are members technically force LG to license their stuff to Sony. Equivalent obligations for Sony to license cellular phone technology patents to LG do not exist and therefore Sony has blocked LG-branded phone imports to the US. Granted, a game console does not compare with a mobile phone, but most people I know use both, for different purposes. This is childish. This should stop.

Speaking of games and children. I took notice of THQ calling second hand games piracy in September last year, which gaming companies, of course, are making sure to remedy through allowing player enabling registration only the one time. But who would have thought six and a half months ago that someone would suspect that insulting a computer game also would cut them off from being able to register to play the game? Well, it appears to have been a glitch in the EA systems but I wonder quietly how the industry must be treating its users if their first reaction is suspecting that they’re exposed to corporate oppression.

On that side-note, I’ve registered that an (¿in?)famous hacker calls the new PS3 firmware secure. Disimularly, YouTube is not at all secure, at least not for users. All people who have visited any homepage, youtube video, tweet or similar relating to GeoHot can now officially be registered by Sony. I don’t understand what they could possibly be suing him for to require that information. Also, there are many other things I don’t understand about this case. Hardware and software that was not to be handed over shall be definitely handed over. User data that cannot be extracted can be definitely extracted.

Mobile I

Inspired Anna Troberg: these are things that have concerned me tonight:

There is apparently a Sonera/Telefónica consortium meaning, because Telia and Sonera are now the same, that there is a consortium that Telia and Telefónica are both a part of.

China has their own synchronous code division multiple access standard to avoid intellectual property rights(!). Which patents are they avoiding? Because otherwise there is an intellectual property right on some standard which seems stupid and also something that standard setting organisations (ETSI, ISO, ITU) are currently worried about which insinuates it hasn’t been a problem before.

The theoretical maximum speed for UMTS is 45Mit/s. Yet we are getting 7.2Mbit/s, or, in Belgium not very many bits at all. Why? I suspect Belgacom but I wouldn’t say it out loud. Oh. I suddenly notice I would.

If a standard has not been approved (yet) but the user of such an attempted standard is still in the process of trying to make it a standard (OOXML), can the non-standard non-standard still be used in applications according to the Kroes ambitions of interoperability? Why? Does it have to be open during the application process, when it is not a standard? Kroes mentions neither openness of standards nor pre-standard standardness.

Why were the 3G and 4G auctions for spectrums ending up in such ridiculously high prices? It would appear to me that most of them were won by incumbents anyway (although, for 4G frequencies I am no longer sure because of this comment on my blog which showed me otherwise).

Recently I was on a GSMA meeting in Brussels where commissioner Kroes addressed the issue of roaming. Not once was it mentioned tht roaming costs between UMTS and GMS are ridiculously high. Since Belgium appears to be very behind in deployment of UMTS I find it upsetting that this was not addressed. It appears to be more complicated to roam backwards in time, than forwards (standardwise), but this is not an excuse for extra roaming fees(?) unless it incurs and extra cost on the operator, which it appears not to do other than the extra investment on UMTS infrastructure which perhaps could have been avoided if we didn’t have such a stupid auction system in the first place.

As Commissioner Kroes so amptly stated at the GSMA meeting, the roaming fees for consumers, roaming that costs the operators nothing at all, are still very high for consumers travelling in the union. I have unpleasant experiences with this from a number of occasions and worse, after Commissioner Kroes speech at the event, do not feel at all that this is likely to change at any time soon, or indeed ever.

Is the MAC of UMTS phones the same MACs as with computer hardware? Are they as easy to change? How?

If anyone tries to provide me answers that were not already in the UMTS article on Wikipedia or virtually any of the associated links to that article, please don’t.

Philanthropy

Noted earlier that the philanthropic organisation Telluriad Foundation from Colorado, USA (or actually Brazilian collecting society ECAD), has made trademark infringement claims against the Brazilian Olympic Games hosts for having designed a logo that is, apparently, in its symbolisation of friendly handshakes and camaraderie too similar to the distinctive traits of the foundation’s own logo.

After yet another successful implementation of the Indian Patent Act Section 3(d) my thoughts are invariably drawn to innovation and charity, perhaps best represented by the largest private foundation in the world: The Bill and Melinda Gates Foundation. This philanthropic endeavour pushes loads of money into research projects that in the end, hopefully, benefits the less fortunate*, perhaps in the shape of AIDS drugs, research in forgotten diseases and better (or more) food.

A less known part of the foundation’s activities is probably its CEOs explicit acknowledgement of intellectual property rights as an important and productive consequence of the research results promoted by the foundation (quote: “Microsoft is all about intellectual property and so is the Gates Foundation.”). In a less inspired moment a realistic friend of mine also decided to share that the real reason IT millionaires seem to be the most charitable group of entrepreneurs in the world is because they’re good at taking advantage of the tax cuts available for people with foundations.

* We have in Swedish a word that alludes specifically to the concept of not having money, rather than describing a state of being out of luck (less fortunate). Is there an equivalent English expression?

Filantropi

Lägger märke till att den filantropiska organisationen Telluride Foundation från Colorado, USA (eller egentligen den brasilianska intresseorganisationen ECAD), har stämt det brasilianska OS-värdskapet för att ha inkräktat på deras varumärke, en logotyp som tydligen likt den brasilianska vill förmedla enighet och handslag.

Efter ännu en lyckad tillämpning av Indiens Patent Act Section 3(d) kopplas mina tankar också osökt till innovation och välgörenhet representerad allra bäst av världens största privata välgörenhetsfond, The Bill and Melinda Gates Foundation. Denna filantropiska verksamhet grundar sig i massor av pengar som ges till forskningsprojekt som, förhoppningsvis, på någon höger gynnar världens mindre bemedlade människor i form av AIDS-mediciner, forskning på bortglömda sjukdomar och bättre mat.

En lite mindre känd aspekt av fonden kanske är att dess verksamhetsledare i allra högsta grad erkänner immateriella egendomar som en viktig och produktiv konsekvens av forskningsprojekten (citat: “Microsoft is all about intellectual property and so is the Gates Foundation.”). I ett mindre inspirerat ögonblick lyckades någon av mina realistiska bekanta också påtala för mig att IT-miljonärer med känsla för åtgärder mot lidande i själva verket mest drar nytta av för verksamheten gynnsamma skatteregler.

Apropå filantroper är jag på jakt efter en sång som kanske går ”han var filatelist” i någon del av refrängen. Någon som vet?

Tuta om du gillar säkerhet

Så här i juletid kan det vara trevligare att åka med bilen till affären än att gå.

Därför tänker jag skriva om bilar.

Att bilar ”digitaliserats”, eller utrustats med mer elektroniska hjälpmedel på senare år lär knappast ha undgått den motorintresserade medborgaren, eller ens den genomsnittliga bilköparen.

Neelie Kroes vill att alla EU:s bilar ska digitaliseras inom en snar framtid, möjligen i ambitionen inspirerad av ett tyskt forskarlag som hoppas att fjärrstyrning av bilar ska ha potential att minska antalet trafikolyckor.

I USA vill man att alla bilar ska utrustas med elektroniska hjälpmedel för fickparkering, och små, elektroniska apparater för att hjälpa bilförare förbi biltullar på ett smidigt sätt tillämpas i alla länder eller städer med biltullar (nota bene att jag inte skiljer mellan privata biltullar och offentliga).

I våras fann ett forskarlag allvarliga säkerhetsbrister i bilars elektroniska system. I somras hittade jag en artikel om trådlöst spoofade, elektroniska varningssystem i bilar. Tillsammans med min något patriotiska glorifiering av 1975 års modell Volvo, som går och går och går, blev det ett startskott på lite större funderingar kring vad digitalisering av bilar innebär för underhåll och förarkontroll.

Bilar är beroende av reservdelar som i ökad utsträckning är mycket specialiserade beroende på märke, och till och med modell. Det gör det svårt att återvinna reservdelar, eller för den delen sälja generiska substitut. Större komplexitet, inte bara mekanisk utan också elektronisk eller rent av digital, gör det svårt till och med för avancerade användare, eller ägare, att själva felsöka eller laga sina bilar, och i praktiken är vi ganska låsta vid bilmärkescertifierade mekaniker idag.

Hackade bilar kommer förmodligen inte bli ett stort problem för förare i allmänhet. Kanske med malware? För en diplomat eller en militär kan problemen förstås bli större. I vilket fall känns det inte bra att många politiker är villiga att offra medborgares informationskontroll för att uppnå en säkerhet som i grunden ändå bottnar sig i vett. Den avgörande skillnaden verkar istället bli vems vett det är som ska bestämma när, var och hur olyckan äger rum.