Archive

Archive for the ‘Patent’ Category

Honk for safety

december 19, 2010 1 kommentar

In Christmas times it’s often nicer to take the car to the shop, rather than walking.

So I’m going to write about cars.

The digitalisation of cars, and their equipping with more and more electronic tools, could hardly have escaped the engineering savvy citizen, or even the average driver.

Neelie Kroes wants all cars in the EU to be digitalised within a near future, possibly having been inspired by a German research team hoping for remotely controlled vehicles with a potential of decreasing motorway accident statistics.

In the US, a novel political idea is equipping all cars with electronic tools for assisting in parking, and small, electronic devices have been helping drivers past tolling station on roads in a number of nations for years (I make no distinction between public or private tolls).

This spring, researchers identified a large number of security flaws in onboard car electronics. This summer I found an article about remotely spoofed electronic warning systems in cars. Along with my slightly patriotic glorification of the 1975 model of Volvo, which just keeps going and going and going, it made me think more about the implications of car digitalisation and maintenance needs.

Cars are increasingly dependent on specialised spare parts, different not only per brand but also per model. It makes it difficult to recycle spare parts, and to supply generic parts. Greater complexity, not just mechanic but also electronic or even digital, makes it difficult even for advanced users, or owners, to do their own error searches, rebuild or fix their vehicles. In practise we end up quite locked in with the certified mechanics of our particular brand.

I’m not sure that hacked cars would ever turn into a bigger problem for an average driver, but malware infected cars? Perhaps a problem for a diplomat or the military. In any case, it doesn’t feel good to have politicians this willing to sacrifice the information control of individuals to obtain security which is, at the baseline, still dependent on sanity. The unintended consequence seems to be, instead, whose sanity determines when, where or how an accident happens.

Stora resp små aktörer i industrier

Jag kom precis på vad som är fel i Prärietankars resonemang.

Han menar ju att det faktum att småföretag (=patentinnehavare) får pengar och blir uppköpta av att de via patentet kan bli uppköpta av större företag. Att patenten är viktiga just för att det ger små företag möjligheten att visa att de är värda att bli köpta.

Ett väldigt vitt och löst patentsystem premierar bildandet av ett antal väldigt stora aktörer på marknaden. Ett lite mindre patentsystem eller hel avsaknad av patentsystem skulle förmodligen i störrre grad premiera utvecklingen av en flora av små företag.

Stordrift ger visserligen många fördelar, men en mångfald torde i Prärietankars liberala marknadssyn främja konkurrensen och därmed vara mer önskvärd.

Ett utmärkt exempel på hur patentmonopol skapat ett antal stora aktörer istället för en mångfald av små är för övrigt mjukvarubranschen: även om vi har möjlighet att ta patent på datorprogram i Europa idag, har det tidigare varit väldigt restriktivt med mjukvarupatent här. Det har gjort att den europeiska mjukvaruindustrin har fullt med små och medelstora aktörer på marknaden. Jämförelsemarknaden USA har däremot haft goda möjligheter till mjukvarupatent under en väldigt lång tid (i alla fall sedan slutet av 70-talet) och har därmed också fått sin industri begränsad till ett fåtal stora aktörer.

Det vore för övrigt intressant att se statistik på andra sektorer. Kanske finns det någon jämförelse mellan antal och storlek på aktörer under den tid uppfinningshöjdskravet sattes relativt högt mot hur antal och storlek på aktörer ser ut idag på bilmarknaden till exempel?

Kategorier:Patent, Piratfrågor

Ytterligare ett svar till Prärietankar

Prärietankar fortsätter patentdebatten och jag ska försöka att återigen bemöta hans funderingar.

Jag tycker hans diskussionsunderlag är både intressant och utmanande. Jag kan också erkänna att han i mångt om mycket har rätt: stora läkemedelsföretag köper inte företag så mycket som patenträttigheter, stora läkemedelsföretag betalar också stora summor pengar för kliniska tester.

Jag erkänner mig inte så gärna feltolkad, men har egentligen inte motsagt något av det. Jag har däremot uttryckt mig slarvigt:

Läkemedelsföretag köper upp patent (läs småföretag) som därför blir en inkomstkälla för småföretagen. Patent utgör idag främst ett investeringsincitament för investerare, vilket naturligtvis inte vore så problematiskt om inte patentsystemet var utformat för pionjäruppfinningar snarare än som handelsmedelskapare. Läkemedelsföretag överskattar sedan värdet på vad som krävs för att utföra de kliniska testerna för att kunna öka budgetposten R&D i sin budgetrevision, och överskottet stoppas sedan tillbaka i Big Pharmas egen ficka.

Överskattningen som sker i samband med kliniska tester är naturligtvis inte direkt kopplad till patentfrågan, utan belyser snarare dessa storföretags mycket tveksamma inställning till moral och trovärdighet.

Den återkopplar dock till Prärietankars argument om kostsamma kliniska tester: Prärietankar förnekar inte att patienter behåller sina husläkare, som huvudsakligen måste antas försörja sig på andra sätt än genom läkemedelsföretag. Att kostnaden för kliniska tester är överskattad ser jag inte förnekas, och mitt stöd för påståendet är Peter Rosts bok Sjuka pengar och en artikel jag läste för ett par år sedan och som jag den här diskussionen till ära försökt spåra. Jag har glömt både författare och tidskrift så det har visat sig svårt, vilket stör mig. Någon läsare med bättre minne än mig kanske kan hjälpa till, även om jag inser att min beskrivning är något luddig.

Förfarandepatent har, som Prärietankar konstaterar, nackdelen att intrång i förfarandet är svårt att bevisa om inträngaren skyddar sig bakom lagen om företagshemligheter. Förfarandepatent istället för produktpatent torde också innebära att fler företag väljer att skydda sig bakom företagshemlighetslagen (ej tidsbegränsad) istället för att offentliggöra sitt förfarande via patentregistrering (tidsgräns på 20 år). Men eftersom tanken med förfarandepatent är att alternativa förfaranden att framställa produkten ska premieras från dag ett utgör inte det något större problem med förfarandepatenten. Snarare borde förfarandepatent uppmuntra innovation och nytänkande i läkemedelsbranschen.

Tidigare svenska avgöranden visar förstås också att man som ägare av förfarandepatent kan få rätt mot svarande genom att kräva att förfarandet hos konkurrenten undersöks av oberoende expert som gör ett utlåtande, utan att metoden hos konkurrenten som sådan offentliggörs.

I mångt om mycket kan jag hålla med om att läkemedelspatenten till stor del kantas av moraliska problem snarare än ekonomiska. Det hör till sakens natur att det affärssystem som är anpassat efter patentsystemet också fungerar ihop med patentsystemet. Med lite mer fantasi skulle jag kanske snarare behöva beskriva hur ett affärssystem anpassat till ett samhälle utan läkemedelspatent skulle kunna se ut. Men jag måste be om att få återkomma med detta.

Kategorier:Patent, Piratfrågor

Patent och klimat revisited

Jag skriver om patent och klimat på Newsmill idag. Anledningen att jag haft tillfälle att återbesöka ämnet är en ny rapport släppt av FN-organet DESA som föreslår nya reformer av det globala patentskyddet.

Mer om patent, klimat och undantag

Prärietankar har svarat! Han tycker att jag tagit alldeles för lång tid på mig att bemöda mig knåpa ihop ett svar, och att jag därtill mest brukar mig av intetsägande plattityder.

Här är mina svar i bekväm punktform med källförteckning så att Prärietanken själv kan avgöra om det är han själv mot resten av världen, eller om det kan vara dags att bli kritisk.

-Grundforskningen är den viktiga forskningen, den banbrytande forskningen och den som når resultat (jfr SOU 2008:20). I praktiken köps förstås resultat av grundforskning utförd på små och medelstora företag samt vid offentligt finansierade forskningsinstitut ofta upp av stora läkemedelsbolag, bland annat för att de kliniska testfaserna är besvärliga och långdragna. Hur sådana uppköp redovisas i läkemedelsbolagens bokföring är ett kapitel för sig jag för närvarande låter vara oskrivet (jrf Sjuka pengar av Peter Rost).

-Prärietankar verkar antyda att kliniska tester utförs av läkemedelsbolagets egna läkare. Så är naturligtvis inte fallet. Huntingtons syndrom är visserligen ett mycket säreget fall, men jag kan inte tänka mig att man vid experimentell influensabehandling låter någon annan än patientens egen läkare stå för den medicinska administrationen. Huruvida mina tankar faller på sin egen orimlighet får man väl avgöra själv, men jag tycker mig ändå ha visst stöd från amerikanska sjukhus- och advokat-tv-serier.

Brist på nyhetsvärde är ett problem.

-Tilläggsskyddet på 5 år snedvrider konkurrensen.

-Vi kanske borde leta efter alternativ till patent.

Jag menar inte att ett avskaffande av patent nödvändigtvis är det enda eller bästa alternativet. Men min helt privata bedömning är att immaterialrätterna är så förvridna i dagsläget att det kommer vara svårt att hitta en balanserad mellanväg. Det som är säkert är att ingen utom patentjurister på läkemedelsföretagen argumenterar att patent och tilläggsskydd är strikt nödvändiga för industrin. Minimalism kontra maximalism.

Egentligen ville jag skriva om något helt annat: World Economic and Social Survey 2009 föreslår att vi kanske borde införa ett undantag för miljövänlig teknologi likt det vi har för mediciner! Dessutom finns hjälpfulla rutor med specialinformation om miljötekniksläget i Indien, Brasilien och Kina (det går framåt men långsamt och är dyrt).

Ganska mycket är välkänt blaj, typ ”Rika länder har patent och fattiga länder har inte patent, därför kan patent vara en faktor som ger utveckling. Men det är svårt att säga eftersom de rika länderna ofta var rika redan innan, och de fattiga länderna fattiga.”

Ett undantag för miljöteknik betyder att ett land kan utfärda en tvångslicens på miljövänlig teknologi, och sedan få teknologin producerad i ett tredje land (som då också utfärdar en tvångslicens). Tvånget i det hela kommer från att patentinnehavaren inte behöver vara villig att licensiera ut sin teknologi: staten tvingar henom, och behöver heller inte få den ersättning hen vill ha. Däremot ska ersättningen till patentinnehavaren alltid vara ”skälig”.

Tanken med undantagstillståndet är att teknologiöverföring ska fungera snabbare och bättre.

Patent och varumärken

Idag har jag postat det första inlägget i en kurs på runt tio delar om patenträtt förr och idag. Det är huvudsakligen en genomgång av olika patentsystem, hur de utvecklats, hur läget ser ut idag. Jag hoppas att jag lämnat så mycket som möjligt för läsarna att dra egna slutsatser, och tycker egentligen inte heller om att se mig själv som en politisk agitator.

Därför vill jag nu förvåna alla genom att återigen hoppa tillbaka till varumärkesdebatten.

Jag har tidigare hävdat att varumärkeslagen är onödig, och att den är fullt utbytbar med marknadsföringslagen som jag hävdat vid behov till och med skulle kunna utökas om detta krävdes för att spara de positiva effekterna av varumärkeslagen samtidigt som vi gör oss av med en immaterialrätt.

Förstå då min förvåning när jag läser kapitel 13 ur boken Immaterialrätt och otillbörlig konkurrens av Bernitz et al (ISBN:9172232366) där det står att marknadsföringsrätten i stort sett redan uppfyller mina krav! Jag citerar (s. 290):

[I fråga om bedömning av vilseledande efterbildning av kännetecken kan m]arknadsrättslig praxis … knappast vara mer restriktiv än den varumärkesrättsliga.

s. 291

I praktiken är det vanligt att en efterbildning som är vilseledande och kan förbjudas enlig markandsföringslagen samtidigt utgör ett immaterialrättsintrång. Rättihetsinnehavaren /…/ kan [då] antingen gå den immaterialrättsliga vägen och stämma för immaterialrättsintråg eller den marknadsrättsliga vägen och få privat och det föreligger en vilseledande efterbildning och/eller vilseledande om kommersiellt ursprung. Det marknadsrättsliga alternativet kan många gånger vara attraktivt.

En av anledningarna till att marknadsrätten är attraktivare än varumärkesrätten i fråga om intrång är helt enkelt att marknadsrätten innehåller skarpare och bättre möjligheter till sanktioner mot intrånget. Ur marknadsrättslig synpunkt kan man heller inte hävda att man precis lagt sig utanför ett varumärkes skyddsomfång: två logotyper eller kännetecknande förpackningar som inte är helt lika, men som en konsument ändå skulle kunna tänkas bland ihop om hen såg dessa vid två olika tillfällen, utgör fortfarande ett marknadsrättsligt ofog. Marknadsrätten är således ett attraktivare processuellt alternativ för konflikter både mellan näringsidkare och i sammanhang då man rent ut vill skydda en konsument.

Givet att Bernitz et al av detta drar slutsatsen att man borde tillåta samtidiga talan ur marknadsrättsligt och varumärkesrättsligt perspektiv (vilket inte var möjligt iaf 2005 då boken skrevs – jag har inte kollat upp efterkommande revideringar av varumärkeslagen (än)) kanske man inte ska bli för exalterad av det här. Själv tycker jag det verkar som att Bernitz et al istället för att dra den uppenbara slutsatsen att det finns ett mer än fullgott alternativ som a) ger bättre skydd än varumärken och b) ger vidare skydd än varumärken och att detta därför skulle kunna användas som grund för att ifrågasätta effektiviteten av att ha ett register över immateriella rättigheter som enbart skapar betungande administration för staten och inblandade varumärkesinnehavare, medvetet väljer linjen att den immateriella rättigheten är värd att skyddas och bevaras enbart i egenskap av sig själv.

Jag kan inte tänka mig en mer konsument- och näringsidkarefientlig inställning.

Patenten lika utarmade som mellanvästerns prärier

Jag läste tidigare i somras en summarisk genomgång till fördel för läkemedelspatent, och minns att jag tyckte det var ambitiöst utfört med grafer, kostnadskalkyler och mångtaliga ord. Nu har jag hittat länken till detta inlägg: Prärietankar om varför läkemedelspatenten behövs.

När jag läste inlägget tänkte jag att det inte någon större idé att kasta sig ut i polemik så snart man läst inlägget. Trots att inlägget börjar med att lite surt avfärda motstånd mot läkemedelspatent som Leninfetischism och kommunism innehåller det trots allt många argument som kan förtjäna att bemötas på ett bättre sätt än att genom en kontra-idiot-förklaring.

I framställningen nedan bortser jag från Prärietankars missförstånd att patent bara tas på kemiska föreningar som genomgår kliniska prövningar: i själva verket är hundra tusentals kemiska föreningar, gener, proteiner och processer för att ta fram dessa patenterade utan att användas alls. De oinskränkt skyddande patenten på kemiska föreningar är nämligen en rätt att hindra andra från att använda den kemiska föreningen, som ju är extra rolig ifall man vill hindra andras forskning, vilket också är syftet med att okynnespatentera allt man tror sig upptäcka.

Grundforskning v läkemedelsforskning

Prärietankar hävdar att dessa företeelser är väsenskilda och att man inte kan jämföra dem. Det är bara sant i den bemärkelse att uppfinningshöjd på patenverken idag räknas mycket generöst. På grundforskningsnivå ägnar man sig oftast åt banbrytande nyskapande, medan man inom läkemedelsforskning satsar på s k ”me too”-forskning. ”Me too”-mediciner kallas sådana mediciner som till sammansättning och egenskaper är i stort sett identiska med andra mediciner, men har minsta möjliga differens för att kvalificera sig för ett nytt patent.

Uppfinningshöjden i europeisk patentlagstiftning är mycket generös: det kan räcka med att skapa en spegelisomer av en befintlig molekyl för att kunna ta ett nytt patent, eller byta ut en kloratom mot en fosforatom i en kemisk förening. I TRIPS-drabbade u-länder har man också oroat sig för denna inflationsbenägna generösa uppfinningshöjden, vilket föranledde att när man till slut blev tvungen att anpassa sin inhemska patentlagstiftning till TRIPS i Indien man skapade en sektion 3(d) vars enda syfte är att sammankoppla uppfinningshöjden med ett krav på avsevärd differens i effekt av den kemiska föreningen, utöver det krav på föreningens molekylära sammansättning som naturligtvis också är närvarande.

Ett annat sätt på vilket grundforskningen skiljer sig från läkemedelsforskningen är att grundforskningen oftast inte är patentdriven. Den är till och med så pass lite patentdriven att både EU och svenska statliga offentliga utredningar ser det som ett problem: man vill ha patentutbildningar på forskningsnivån för att höja den europeiska innovationen!(?) (SOU 2008:20, ProtonEurope)

Sett som incitament för forskning är nog också de flesta bedömare överens om att patent idag inte främst fungerar som uppfinningsincitament. Det framgår också av preambeln till TRIPS-avtalet, som skrevs redan 1995: patentsystemet och immaterialrätterna i övrigt är förutsättningar och verktyg i frihandel (se också Peter Drahos: Information Feudalism). Deras funktion är att vara handelsverktyg, säkerhet för framtida handel och bytes- samt korslicensieringsvaror. I mindre än 2/5 av läkemedelsforskningsfallen är patentmöjligheten en pådrivande faktor för forskningen: den skulle ske ändå (t’Hoen 2005).

Kliniska tester

Kliniska tester är säkert till sin natur kostsamma. Man ska identifiera den eller de grupper som ska fungera som testgrupp och referensgrupp och ha kontinuerlig utvärdering av dessa. I testfas 1 brukar man testa medicinen på friska, unga män. I testfas 2 ingår så vitt jag minns ett fåtal sjuka personer. Testfas 3 är ett storskaligt test med många sjuka personer och en referensgrupp med sjuka personer som inte får medicinen.

Vi tittar närmare på Huntingtons syndrom, en sjukdom som stod i rampljuset 2007 eller 2008: en ung man som vårdades för Huntingtons syndrom stod under uppsikt av läkare på Karolinska sjukhuset som till honom administrerade en medicin som var i testfas 3 hos ett större internationellt läkemedelsbolag. När testperioden tog slut ökade medicinkostnaderna till 10 miljoner kronor per år.

Den medicinska utvärderingen av patienten under testfas 3 utfördes och administrerades av Karolinska sjukhusets personal, betalda av Stockholms landsting. Läkemedelsbolaget hade ingen egen personal på plats. Det läkemedelsbolaget framför allt gick miste om var de 10 miljoner kronor per år de skulle ha utkrävt av Stockholms landsting om medicinen inte varit i testfasen. Icke en föraktvärd summa, men att den skulle ha att göra med det faktiska testet finns ingen rimlig indikation på.

Frågan blir då istället vad tillverkningskostnaden för medicinen är: läkemedelsföretaget kan inte ta betalt för medicinen så länge den inte officiellt släppts på marknaden, det vill säga efter testfaserna. Här kan man visserligen tänka sig att ett visst återbetalningsskydd kan behövas, men det finns ingen anledning att tro att detta återbetalningsskydd på praktiskaste sätt sköts via läkemedelspatent.

Tvärtom verkar det för mig som att staten står för stora delar av grundforskningen, som i sin tur står för majoriteten av viktig läkemedelsforskning och att kliniska tester sedan utförs och administreras av kompetent personal i offentlig tjänst på landstingsfinansierade sjukhus. Läkemedelsföretagen och deras forskning är å andra sidan ”me too”-forskning som gör få eller inga banbrytande samhällsnyttiga genombrott och sedan lämpar ut sina testrundor på det allmännas bekostnad. Den förlust som uppkommer är det försäljningspris man under 5 år av kliniska tester inte kan ta ut.

Varför inte bara lägga detta uteblivande försäljningspris som en engångsåterbetalning? Som en prisfond?

Prärietankar lider av delusionen att all statlig inblandning på läkemedelsmarknaden är dålig, men kan samtidigt argumentera sig blå för av statsmakt och regeringen sanktionerade produktmonopol. Prärietankar tycker att när staten ändå ägnar sig åt att dela ut och administrera produktmonopol ska de göra det i sån omfattning och för så många saker att det resulterande systemet blir högst ineffektivt och ett minfält för de som vill bedriva vidare forskning. Prärietankar bortser från att stat och landsting redan i hög utsträckning är ekonomiskt inblandade i läkemedelsforskning.

Jag tycker det verkar som att Prärietankars tankar likt den amerikanska mellanvästerns prärier för länge sedan utarmats av storskalig buffeljakt och pesticider.

Kategorier:Patent, Piratfrågor