Lär er skilja på lek och terrorism

Nu har jag haft en insändare i UNT också. För arkivet:

——-

Nu har det hänt igen, Uppsalapolisen misstar internetleken geocaching för bomber. Geocaching är en lek som går ut på att leka skattjakt med främlingar över internet. Miljontals människor gör det. Det är dessutom roligt.

För att komma in i 2000-talet kanske någon form av utbildning av ­polisen skulle behövas, men till dess är ett konkret tips till polisen att lära sig använda geocaching.com för att skilja lek från terrorism. Och vem vet, polisen kanske upptäcker att de också behöver leka lite mer.

Släpp läkemedlen fria!

Jag fick in en debattartikel i UNT, det är kul. För online-arkiveringens skull klistrar jag in den nedan, men debattera den gärna på unt:s sida, så når det fler.

—–

UNT har nyligen uppmärksammat den bekymmersamma situationen för vården med dyra läkemedel. Nya läkemedel för små grupper av patienter blir dyra per dos och frågan som debatteras är om vi har råd med dem. Vi i Piratpartiet menar att det är fel fokus, alla borde få tillgång till de senaste medicinerna och vad vi bör fråga oss är hur vi organiserar samhället för att se till att så sker.

Vi anser att det inte är rimligt att patienter i Sverige idag ska nekas mediciner som finns tillgängliga, det är heller inte rimligt att läkare ska behöva göra budgetmässiga överväganden om vem vi har råd att vårda. Det är heller inte samhällsmässigt rimligt att avstå från att använda de bästa medicinerna.

När väl forskningen är gjord, testningen är klar och medicinerna är redo att användas har vi som samhälle redan tagit kostnaden. Om vi inte använder medicinerna så kan vi ändå inte få tillbaka det arbete som vi lagt ner. Det är ungefär lika dumt att forska fram nya mediciner och inte använda dem som att bygga en bro och inte använda den för att den var så dyr att bygga.

Men budgetarna då, de spricker ju om så dyra mediciner ska betalas? Ja, budgetar spricker med dagens system. Vi, och resten av Europa, finansierar idag vår läkemedelsforskning genom patent. Staterna ger ensamrätt till läkemedelsbolag, betalar ett ordentligt överpris per dos under 20-25 år, och läkemedelsbolagen använder en del av de intäkter det ger till forskning. Piratpartiet har länge kritiserat läkemedelspatenten för att de är ett ineffektivt sätt att finansiera forskning och för att de förvägrar mediciner till världens fattiga. Vi kan nu konstatera att till listan kan läggas att vi forskar fram mediciner som sedan vi i den rika världen knappt har råd med.

Vi föreslår istället att vi i Europa går över till att direktfinansiera forskningen och sedan släppa resultaten fria. Det finns en modell som kallas de-linkage som har diskuterats av Världshälsoorganisationen WHO. Det finns färdiga förslag som har stöd av många länder tredje världen, som till och med har erbjudit sig att betala en del av utvecklingskostnaderna ifall vi byter finansieringssystem. Men det finns också ett motstånd, inte minst från USA, och det finns försök att binda upp Europa på patentvägen, framförallt genom handelsavtal som ACTA och TTIP. ACTA har vi stoppat nu, men TTIP förhandlas fortfarande.

Om vi vill ha tillgång till mediciner för alla patienter, hjälpa resten av världen och rädda våra sjukvårdsbudgetar behöver vi gå över till direktfinansierad forskning av mediciner i EU. Allt som krävs är politisk vilja till förändring och vi kan alla påverka vad EU vill när vi röstar i Europaparlamentsvalet i maj.

Värdet av perspektiv

Jag har på jobbet läst ”Värdet av läkemedel” som i slutet av hösten kom ut på SNS förlag. Det är en slutrapport från ett forskningsprogram vid SNS, finansierat av läkemedelsbolag och vårdrelaterade myndigheter. Det är också läkemedelsbolag och myndigheter som finns representerade i projektets referensgrupp, och det märks. Rapporten har genomgående perspektiv från myndigheter och läkemedelsbolag. Andra perspektiv från patientorganisationer och vårdpersonalens organisationer saknas. De är synd, för det är ett gediget jobb som lagts ner, och slutsatserna hade kunnat bli intressantare med fler perspektiv.

Industrihistoria
Rapporten börjar med en historisk överblick över hur den moderna, reglerade läkemedelsindustrin uppstod efter neurosedynskandalen. Sedan följer den utvecklingen, som bland annat inkluderar svensk läkemedelsindustris uppgång och fall.

Rapporten identifierar fyra viktiga faktorer i de länder där det byggdes upp en läkemedelsindustri (s26):

1. De biokemiska vetenskapliga framstegen. Utan framstegen i grundforskningen hade det inte funnits någon grund för att ta fram så många nya läkemedel.
2. Den ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden. Hos gemene man, försäkringar och offentliga system ökade viljan och förmågan att betala för läkemedel. Det skadade inte heller att befolkningen var relativt ung och arbetsför.
3. Organisatoriska framsteg. Läkemedelsbolagen integrerade forskning från olika discipliner med de resurser som krävdes för att leverera och sälja mediciner.
4. Samarbete med reglerande myndigheter och sjukvården. Läkemedelsindustrin och reglerande myndigheter tog fram krav på nya läkemedel och de nödvändiga studierna genomfördes i samarbete med sjukvården.

Sverige är ett av de länder som bygger upp en läkemedelsindustri under denna tid.

Men de här faktorerna har ändrats över tiden. Författarna pekar inte ut någon brytpunkt, men runt 1990 verkar främst faktor ett och två förändrats (s29). Efterkrigstidens ekonomiska framgångssaga har avbrutits och betalningsviljan sjunkit. Samtidigt har det blivit svårare att ta fram storsäljare.

Banbrytande framsteg har redan gjorts där det var relativt enkelt som inom hjärt- och kärlsjukdomar. Där konkurrerar nya läkemedel med etablerade och behöver vara betydligt bättre för att motivera ett högre pris. Inom andra sektorer där nya läkemedel fortfarande är banbrytande, som inom cancervård är svårigheterna istället att riskerna att misslyckas är stora. De mediciner som når marknaden är i ökande grad riktade till små patientgrupper, och det är inte alltid klart att betalningarna kommer täcka kostnaderna för både de läkemedel som når marknaden, och de misslyckade projekten. Läkemedelsindustrin svarar på de ökade finansiella riskerna genom större och större företag som har lättare att slå ut alla misslyckanden på de få lyckade projekten. Sammanslagningarna drivs av behovet av finansiella stordriftsfördelar, inte forskningsmässiga (s44).

På kundsidan sker också förändringar. I takt med att nya mediciner används av färre patienter, och läkemedelsbolagen därför slår ut utvecklingskostnader på färre doser, blir nya mediciner dyrare. Besluten om betalning flyttas i hög grad från läkare och patienter till de organ som beslutar om finansiering. Det blir läkemedelsjättar i förhandling med subventionerande myndigheter som beslutar vilka mediciner som finns tillgängliga till ett överkomligt pris.

Det är också här svensk läkemedelsindustri slutar att vara särskilt svensk. Sverige är en liten marknad och de svenska bolagen blir uppköpta. Med tanke på hur mycket vikt rapporten lägger vid det handels- och industripolitiska värdet av att ha en läkemedelsindustri hade det varit bra om den processen hade belysts mer. Vi får i alla fall veta att den europeiska andelen av den globala läkemedelsforskningen sjunkit sedan 1990, framförallt till förmån för USA. Så långt industrihistoria.

Värde, kostnader och beslut
Bokens mitt spänner över hur värde och kostnader uppskattas idag, och de beslutprocesser som används för att besluta om läkemedel ska användas eller ej. Värt att notera är att strukturen är komplicerad, andra europeiska länder har annan men väsentligen lika komplicerad struktur och att det finns viss europeisk samordning genom European Medicines Agency. De perspektiv som syns är genomgående läkemedelbolagens intresse av att få betalt, sjukvårdsmyndigheternas intresse av att få tillgång till nya läkemedel, men samtidigt att betala så lite som möjligt samt slutligen det näringspolitiska intresset av mer forskning och tillverkning av läkemedel i Sverige.

Hur ska nya läkemedel finansieras?
I kapitel sex kommer så man så till kärnfrågan, hur nya läkemedel ska finansieras. Här kommer man in på en fråga som borde vara central, nämligen vilken samhällsmässig nytta man når genom att neka patientgrupper tillgång till existerande läkemedel. Tiden som lagts ner på att ta fram och testa läkemedlet får man ju inte tillbaka, inte heller sänder det någon väsentlig marknadssignal då marknadsstrukturen med globala läkemedelsbolag finns där just för att framgångsrik forskning är så svår att förutsäga. Boken tar upp exemplet med Dupuits bro, där värdet av kollektiv nyttighet – som en bro eller ett läkemedel – blir som störst när så många som möjligt kan använda den. Sedan släpps den tråden och man går tillbaka till att granska nuvarande struktur. Här har man alltså en öppning till att det vore samhällsmässigt rationellare att ge tillgång till alla testade och säkra läkemedel. Jag tror att det hade varit svårare att bara släppa det om man hade haft med patientperspektivet.

Istället argumenterar författarna för behovet av prissättning på basis av tillfört värde. En argumentation som visserligen är intressant, men bara om man accepterar att den modell de presenterat som samhällsmässigt bäst tyst lämnas åt sidan. Eftersom det tillförda värdet varierar vill författarna ha en flexibel lösning där uppköpare och läkemedelsbolag gör upp om hemliga rabatter, något som i viss mån existerar idag i Sverige och som har gått framåt på andra håll i Europa. Författarna är rent negativa till referenspriser där länder är tydliga med vad de betalar, eftersom det förhindrar prisdiskriminering och pressar intäkterna för läkemedelsbolagen. Här är läkemedelsbolagens perspektiv uppenbart, medan myndigheterna har flera olika. Myndigheterna vill ha fram innovativa läkemedel, vill att Sverige ska ligga i framkant vad gäller utveckling, men de vill också inte betala för mycket så att budgetar kan hållas. Läkemedelsbolagens perspektiv dominerar därför föga förvånande denna bit, och de vill gärna ha hemliga avtal och stora intäkter.

Bokens förslag
Boken avslutas med slutsatser och fem förslag. Dessa speglar i hög grad de ingående perspektiven.

1. Sjukvården bör ta större ansvar för registrering och sammanställning av data från klinisk praxis, som underlag för beslut.
2. Analyser av regionala skillnader för att kartlägga anledningar till och konsekvenser av över- och underanvändning av läkemedel.
3. Gemensamma beslut om pris och användning för sjukhus och apotek. På sikt även annat än läkemedel.
4. Landstingen tar över kostnaden för apoteksläkemedel som staten har idag, istället skapas en statlig pott för nya innovativa läkemedel.
5. Samordna resurser för värdering och införande av nya läkemedel till staten.

De två första förslagen är förslag för att ge sjukvårdsmyndigheter bättre beslutsunderlag, vilket är något som sjukvårdsmyndigheter naturligtvis vill ha. Men det innebär inte att det är en effektiv åtgärd för bättre vård. Jag var nyligen på ett intressant seminarium med Anders Ekholm, före detta chefsanalytiker på Socialdepartementet. En av hans poänger var att sjukvård i hög grad är hantverksmässig verksamhet. Det är lätt att påverka vilka blanketter personalen fyller i, men vården sker i mötet mellan vårdpersonalen och patienterna och de möten är svåra att påverka. Om det perspektivet hade funnits med, hade det funnits bättre underlag för om förslagen faktiskt skulle påverka vårdens kvalité.

De tre sista förslagen är en omfördelning av kostnader och ansvar mellan myndigheter. De ter sig vettiga, vilket säkert hänger ihop med de relevanta myndigheterna är representerade i referensgruppen.

Andra förslag är möjliga
Om vi utgår från de olika intressen som finns med men i en mindre framträdande roll, finns det flera potentiella förslag.

Handelspolitik
Det uttrycks en oro att Sveriges roll som stor läkemedelsexportör är under avveckling. Visserligen exporterar vi mycket mer än vi importerar men klyftan däremellan minskar. Eftersom vi har större makt över våra egna inköp än andra länders, skulle vi kunna centralisera inköpen av alla läkemedel och därmed förhandlingarna. Staten har rimligen en bättre förhandlingsposition än tjugotvå olika landsting, och genom att minska importkostnaderna kan vi öka handelsöverskottet på läkemedel.

Näringspolitik
Behovet av läkemedelsutveckling i Sverige finns med som en av de röda trådarna. Författarna släpper den på slutet och konstaterar att det inte ligger inom uppdraget. Om vi ändå tittar på vad de säger kommer några intressanta saker fram. På några olika ställen framhålls vikten av att läkemedelsbolagen får betalt så att de kan forska, tex i diskussionen referenspriser, eller när de på sidan 90 fastställer vikten av ett fungerande patentsystem (utan att diskutera några alternativ). Men hur mycket bolagen får betalt är i författarnas egna analyser av underordnad betydelse för lokaliseringen i ett visst land.

Om man följer författarnas historik var betalningsvilja viktigt under perioden fram till 1990 då läkemedelsbolagen var nationella, men inte efter det. Då är det istället kombinationen av färre lönsamma läkemedel och betalning över lång tid från patent som driver fram den rådande strukturen med internationella läkemedelsjättar. I sin tur får man anta att dessa bolags interna beslutsstrukturer lokaliserar verksamhet, och det verkar inte bero på betalningsvilja.

Om man tittar på de kvarvarande faktorerna, så är organisatoriska framsteg inom bolagen inte något som borde påverka hur mycket verksamhet som sker i Sverige, nu när bolagen är internationella. Återstår samarbete med sjukvården och vetenskapliga framsteg. Här brukar svårigheterna för bolag att samarbeta med flera landsting framhållas. Det är säkert en realitet, frågan är hur stor effekt det har. Återstår vetenskapliga framsteg, dvs att öka den offentliga forskningen i hopp om framsteg. Det här är författarna inne och nosar på på sidan 30 där vi får veta att nya organisationsformer runt forskning med ”öppen innovation”. Tyvärr utvecklar de inte den tråden.

Optimera samhällsnytta, använd alla mediciner
Ett annat perspektiv författarna är inne på är att samhällsmässigt är det effektivaste att använda de mediciner som ger bäst verkan. Den egentliga kostnaden för samhället är inte räkningen till läkemedelsbolaget utan den tid, energi och material som lagts ner för att forska fram medicinerna. Detta skulle kunna avspeglas i att inte ha några gränser för hur många kvalitetsjusterade år per krona en medicin behöver ge, utan bara försöka använda de mediciner som ger bäst effekt. Fast risken för att budgetar spricker då? Ja, den finns där (även om Danmark verkar klara det genom att vara bättre på att använda billigaste alternativet på generika). Men än sen då, det här är forskning som föreslår ändring av strukturer. Om budgetar spricker på det samhällsmässigt bästa alternativet, då är det dags att se över strukturerna och allokeringen av budgetar, för då innebär dagens struktur att vi styrs till samhällsmässigt dåliga beslut på grund av dagens struktur.

Om vikten av att våga
När jag läste historia fick vi ett råd jag tog till mig, att alltid dra slutsatserna så långt man tror de bär och lite till, för då får man en intressant diskussion. Där tycker jag författarna fegar lite och ger de säkraste och tryggaste förslagen. De hade säkert brett stöd i referensgruppen, men den var ju som vi sett ganska begränsad i urval. Boken, förslagen och diskussionen hade blivit intressantare om författarna följt sina resonemang till mer radikala slutsatser, och det är synd för grundarbetet är gediget.

Yahoo flyttar från London till Dublin, brittisk minister klagar på bristen på övervakning

Kul perspektiv den brittiska staten har. Övervakningen av användarna underminerar stort företags affärsmodell. Stort företag flyttar till mindre övervakningsintensivt land. Och vad klagar regeringen på? Jo, att det blir svårare för den brittiska staten att övervaka dem då. Man skulle kunna tro att företaget redan förstått det, med tanke på att de flyttar.

Säg nej till kameror på Stora torget!

Jag och Amelia fick in en debattartikel på UNT webb för några dagar sedan, som i korthet handlar om varför övervakningskameror som filmar valstugorna och vilka som kommer och går där inte kommer hjälpa ett dugg mot politiskt våld.

Ungaria și Uniunea Europeană

This is an essay written by yours truly in Romanian about Hungary, to commemorate the debates in the European Parliament and international media of last week. It was actually originally written by me, but corrected by a native speaker who considered ”80% of the [original] text intelligible”. For Hungarian readers of this text, please see an interview with index.hu I made last year which is along these same lines. For non-Romanian and non-Hungarian speakers, essentially my concern is that the European Commission (in particular) avoids difficult issues about human rights for European citizens and focuses on administrative points because they are afraid of stepping on the toes of sovereignty of, in particular, founding member states (I’m thinking mostly about the non-critique of laws like LOPPSI, HADOPI, Sinde, etc).

Ungaria este o țară din Europa Centrală. Este membră a Uniunii Europene de peste 8 ani. În urmă cu mai puțin de un an, Parlamentul Ungariei a votat o nouă lege pentru mass-media care a redus libertățile jurnaliștilor. Anul trecut, Parlamentul European și-a exprimat nemulțumirea și îngrijorarea privind această nouă lege. Nici jurnaliștilor nu le place noua lege pentru că ea prezintă riscul cenzurii.

Îngrijorarea continuă și astăzi. Unora dintre parlamentarii europeni nu le place noua Constituție a Ungariei pentru că e foarte naționalistă. Guvernul Ungariei, care e susținut în Parlament de 67% dintre deputați (o ”majoritate absolută”), și-a propus întinerirea forțată a corpului de judecători. Lipsa de independență a Agenției Naționale pentru protecția datelor cu caracter personal a fost criticată.

La nivelul Comisiei Europene se critică noua lege prin care statul va avea mult control asupra Băncii Naționale a Ungariei.

Navracsics Tibor, vicepremierul Ungariei, a spus pentru Reuters că Guvernul Ungariei este dispus să schimbe legea privind protectia datelor personale, așa cum a modificat și legea media anul trecut.

Lipsa de independeță a agenției naționale nu este cea mai mare problemă, ci riscul cenzurii și păstrarea forțată a datelor. Cabluri de internet traversează Ungaria, mulți alți cetățeni europeni fiind dependenți de acestea. Cenzura din Ungaria poate afecta oameni din afara jurisdicției maghiare.

Sancțiunile propuse împotriva Ungariei sunt sancțiune financiare, iar critica privește doar aspectele administrative (ca și lipsa independenței Agenției).

Dacă nu s-ar limita la atât, Uniunea Europeană ar trebui să critice și alte legi din alte state membre care limitează libertatea informației și cea a comunicării, dar acest lucru ar încălca principiul suveranității naționale.

În Europa se construiește un ”internet of holes”, un ”internet al golurilor”.

Språkkommentarer:
lege referitoare la = lag som berör/rör
nici jurnaliștilor nu le place = journalister gillar inte heller (dubbel-negation och ett dativ(!))

Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare – om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

WTO:s konfliktlösningssystem heter Dispute Settlement Body (DSB). Denna institution tillsätter så kallade arbitration panels, eller skiljenämnder, som består av internationellt erkända experter i internationell handel som enligt stadgan ska vara av varierat geografiskt ursprung (i WTO:s början, och fortfarande, fanns och finns det dock en dominans av experter från USA och andra länder på norra halvklotet eftersom vi helt enkelt har en längre tradition av studier i ämnet än i många utvecklingsländer).

De parter som driver processer mot varandra i WTO:s skiljenämnder är länder. Till exempel har Ecuador och USA gemensamt drivit process mot Europeiska gemenskapen/EU för att åstadkomma en förändring i hur EU definierar importtullar på bananimporter (det här var en av mina första erfarenheter med skiljenämnder i WTO, och jag är svenska Geneverepresentationen evigt tacksam för deras koncisa förklaring av bakgrundshistorien). Canada och USA har också drivit process mot EU för att få till stånd en förändring i EU:s regelverk för import av kycklingkött (dock inom ramen för ett avtal om fytosanitära åtgärder, som är ett sånt där plurilateralt avtal jag nämnde i förra bloggposten). I normalfallet är det ett företag i någon av de klagande länderna som till den nationalstat i vilken den har hemvist tagit ett klagomål om orättvis behandling från den svarande nationalstatens sida som i detta fall, då en guatemalansk betongtillverkare för sin regering påtalat orättvisa kontraktsvillkor i Mexiko, i strid mot avtalet.

Det är idag förhållandevis vanligt att omfattande frihandelsavtal innefattar interna mekanismer för konfliktlösning, det vill säga konfliktlösningsmetoder som är definierade inom avtalet självt. Alternativet hade ju annars varit att man vid konflikt om avtalets införande eller faktiska innehåll hade gjort antingen ingenting eller att de stridande parterna (företaget och svarandelandet) fått mötas i någon redan befintlig domstol som ju i så fall skulle kunna misstänkas för att vara jävigt till fördel för den part som har sin hemvist i landet i fråga. För lite mindre omfattande handelsavtal händer det ibland att man anger DSB som konfliktlösningsmekanism, det vill säga, hänvisar stridande parter till en redan befintlig organisation men som ändock är definierad och upprättad på internationell nivå, i teorin utan inblandning från avtalsparterna. Skiljenämnder är för övrigt också vanliga vid större handelsavtal mellan helt privata parter, det vill säga avtal där ingen nationalstat är inblandad. Det har att delvis att göra med att man vill säkerställa sig om en opartisk process, men också för att man vill hålla konflikten utanför det offentliga (jämför med DSB:s skiljenämnder som jobbar helt öppet) samt spara tid (det tar nämligen tid att vänta på det allmänna rättsväsendet).

Sydkoreaavtalets kapitel 14 definierar ramverket för konfliktlösning inom avtalet. Det är baserat på WTO-avtalets DSB-processer. ACTA-avtalets kapitel 5 definierar till exempel en kommitté som ska övervaka de undertecknande staternas uppfyllande av avtalets villkor och föreslå eventuella förbättringar de kan komma på. En egentlig konfliktlösningsmekanism är det inte och skulle det bli faktisk konflikt lär man fortfarande behöva vända sig till domstol. En övervaknings- och konfliktlösningsmekanism liknande den i ACTA kan man hitta i EU:s avtal med Japan om samarbete i tullfrågor från 2008 (artikel 21). Det kan vara värt att lägga märke till att ACTA-avtalets övervakande kommitté har fått fler befogenheter än den EU-japanska, bland annat möjligheten att självständigt inhämta expertutlåtanden och göra förändringar i avtalet. Min gissning är att det har att göra med dels att USA varit part i ACTA, och USA har en längre tradition av att driva politik genom handelsförhandlingar än EU (som ju egentligen inte haft administrativ befogenhet att driva handelsförhandlingar på den här nivån särskilt länge), men också att ACTA är ett avtal mellan fler parter än två vilket gör att utvärdering och uppdatering av avtalet är en svårare och mer tidsödande process. Det är ju fler parter än två som ska komma överens och precis som över allt annars i samhället är det svårare att enas kring samma mål ju fler man är – man försöker gardera sig mot situationen att en konflikt om en petitess skulle uppstå utan att man har möjlighet att snabbt korrigera petitessen.

Vill man ha effektiv konfliktlösning kan ett sådant system i plurilaterala avtal vara bra. För insyn och demokratisk påverkan är det dåligt.

Ansvarsutkrävande och prejudikat

När en skiljenämnd definierad i ett handelsavtal gjort ett utlåtande om avtalets tolkning är det i teorin bindande för de underskrivande parterna. I verkligheten går det naturligtvis att bortse från utlåtandet om man är en så pass stark aktör ekonomiskt att de andra parterna inte har råd att utkräva sanktioner (det här är det huvudsakliga problemet med bilaterala avtal – den starkare avtalsparten är i regel så överlägsen sin medundertecknare att den senare inte har någon möjlighet att utkräva ansvar även om den först nämnda parten skulle felat), men låt oss ändå anta att dessa skiljenämnder faktiskt är en form av domstol, utanför våra vanliga juridiska system och bortkopplade från statsapparaten men som kan skapa bindande juridiska dokument som påverkar våra relationer med omvärlden och vår politiska handlingsfrihet.

En mer ortodoxt marknadsliberal person kanske i denna situation skulle hävda att det ju är bra att kontrollen över marknaden fråntas politiker på nationell nivå och att man inte kan jämställa saker som välfärdspolitik, skattepolitik och införsel av varor på marknaden med varandra. Men Kanadas och USA:s vinst över EU om kycklingköttet på fytosanitära grunder visar att så inte är fallet – EU måste acceptera importer av kanadensiska och amerikanska klorbehandlade kycklingar, eftersom EU inte lyckats bevisa att sådant kött skulle kunna vara skadligt för människor. Eftersom klorbehandling av köttet efter det att kycklingen slaktats gör att det blir mindre viktigt att hålla kycklingen vid god hälsa under själva uppfödningsprocessen går beslutet alltså emot EU:s djurskyddslagar.

Mitt stöd för Schibbye och Persson

Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Så här såg mitt brev till regeringen ut.

Förutsättningarna för journalister i världen har blivit sämre de senaste åren, varnar rapport efter rapport. Alldeles nyligen har två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson, dömts till elva års fängelse i Etiopien för olaglig inresa och förberedelse för terrorbrott. När svenska regeringen nu, efter många vändor, slutligen bestämt sig för att deras uppdrag i Etiopien faktiskt varit journalistiskt och att deras frigivande är av hög prioritet är det också läge att lägga handling bakom orden.

Journalisternas verksamhet är nämligen inte bara hotad i krigsutsatta områden som Etiopien. Även på hemmaplan här i Europa minskar journalisternas rörlighet och möjligheter till kritisk granskning, bäst representerat av händelseutvecklingen i Ungern under det senaste året. Inte bara av utrikespolitiska skäl, utan även inrikespolitiska, är det extra viktigt att Sverige tydligt markerar att detta är en utveckling vi inte vill se.

Därför är det helt avgörande att regeringen gör allt i sin makt för att se till att dessa journalister kommer tillbaka till Sverige som fria medborgare så fort som möjligt.

Jag är övertygad om att Sverige kan ta bättre vara på sitt arv och rykte som förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. När jag reser i världen konfronteras jag ständigt med bilden av Sverige som ett land som står upp för journalisters friheter, självbestämmanderätt och självförverkliganderätt. Även om jag är besviken på regeringens saktfärdiga respons i den här frågan, och gärna släpper både en och annan syrlig kommentar om hur pass välförtjänt Sveriges rykte egentligen är nu för tiden, vill jag gärna tro att regeringen har en massa krut att lägga på journalistiska rättigheter och att de faktiskt kommer göra det också.

Referensramar 2: att använda slang i media

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet ”nosotros benjamines”, vilket betyder ungefär ”vi unga pojkar” (egentligen ”vi som var sistfödda i våra respektive familjer”). ”Benjamí­n” i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som ”fett fail” (uruselt, dåligt), ”ce tare” (coolt, häftigt), ”chido”/”guay” (coolt, häftigt) och ”voor de lol” (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden – de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se — de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar ”Goddag, yxskaft.”

Frihandelsavtal 2: Innehåll

Precis som alla andra avtal kan också frihandelsavtal vara av varierande omfattning och längd. Det gäller oavsett hur många parter som deltagit vid förhandlingarna eller hur många av dem som till slut skriver under.

Avtal med avgränsat definierat innehåll

Som ett exempel på frihandelsavtal med avgränsat innehåll kan nämnas Europaunionens avtal med Australien om handel med och beteckningar på olika sorters ostar från 1984* (ett bilateralt avtal, se förra posten). Hit kan man också räkna Europeiska unionens ursprungsavtal, kol- och stålunionen, som ju reglerade de avskilda områdena stålhandel och kålhandel mellan två parter (Tyskland och Frankrike), eller för den delen bilaterala investeringsavtal (en form av ekonomiskt avtal som reglerar flödet av investeringar mellan länder. Normalfallet torde vara att ett land, till exempel ett rikt land på norra halvklotet, är hemvist åt ett antal investerare som önskar skjuta till pengar till ett fattigt land på södra halvklotet, men i denna handling önskar extra säkerhet och uppbackning från sin residensstat).

ACTA-avtalet är ett multilateralt (eller plurilateralt) avtal med avgränsad innehållsmängd. Dess regler omfattar ”bara” immaterialrätter, men även som immaterialrättsligt avtal räknat är det begränsat i innehåll: föremålet för ostavtalet med Australien, ursprungsbeteckningar, inte täckt av ACTA. Det saknas också djupare reglering av företagshemligheter, designrättigheter och växtförädlarrätter i avtalet.

Också Europaunionens direktiv och förordningar kan på många sätt räknas till frihandelsavtalen. De är ofta väldigt avgränsade i vad de behandlar, men förhandlas fram både inom och mellan ministerrådet och Europaparlamentet innan de skrivs under och blir som lag.

Avtal med omfattande innehåll

Exempel på breda handelsavtal skulle kunna utgöras av GATT 1947, det ursprungliga frihandelsavtalet, vars innehåll rörde vid all handel med materiella varor men vars djup och omfattning i mån om förpliktelser var tämligen lågt. Också avtalen inom Världshandelsorganisationen (WTO) (GATT 1994, GATS, TRIPS, se förra posten) är breda i sin omfattning, och idag är normen för bilaterala handelsavtal en heltäckande reglering av den handel som pågår mellan de två staterna. Vanligtvis verkar man i dessa situationer i ett (Sydkoreaavtalet) eller flera (WTO) avtal definiera dels vad som ska räknas som handel, vilka varor, tjänster eller objekt som kan bli föremål för denna handel, hur olika typer av importtullar (”handelshinder”) ska tas ned samt hur snabbt denna nedmontering av handelshinder ska äga rum.

Allomfattande eller smalt avtal?

I en förhandlingsprocess är det nästan alltid enklare och mer överskådligt för alla parter om föremålet för förhandlingarna och överenskommelserna är så precist och överskådligt formulerade som möjligt. Man behöver inte tolka det som att bredd på avtalet alltid är dåligt, men nog är det lättare att tacka ja eller nej till ett avtal som bara påverkar vissa specifika delar av ett lands eller en regions ekonomiska ställning än vad det är att ta ställning till någonting som har omfattande eller blandade positiva och negativa effekter på många aspekter av samhällets ekonomi.

Här kan det tålas att återigen vända blickarna mot EU:s frihandelsavtal med Sydkorea som förhandlades mellan åren 2006 och 2009 och röstades igenom Europaparlamentet under 2010. Avtalet är ett brett avtal. Det har tio artiklar som reglerar handel med fysiska varor, handel med tjänster och immaterialrätter i kommunikationsekonomin (kapitel 10). Grundantagandena i avtalet är att minskade importtullar på en rad olika varor och tjänster är bra för båda parter, samt att regionernas ekonomi tätare ska integreras med bättre harmoniserade lagar om immaterialrätters upprätthållande (det här har alltså att göra med att de lagar som definierar immaterialrätter, till exempel Patentlagen, Upphovsrättslagen och Varumärkeslagen, slås fast på nationell nivå och således inte från början eller på egen hand utgör särskilt bra verktyg för internationell handel). Vid diskussionerna om avtalets innehåll drabbas en förstagångsläsare av ett problem: man måste sålla bort väldigt mycket information för att få reda på vilken del av avtalet som är relevant för en själv. För en parlamentariker som måste granska avtalet och göra ett ställningstagande om att vara för eller emot uppstår också ett problem: man måste välja att antingen avkasta avtalet i sin helhet – det vill säga, varken få det bra eller det dåliga – eller godkänna avtalet i sin helhet – det vill säga, ta det onda med det goda. Den gyllene mellanvägen kan naturligtvis vara att göra som parlamentet och införa särskilda regler som tillåter temporära förändringar av avtalets villkor. Det är en ganska ovanlig lösning och har, som jag nämnt tidigare, mig veterligen inte tillämpats särskilt ofta. Inför ratificeringsprocessen i Europaparlamentet framfördes vissa önskemål om att godkänna avtalet partiellt – i det här fallet lyfta ut det kontroversiella kapitel 10 som reglerar immaterialrätter och telekomoperatörers ansvar för eventuella immaterialrättsintrång på nätet.

Säg att man tar sig förbi innehållsbiten och hittar den del av avtalet som berör ens egna hjärtefrågor, till exempel liberalisering av handel med hälsorelaterade tjänster. Då kan man stöta på problemet att handelsförhandlingar till sin natur måste vara av ganska sluten karaktär. För förhandlarna är ju nämligen avtalets tillkomst något snarlikt ett pokerspel – visar man hur stora kompromisser man är beredd att göra för tidigt kan ju motståndaren dra nytta av ens numera svagare ställning. I en bilateral förhandling är det en ganska osannolik situation eftersom den förhandlingspart som har den starkaste ekonomiska ställningen (i ovan nämnda fall Europaunionen) har väldigt goda möjligheter att driva igenom sina krav just för att det är lättare för en ekonomiskt stark part att byta ut den svagare handelspartnern mot en annan (europeiska konsumenters köpkraft har inte huvudsakligen att göra med deras förmåga att få tag på just sydkoreanska varor, medan sydkoreanska konsumenter i egenskap av löntagare är beroende av att landet har tillgång till stora exportmarknader).

I fråga om ACTA-avtalet är det väldigt tydligt att avtalets begränsade omfång gör det enklare för enskilda individer och politiker att ta ställning till avtalets innehåll. Eftersom det har varit enklare att navigera sig genom innehållet har det också varit enklare att genom ACTA-avtalet rikta uppmärksamhet mot andra brister i förhandlingsprocessen, som icke-transparens och konfliktlösningsmetoder i avtalet (jag återkommer till det längre ned).

När det gäller Europaunionens direktiv är det väldigt tydligt att snävt definierade avtal är enklare att arbeta med för de personer som står utanför den egentliga förhandlingsprocessen (lobbyister och aktivister). Det blir också lättare för de politiker som jobbar med texterna, oavsett om de kommer i form av tjänstemän från unionens byråkratiska institutioner eller från Europaparlamentet, att arbeta med texterna och att göra moraliska eller politiska ställningstaganden för eller emot förslagen som helhet. Direktiven har den extra fördelen att de numera alltid diskuteras av Europaparlamentet som ju dessutom är förpliktigat att utföra (det mesta av) sitt arbete i öppenhet.

Läs mer om Sydkoreaavtalet på min blogg från tidigare iår (2011) och förra året (2010). Nästa gång tänkte jag skriva om konfliktlösningsmekanismer i frihandelsavtal.

* Detta avtal är kopplat till att många av unionens medlemsstater, vid tidpunkten i fråga (1984) kanske mest nämnvärt Frankrike, har stolta osttraditioner och en hel del regionala specialiteter som man sedan rätt länge skyddat med två för regionala specialiteter särskilt inrättad immaterialrätter kallad geografiska indikationer och ursprungsbeteckningar.