Lär er skilja på lek och terrorism

Nu har jag haft en insändare i UNT också. För arkivet:

——-

Nu har det hänt igen, Uppsalapolisen misstar internetleken geocaching för bomber. Geocaching är en lek som går ut på att leka skattjakt med främlingar över internet. Miljontals människor gör det. Det är dessutom roligt.

För att komma in i 2000-talet kanske någon form av utbildning av ­polisen skulle behövas, men till dess är ett konkret tips till polisen att lära sig använda geocaching.com för att skilja lek från terrorism. Och vem vet, polisen kanske upptäcker att de också behöver leka lite mer.

Släpp läkemedlen fria!

Jag fick in en debattartikel i UNT, det är kul. För online-arkiveringens skull klistrar jag in den nedan, men debattera den gärna på unt:s sida, så når det fler.

—–

UNT har nyligen uppmärksammat den bekymmersamma situationen för vården med dyra läkemedel. Nya läkemedel för små grupper av patienter blir dyra per dos och frågan som debatteras är om vi har råd med dem. Vi i Piratpartiet menar att det är fel fokus, alla borde få tillgång till de senaste medicinerna och vad vi bör fråga oss är hur vi organiserar samhället för att se till att så sker.

Vi anser att det inte är rimligt att patienter i Sverige idag ska nekas mediciner som finns tillgängliga, det är heller inte rimligt att läkare ska behöva göra budgetmässiga överväganden om vem vi har råd att vårda. Det är heller inte samhällsmässigt rimligt att avstå från att använda de bästa medicinerna.

När väl forskningen är gjord, testningen är klar och medicinerna är redo att användas har vi som samhälle redan tagit kostnaden. Om vi inte använder medicinerna så kan vi ändå inte få tillbaka det arbete som vi lagt ner. Det är ungefär lika dumt att forska fram nya mediciner och inte använda dem som att bygga en bro och inte använda den för att den var så dyr att bygga.

Men budgetarna då, de spricker ju om så dyra mediciner ska betalas? Ja, budgetar spricker med dagens system. Vi, och resten av Europa, finansierar idag vår läkemedelsforskning genom patent. Staterna ger ensamrätt till läkemedelsbolag, betalar ett ordentligt överpris per dos under 20-25 år, och läkemedelsbolagen använder en del av de intäkter det ger till forskning. Piratpartiet har länge kritiserat läkemedelspatenten för att de är ett ineffektivt sätt att finansiera forskning och för att de förvägrar mediciner till världens fattiga. Vi kan nu konstatera att till listan kan läggas att vi forskar fram mediciner som sedan vi i den rika världen knappt har råd med.

Vi föreslår istället att vi i Europa går över till att direktfinansiera forskningen och sedan släppa resultaten fria. Det finns en modell som kallas de-linkage som har diskuterats av Världshälsoorganisationen WHO. Det finns färdiga förslag som har stöd av många länder tredje världen, som till och med har erbjudit sig att betala en del av utvecklingskostnaderna ifall vi byter finansieringssystem. Men det finns också ett motstånd, inte minst från USA, och det finns försök att binda upp Europa på patentvägen, framförallt genom handelsavtal som ACTA och TTIP. ACTA har vi stoppat nu, men TTIP förhandlas fortfarande.

Om vi vill ha tillgång till mediciner för alla patienter, hjälpa resten av världen och rädda våra sjukvårdsbudgetar behöver vi gå över till direktfinansierad forskning av mediciner i EU. Allt som krävs är politisk vilja till förändring och vi kan alla påverka vad EU vill när vi röstar i Europaparlamentsvalet i maj.

Medielogik och ignorerade val

Henrik Brändén undrar vad journalisterna har emot piratpartiet. Från det har en diskussion växt som mer handlar om vad vi kan göra.

Jag tror vi motarbetas av en medielogik som inte är helt solklar.

CMB sammanfattade medielogikens mekanismer på facebook:

När en journalist ger sig själv frågan är detta något som är värt att lägga tid på så går denne på antingen två olika känslor: kan det vara ett scoop eller är det något som andra journalister tycker det är värt att skriva om. Statsvetare har beskrivet denna känsla för om det är värt att skriva om så som en ideologisk känsla och de kallar denna ideologi för journalism. (Det är upplagt för förvirring här.)

Så utifrån det, lite historik. Pre-FRA demonstrationen utanför riksdagen var vi vad media såg som ett enfrågeparti om fildelning och övervakningsfrågor var foliehattiga, konstiga och ointressanta. Demonstrationen skakade om och ledde till ett helt nytt fokus på sociala medier från trad-medias sida.

Från FRA, över EP-valet och vidare fick vi mediautrymme för att vi var nya och intressanta, då fungerade provokation för att andra högg på våra utspel. Efter EP-valet 2009 slutade framförallt M&S att svara (vilket vi vet var en medveten strategi) vilket gjorde att våra utspel fick mycket mindre effekt och därför inte heller var lika intressanta för tidningarna längre. Det hjälpte inte att göra utspel om att hosta TPB från riksdagshuset när ingen bet på det. Efter valet 2010 begravdes vi rituellt i några artiklar i kulturbilagorna och sagan förklarades vara slut.

Vårt främsta problem nu är att vi vill prata EP-val, det har vi goda anledningar att vilja och vi har mycket att säga. Men ingen annan vill prata EP-val, varken media eller andra partier, eller iaf vill de inte prata EU-frågor. EP-valet har just nu reducerats till mindre än en opinionsmätning inför det ”riktiga” valet, och det missgynnar oss ordentligt nu. Frågan är om förstås om det missgynnar oss i EP-valet, i brist på opinionsundersökningar kan det ju också vara så att vi mobiliserar våra väljare och de andra misslyckas för att de inte vill prata EU. Oavsett vilket, kommer det som händer i EP-valet sätta påverka vilka historier som berättas fram till valet i september, så jag tror att vi satsar rätt.

Och om vi bortser från taktik så behövs det faktiskt att några framhärdar i att debattera ett val som har ungefär lika stor effekt på lagstiftningen i Sverige som riksdagsvalet har.

Värdet av perspektiv

Jag har på jobbet läst ”Värdet av läkemedel” som i slutet av hösten kom ut på SNS förlag. Det är en slutrapport från ett forskningsprogram vid SNS, finansierat av läkemedelsbolag och vårdrelaterade myndigheter. Det är också läkemedelsbolag och myndigheter som finns representerade i projektets referensgrupp, och det märks. Rapporten har genomgående perspektiv från myndigheter och läkemedelsbolag. Andra perspektiv från patientorganisationer och vårdpersonalens organisationer saknas. De är synd, för det är ett gediget jobb som lagts ner, och slutsatserna hade kunnat bli intressantare med fler perspektiv.

Industrihistoria
Rapporten börjar med en historisk överblick över hur den moderna, reglerade läkemedelsindustrin uppstod efter neurosedynskandalen. Sedan följer den utvecklingen, som bland annat inkluderar svensk läkemedelsindustris uppgång och fall.

Rapporten identifierar fyra viktiga faktorer i de länder där det byggdes upp en läkemedelsindustri (s26):

1. De biokemiska vetenskapliga framstegen. Utan framstegen i grundforskningen hade det inte funnits någon grund för att ta fram så många nya läkemedel.
2. Den ekonomiska tillväxten under efterkrigstiden. Hos gemene man, försäkringar och offentliga system ökade viljan och förmågan att betala för läkemedel. Det skadade inte heller att befolkningen var relativt ung och arbetsför.
3. Organisatoriska framsteg. Läkemedelsbolagen integrerade forskning från olika discipliner med de resurser som krävdes för att leverera och sälja mediciner.
4. Samarbete med reglerande myndigheter och sjukvården. Läkemedelsindustrin och reglerande myndigheter tog fram krav på nya läkemedel och de nödvändiga studierna genomfördes i samarbete med sjukvården.

Sverige är ett av de länder som bygger upp en läkemedelsindustri under denna tid.

Men de här faktorerna har ändrats över tiden. Författarna pekar inte ut någon brytpunkt, men runt 1990 verkar främst faktor ett och två förändrats (s29). Efterkrigstidens ekonomiska framgångssaga har avbrutits och betalningsviljan sjunkit. Samtidigt har det blivit svårare att ta fram storsäljare.

Banbrytande framsteg har redan gjorts där det var relativt enkelt som inom hjärt- och kärlsjukdomar. Där konkurrerar nya läkemedel med etablerade och behöver vara betydligt bättre för att motivera ett högre pris. Inom andra sektorer där nya läkemedel fortfarande är banbrytande, som inom cancervård är svårigheterna istället att riskerna att misslyckas är stora. De mediciner som når marknaden är i ökande grad riktade till små patientgrupper, och det är inte alltid klart att betalningarna kommer täcka kostnaderna för både de läkemedel som når marknaden, och de misslyckade projekten. Läkemedelsindustrin svarar på de ökade finansiella riskerna genom större och större företag som har lättare att slå ut alla misslyckanden på de få lyckade projekten. Sammanslagningarna drivs av behovet av finansiella stordriftsfördelar, inte forskningsmässiga (s44).

På kundsidan sker också förändringar. I takt med att nya mediciner används av färre patienter, och läkemedelsbolagen därför slår ut utvecklingskostnader på färre doser, blir nya mediciner dyrare. Besluten om betalning flyttas i hög grad från läkare och patienter till de organ som beslutar om finansiering. Det blir läkemedelsjättar i förhandling med subventionerande myndigheter som beslutar vilka mediciner som finns tillgängliga till ett överkomligt pris.

Det är också här svensk läkemedelsindustri slutar att vara särskilt svensk. Sverige är en liten marknad och de svenska bolagen blir uppköpta. Med tanke på hur mycket vikt rapporten lägger vid det handels- och industripolitiska värdet av att ha en läkemedelsindustri hade det varit bra om den processen hade belysts mer. Vi får i alla fall veta att den europeiska andelen av den globala läkemedelsforskningen sjunkit sedan 1990, framförallt till förmån för USA. Så långt industrihistoria.

Värde, kostnader och beslut
Bokens mitt spänner över hur värde och kostnader uppskattas idag, och de beslutprocesser som används för att besluta om läkemedel ska användas eller ej. Värt att notera är att strukturen är komplicerad, andra europeiska länder har annan men väsentligen lika komplicerad struktur och att det finns viss europeisk samordning genom European Medicines Agency. De perspektiv som syns är genomgående läkemedelbolagens intresse av att få betalt, sjukvårdsmyndigheternas intresse av att få tillgång till nya läkemedel, men samtidigt att betala så lite som möjligt samt slutligen det näringspolitiska intresset av mer forskning och tillverkning av läkemedel i Sverige.

Hur ska nya läkemedel finansieras?
I kapitel sex kommer så man så till kärnfrågan, hur nya läkemedel ska finansieras. Här kommer man in på en fråga som borde vara central, nämligen vilken samhällsmässig nytta man når genom att neka patientgrupper tillgång till existerande läkemedel. Tiden som lagts ner på att ta fram och testa läkemedlet får man ju inte tillbaka, inte heller sänder det någon väsentlig marknadssignal då marknadsstrukturen med globala läkemedelsbolag finns där just för att framgångsrik forskning är så svår att förutsäga. Boken tar upp exemplet med Dupuits bro, där värdet av kollektiv nyttighet – som en bro eller ett läkemedel – blir som störst när så många som möjligt kan använda den. Sedan släpps den tråden och man går tillbaka till att granska nuvarande struktur. Här har man alltså en öppning till att det vore samhällsmässigt rationellare att ge tillgång till alla testade och säkra läkemedel. Jag tror att det hade varit svårare att bara släppa det om man hade haft med patientperspektivet.

Istället argumenterar författarna för behovet av prissättning på basis av tillfört värde. En argumentation som visserligen är intressant, men bara om man accepterar att den modell de presenterat som samhällsmässigt bäst tyst lämnas åt sidan. Eftersom det tillförda värdet varierar vill författarna ha en flexibel lösning där uppköpare och läkemedelsbolag gör upp om hemliga rabatter, något som i viss mån existerar idag i Sverige och som har gått framåt på andra håll i Europa. Författarna är rent negativa till referenspriser där länder är tydliga med vad de betalar, eftersom det förhindrar prisdiskriminering och pressar intäkterna för läkemedelsbolagen. Här är läkemedelsbolagens perspektiv uppenbart, medan myndigheterna har flera olika. Myndigheterna vill ha fram innovativa läkemedel, vill att Sverige ska ligga i framkant vad gäller utveckling, men de vill också inte betala för mycket så att budgetar kan hållas. Läkemedelsbolagens perspektiv dominerar därför föga förvånande denna bit, och de vill gärna ha hemliga avtal och stora intäkter.

Bokens förslag
Boken avslutas med slutsatser och fem förslag. Dessa speglar i hög grad de ingående perspektiven.

1. Sjukvården bör ta större ansvar för registrering och sammanställning av data från klinisk praxis, som underlag för beslut.
2. Analyser av regionala skillnader för att kartlägga anledningar till och konsekvenser av över- och underanvändning av läkemedel.
3. Gemensamma beslut om pris och användning för sjukhus och apotek. På sikt även annat än läkemedel.
4. Landstingen tar över kostnaden för apoteksläkemedel som staten har idag, istället skapas en statlig pott för nya innovativa läkemedel.
5. Samordna resurser för värdering och införande av nya läkemedel till staten.

De två första förslagen är förslag för att ge sjukvårdsmyndigheter bättre beslutsunderlag, vilket är något som sjukvårdsmyndigheter naturligtvis vill ha. Men det innebär inte att det är en effektiv åtgärd för bättre vård. Jag var nyligen på ett intressant seminarium med Anders Ekholm, före detta chefsanalytiker på Socialdepartementet. En av hans poänger var att sjukvård i hög grad är hantverksmässig verksamhet. Det är lätt att påverka vilka blanketter personalen fyller i, men vården sker i mötet mellan vårdpersonalen och patienterna och de möten är svåra att påverka. Om det perspektivet hade funnits med, hade det funnits bättre underlag för om förslagen faktiskt skulle påverka vårdens kvalité.

De tre sista förslagen är en omfördelning av kostnader och ansvar mellan myndigheter. De ter sig vettiga, vilket säkert hänger ihop med de relevanta myndigheterna är representerade i referensgruppen.

Andra förslag är möjliga
Om vi utgår från de olika intressen som finns med men i en mindre framträdande roll, finns det flera potentiella förslag.

Handelspolitik
Det uttrycks en oro att Sveriges roll som stor läkemedelsexportör är under avveckling. Visserligen exporterar vi mycket mer än vi importerar men klyftan däremellan minskar. Eftersom vi har större makt över våra egna inköp än andra länders, skulle vi kunna centralisera inköpen av alla läkemedel och därmed förhandlingarna. Staten har rimligen en bättre förhandlingsposition än tjugotvå olika landsting, och genom att minska importkostnaderna kan vi öka handelsöverskottet på läkemedel.

Näringspolitik
Behovet av läkemedelsutveckling i Sverige finns med som en av de röda trådarna. Författarna släpper den på slutet och konstaterar att det inte ligger inom uppdraget. Om vi ändå tittar på vad de säger kommer några intressanta saker fram. På några olika ställen framhålls vikten av att läkemedelsbolagen får betalt så att de kan forska, tex i diskussionen referenspriser, eller när de på sidan 90 fastställer vikten av ett fungerande patentsystem (utan att diskutera några alternativ). Men hur mycket bolagen får betalt är i författarnas egna analyser av underordnad betydelse för lokaliseringen i ett visst land.

Om man följer författarnas historik var betalningsvilja viktigt under perioden fram till 1990 då läkemedelsbolagen var nationella, men inte efter det. Då är det istället kombinationen av färre lönsamma läkemedel och betalning över lång tid från patent som driver fram den rådande strukturen med internationella läkemedelsjättar. I sin tur får man anta att dessa bolags interna beslutsstrukturer lokaliserar verksamhet, och det verkar inte bero på betalningsvilja.

Om man tittar på de kvarvarande faktorerna, så är organisatoriska framsteg inom bolagen inte något som borde påverka hur mycket verksamhet som sker i Sverige, nu när bolagen är internationella. Återstår samarbete med sjukvården och vetenskapliga framsteg. Här brukar svårigheterna för bolag att samarbeta med flera landsting framhållas. Det är säkert en realitet, frågan är hur stor effekt det har. Återstår vetenskapliga framsteg, dvs att öka den offentliga forskningen i hopp om framsteg. Det här är författarna inne och nosar på på sidan 30 där vi får veta att nya organisationsformer runt forskning med ”öppen innovation”. Tyvärr utvecklar de inte den tråden.

Optimera samhällsnytta, använd alla mediciner
Ett annat perspektiv författarna är inne på är att samhällsmässigt är det effektivaste att använda de mediciner som ger bäst verkan. Den egentliga kostnaden för samhället är inte räkningen till läkemedelsbolaget utan den tid, energi och material som lagts ner för att forska fram medicinerna. Detta skulle kunna avspeglas i att inte ha några gränser för hur många kvalitetsjusterade år per krona en medicin behöver ge, utan bara försöka använda de mediciner som ger bäst effekt. Fast risken för att budgetar spricker då? Ja, den finns där (även om Danmark verkar klara det genom att vara bättre på att använda billigaste alternativet på generika). Men än sen då, det här är forskning som föreslår ändring av strukturer. Om budgetar spricker på det samhällsmässigt bästa alternativet, då är det dags att se över strukturerna och allokeringen av budgetar, för då innebär dagens struktur att vi styrs till samhällsmässigt dåliga beslut på grund av dagens struktur.

Om vikten av att våga
När jag läste historia fick vi ett råd jag tog till mig, att alltid dra slutsatserna så långt man tror de bär och lite till, för då får man en intressant diskussion. Där tycker jag författarna fegar lite och ger de säkraste och tryggaste förslagen. De hade säkert brett stöd i referensgruppen, men den var ju som vi sett ganska begränsad i urval. Boken, förslagen och diskussionen hade blivit intressantare om författarna följt sina resonemang till mer radikala slutsatser, och det är synd för grundarbetet är gediget.

Yahoo flyttar från London till Dublin, brittisk minister klagar på bristen på övervakning

Kul perspektiv den brittiska staten har. Övervakningen av användarna underminerar stort företags affärsmodell. Stort företag flyttar till mindre övervakningsintensivt land. Och vad klagar regeringen på? Jo, att det blir svårare för den brittiska staten att övervaka dem då. Man skulle kunna tro att företaget redan förstått det, med tanke på att de flyttar.

Säg nej till kameror på Stora torget!

Jag och Amelia fick in en debattartikel på UNT webb för några dagar sedan, som i korthet handlar om varför övervakningskameror som filmar valstugorna och vilka som kommer och går där inte kommer hjälpa ett dugg mot politiskt våld.

Referensramar 2: att använda slang i media

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet ”nosotros benjamines”, vilket betyder ungefär ”vi unga pojkar” (egentligen ”vi som var sistfödda i våra respektive familjer”). ”Benjamí­n” i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som ”fett fail” (uruselt, dåligt), ”ce tare” (coolt, häftigt), ”chido”/”guay” (coolt, häftigt) och ”voor de lol” (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden – de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se — de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar ”Goddag, yxskaft.”

Kaniner, bilar och durbaner

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens teknologins alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet – att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om teknologierna tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att ”digitalisera bilarna”, som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge teknologin tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över teknologins teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!

Re nätneutralitet i Nederländerna

I takt med att rökförbud införs på fler och fler platser blir det viktigare att vi bevarar våra andra möjligheter till distanskommunikation, till exempel med nätneutralitetslagar som den som idag ska röstas igenom nederländska underhuset och således träda i laga kraft.

Vad som händer i Nederländerna idag är ännu inte säkerställt. Det som borde ha hänt igår var en omröstning om ett förslag på nätneutralitet som regeringen med innovationsminister Verhagen i spetsen lade fram för ungefär två veckor sedan. När förslaget presenterades var det en sensation – Verhagen representerar nämligen i regeringen det politiska partiet CDA, eller mainstream-kristdemokraterna (som i Nederländerna har ungefär samma status som moderaterna i Sverige), och regeringen är en koalition mellan CDA, VVD (högerliberaler, har ungefär samma status som moderaterna i Sverige) och PVV (Partij voor de Vrijheid, en del av den här konstiga, europeiska populist-xenofob-nationalist-libertarian-socialist-folkhems-rörelsen som i Sverige tar sitt uttryck i Sverigedemokraterna och i Norge som Fremskrittspartiet) varav de två förstnämnda är uttryckliga motståndare till nätneutralitetslagstiftning, i gott sällskap med nederländernas största operatörer och nätverkstillhandahållare.

Från högerliberala partiet VVD kommer Europakommissionens kommissionär med ansvar för telekommunikationsfrågor Neelie Kroes, aka Steely Neelie (känd från generaldirektoratet för konkurrensfrågor som Microsoftmonopolets fiende número uno under åren 2004-2009), vars inställning till nätneutralitet är att nätneutralitet visst är bra och önskvärt, men att det inte finns några uppenbara problem med frågan för närvarande och att reglering eller lagstiftning vore ”före sin tid”. Hon har kallat det nederländska förslaget ”förhastat”. I Nederländernas underhus (motsvarande svenska riksdagen) sitter också en föredetta KPN-lobbyist, nu VVD-politiker, som hårt motsatt sig nätneutraliteten. Hon har kritiserats hårt för jäv i frågan.

Det som först hände i Nederländerna med förslaget var att regering och tillhörande partiet var emot nätneutralitetsförslaget som stöddes av oppositionen. Plötsligt svängde regeringen, och den parlamentariska grupp som utgörs av PVV ställde sig också bakom förslaget, vilket gav parlamentsgruppen för nätneutralitet en majoritet. I Nederländerna har de dock ett två-kammarsystem. I överkammaren (Eerste kamer) satt en calvinistisk ledamot som representerar, tydligen, en valkrets i södra Nederländerna där många människor sällar sig till ganska strikta calvinistiska kriterier för leverne på och bortom internet. Där har det tydligen uppstått niche-operatörer vars främsta erbjudande till slutkonsumenterna är calvinistiskt-korrekt förcensurerade uppkopplingar.

Denna ledamot tyckte inte att lagstiftningen som föreslogs (ofiltrerade uppkopplingar utan prisdifferentiering på innehåll) var bra och motsatte sig förslaget. Igår berättade någon att denna ledamot inte kan blockera förslaget så länge PVV fortfarande stödjer frågan i underhuset, men det spelar nog ändå en liten roll i den förvånande utveckling som utspelade sig igår:

Den omröstning om ny telekomlag som skulle ha utförts igår sköts upp! Tydligen efter att det framkommit att oppositionspartiet PvdA (Partij voor de Arbeider, socialdemokrater) röstat ja till ett motionsförslag de inte stödde, men som tydligen stöddes istället av SP (Socialistische Partij, socialdemokrater). Enligt @nlsp löd förslaget ”allows provider to hinder services when subscriber explicitly requests so on ideological grounds, giving no financial advantage”, vilket jag antar på något sätt är kopplat till calvinisten (Calvin, har jag lärt mig, är en av de två katolskkritiska 1500-talspräster vars inflytande spred sig över norra Europa – i Sverige var det Luthers kritik av katolska kyrkan som slog igenom). Tumult utbröt i underhuset. Ingen visste vad som hände. Omröstningen sköts upp till idag.

Lägg märke till att stödet för lagen som sådan inte har dalat. Det här är Europas första nätneutralitetslag och den har för närvarande starkt stöd i nederländska underhuset. Jag frågar mig när Sverige ska våga följa efter.

Nu väntar jag på att eftermiddagen ska inledas. Man kan följa eftermiddagens händelser i Nederländerna via t ex @bitsoffreedom (mest nederländska, lite engelska) eller @samirallioui (mest nederländska, engelska vid request). Jag kommer att twittra på svenska från @teirdes. Kan man nederländska och struntar i EU:s knäppa vidaresändningsregler live-sänds tydligen debatten på Tweede Kamer Live nu i eftermiddag (nederländska, inga undertexter).

Current news about my entering the parliament

Short version: There are transtition protocols that need to be signed before we can be MEPs. France and the UK may have almost signed by now. Belgium and Greece have still not signed. It is uncertain whether there may be additional delays until the French national elections in april 2012.

Current situation: Most member states appear to have signed. No clear info on Greece. Belgium is a mess. France is a wild-card but the UK appears to be sorting itself out!

Long version

:

”How does one become a parliamentarian when one is so young?” is a question I receive regularly. ”How does the European Parliament keep you from assuming your role as a publically elected official for so long?” is another.

They’re not keeping only me from assuming my role. There are a total of 18 Lisbon-seats, that is, seats added to the total size of the parliament (currently 736) by the Lisbon treaty, the new status of the Union (more or less), which entered into effect December 1 2009. In almost two years, many changes mandated by the treaty have not been implemented yet, among those the inauguration of the new MEPs. We come from a total of 12 European countries and represent political views from across the political spectrum in our various member states.

In spring 2010 I was contacted by L-MEP Josef Weidenholzer, an Austrian who is in the same precarious situation as myself. He suggested, and I agreed, that it was important that we collaborate to improve our situation and speed up the process of our ascension. Together with Maltese L-MEP Joseph Cuschieri (his webpage is in Maltese! one of the weirdest-looking but coolest languages of the union) we followed the first treatment of the implementation of Lisbon in the European Parliament in the Parliament constitutional committee.

It turned out that a domestic dispute in France, receiver of two additional seats according to the Lisbon treaty, regarding how they would name their extra MEPs (me, Josef and Joseph always ”knew” that when inauguration time came up, we would be representatives – France did not have specified people to fill the seats) created dissent and controversy in, of course, France, but also in the EP and the Council of Ministers – how to write the transition protocols (documents describing how the change from one treaty to the next would take place) in such a way that the French domestic dispute wouldn’t have to be solved at a European level? It took the parliament 6 months to figure this out, upon which a document called protocol 36, specifying the transition rules, started being circulated for signing and ratification by member state parliaments in summer of 2010.

Protocol 36 was signed and ratified by the Council of Ministers and the European Parliament, and because it constituted a change to the Lisbon Treaty (they had altered the wording of subparagraph c) in article 23, if I’m not mistakenly reminded) it needed re-approval by member state parliaments.

News from France uncertain and confusing. Sometimes contradictory.

This re-ratification was meant to be finished by December 1 2010. For us, it meant gathering forces and getting in touch with member state parliaments to find out when the member state parliaments were planning to treat the issue. Me and L-MEP Jens Nilsson ascertained that Sweden would ratify in October, Josef Weidenholzer and Joseph Cuschieri quickly got notifications of when ratification was to occur in Austria and Malta respectively.

Joseph Cuschieri collaborated intensively with the European Parliament local office in Malta and compiled an estimated time-frame for ratification in all member states – at this point we had some form of reference document to be used for when ”lobbying” efforts were required in which member state to speed up the process as much as possible.

At some point Josef Weidenholzer too the initiative of setting up an e-mailing list!

L-MEP Kārlis Šadurskis from Lithuanian Latvian started writing to the Lithuanian Latvian embassies of all member states to ask when or how things were moving along. (revised Jun 15 2011)

France was at this time a point of constant concern – the news from France were uncertain. What needed to happen in France for protocol 36 to be approved? There were rumours of conflicts between the French socialists and the French conservatives. Inside the European Parliament it appeared that the French socialists, currently the largest national faction inside the European socialist group S&D, were unwilling to have the European Parliament take a strong role for the installation of the new MEPs – it also seemed the Conservatives of the European Parliament (EPP) were unwilling to cross the socialists in this matter. Kārlis Šadurskis figured out that there was a constitutional change under-going and that it would be completed earliest by May 12 2011. After the constitutional change was arranged, the protocols could be treated and signed by the French president and national assembly.

At this time, when there was a more definite time-frame for France (who were always the most uncertain element in this – and still are!) the focus could be shifted again to other member states that didn’t yet sign: in April there was a number of them (Poland, Romania, Greece, UK, France, Belgium, and a few other ones).

L-MEP Anthea McIntyre provided continuous reports from the ratification processes in the UK. The road of protocol 36 in the various member states looks different depending on the parliamentary system in use: in the UK it passes between the Government, House of Commons and House of Lords and possibly someone else, where each step of the way is another cliff-hanger. The last news I’ve had from the UK are no news, which is good news – according to Anthea McIntyre the House of Lords could have objected to the ratification about 1,5 weeks ago but there have been no news of them using this privilege.

When Poland and Romania ratified about 3 weeks ago (mid-May 2011) we started talking again about trying to meet up with President Buzek from the European Parliament (whose role can be described a bit as ”spokesperson” in the Parliament – chairing plenary and representing the Parliament institutionally, not politically). L-MEP Tomasz Makowski assigned himself the Task, by virtue of also being from Poland. President Buzek was contacted on behalf of the Polish L-MEP Arkadiusz Bratkowski. (revised Oct 23 2011).

So where does that leave us?

Belgium has six parliaments. One of them has completed ratification, one of them has announced that they are currently dealing with the issue, and the status of ratification in the remaining four is unknown.

Currently, the UK process is undergoing but probably not entirely finished (to my knowledge). In France, the office of the president must still be signing the Lisbon Protocol 36 and this has yet to happen. The news from Greece are uncertain. In Belgium, all six national parliaments must sign (Brussels parliament, Flemmish parliament, Wallonian parliament, French-speaking Community parliament (apparently Wallonia minus the German-speakers plus the French speakers of Brussels), German-speaking Community (Wallonia minus the French-speakers), federal parlament), and currently we’ve found out only of the German-Speaking Community signing the protocols about 3 weeks ago, the Flemmish parliament starting preparations to sign the protocols about 2 weeks ago and from the remaining parliaments there are no words. Given the precarious political situation of Belgium at the moment, it’s slightly uncertain what will happen when the protocols pass all parliaments – will it still need to be dealt with at the executive (federal government) level and if so how?

One last word of caution: undoubtedly it is very positive that only four member states have still to sign, two of which (UK and France) seem to only have to undertake a pure formality, but I heard in the grapevine that France may possibly want to wait with inaugurating the Lisbon-MEPs until the time that they can fill their additional two seats in the national elections next year, 2012, in April. Whether it’s within the scope of what France can or cannot do to accomplish this I don’t know. Technically, the European Parliament could have made the bureaucratic decision to include the L-MEPs as observers (a special transition-status for MEPs) last year in September (2010) but decided against after opposition from what I understood to be French politicians.