Arkiv

Archive for the ‘Politisk filosofi’ Category

Berätta vad? Varför?

Det finns ett citat av någon filosofisk människa vars namn jag inte minns. Personen som delgav mig detta citat (som jag vill minnas var min mor) minns inte heller vem som sagt eller skrivit det:

Människor och samhällen i tidigare epoker har strävat framåt, mot någonting bättre. Liberalisterna ville mot någonting nytt och bättre. Socialisterna ville mot något nytt och bättre. Till och med de politiska strömningarna i början av 1900-talet kan ses som rörelser mot någonting nytt. Sedan andra världskriget har vår kultur präglats av en strävan bort från något. Vi försöker inte längre sträva mot något bättre, vi försöker springa ifrån något dåligt.

Mängden tid jag lägger på att läsa eller lyssna på folk som vill bevara klassiska liberala värden är mot den bakgrunden deprimerande. Strävan tillbaka till klassiska liberala värden kan visserligen generöst ses som en strävan mot någonting vi inte längre har, men inte är det väl en strävan mot nya värden och förnyelse? Snarare är det en strävan bort från det vi har idag, tillbaka till någonting vi uppfattar det som att vi haft.

Jag kan sympatisera med Rasmus Fleischers studier i realliberalism även om jag inte håller med om att Piratpartiet i sin helhet representeras av strävan från och tillbaka till.

Sen fick jag tidigare under dagen äran att konfronteras med grundskolans eviga mantra att vi ska lära av historien. Om detta må ni berätta. Nej. Varför det? Jag vet inget exempel på historiska epoker av elände vi tagit lärdom av för att slippa nytt elände. Snarare tycker jag att det verkar som att eländesmanifestationerna främlingsfientlighet och nationalromantik har dykt upp igen. Alltså trots vår envisa strävan bort från båda samhällsströmningarna sedan 1945. Ännu märkligare är att strömningarna gör sig påminda i USA där 1945-frånsträvandet om möjligt är ännu mer uttryckligt.

Alla tider har haft nya problem, men vanligtvis är det nya problem. Utom de problem med främlingsfientlighet och nationalromantik vi har idag. De är samma problem som vi hade i början av 1900-talet. Hur ska man tolka det? Inte vet jag. Jag vet inte ens om jag har rätt. Så intresserad är jag inte av historia eftersom jag ser lärdomarna som går att dra som ytterst ointressanta. Jag vill hellre veta vad jag kan lära mig nu, för att komma lite längre fram.

Jaja. Jag kan i och för sig prata länge om Newton, Leibniz, Abel, Euler, Gauss och Sophie Germaine. Thomas Young tycker jag är cool också. Wolfram. Feynman. Jag gillar inte Einstein så mycket som jag gillar Niels Bohr. Jag gillar inte Fermat lika mycket som jag gillar Georg Cantor. Schrödinger och Heisenberg går dock ned ganska väl. Fast jag dras till Heisenbergs fyrkantiga mer än Schrödingers platta, och Georg Cantors mängder mer än Newtons geometri. Det kanske säger någonting om min personlighet mer än om matematik som exakt filosofisk vetenskap.

Med det i minnet gillar jag inte filosofi så mycket, och orkar inte leta upp länkar om närvarande politiska strömningar i Europa och USA. Jag nöjer mig med att säga ”Sverigedemokraterna.”

Annonser

Mineraler III

Det är ganska kul att skriva om mineraler. Tack för all feedback!

Kanske en av de mest närvarande, men ändå bortglömda, metallerna i vår informationsinfrastruktur är kopparn. Koppar är på intet sätt lika sällsynt som de material som används i touchscreens, platt-tv, hårddiskar och mikrochip utan ligger ganska lättillgängligt i jordytan om man vill bryta det. Koppar har väldigt goda ledaregenskaper, det vill säga, koppar transporterar lätt elektricitet utan att energiförlusten blir för stor.

Det gör att koppar har använts i telefonkablar, fiberkablar och, ja, också i teknisk utrustning som ska dra minimalt med el. En vanlig elektricitetskabel har också koppar i sig, samt nätverkskablar.

Telefonnätet referas till och med som kopparnätet. I Belgien ägs hela kopparnätet av Bäälgacom, och i Sverige ägs kopparnätet av TeliaSonera Skanova Access. Medan det blivit populärt att ifrågasätta till exempel avgasutsläpp från bilar och transport har vi en tämligen lättjefull inställning till koppar. Det är konstigt, för vår koppar kommer ofta från gruvor med erkänt undermåliga arbetsförhållanden i Latinamerika.

De trettiotre gruvarbetare som stängdes in på 700 meters djup efter ett gruvras i höstas fick gott om uppmärksamhet. Tidningarna skapade dramatiska tidslinjer, Många tv-kanaler sände live från hela räddningsuppdraget, Operation Phoenix (24 timmars dramatiska rapporteringar om hur presidenten stod och klappade vid sidan om gråtande gruvarbetarfruar- och barn. Presidenten har nu stängt räddningsschaktet men nämnvärt inte gruvan trots flera år av kritik mot dess bristande säkerhetsåtgärder). Gruvarbetare i Chile tjänar dåligt med pengar och jobbar i undermåliga miljöer. Vår infrastruktur är beroende av koppar. Billig koppar. Kopparbolagens intresse av att minska vinsterna genom att öka säkerheten är ungefär lika stor som krigsherrarnas intresse av färre vapen för att koltanbrytarna i Kongo ska må bra. För att vara krass.

Death by Copper är inte alls ovanligt. I Europa dog tre polacker i en koppargruva förra året. För Chile har BBC gjort ett utmärkt stapeldiagram av relationen mellan kopparpris och gruvarbetardöd. Lägg märke till att tre chilenska koppargruvearbetare dog dryga sex veckor efter att de 33 hade räddats.

Man kan också dö lite mer utdraget, t ex av hälsoproblem. I en mexikansk gruva var arbetsmiljön påtagligt hälsofarlig 2007.

Alla länder som producerar koppar är beroende av exportmarknader, utom möjligtvis de amerikanska kopparreserverna som man får anta går till inhemskt bruk. Återvinning sker redan i ganska stor utsträckning men behovet av koppar ökar också snabbt (mängden elektronik och kablar som fortsätter vara i bruk blir till exempel större med tiden). Tillväxtsekonomier som Indien, Kina och Brasilien kommer säkert ta sitt av kopparn i framtiden. Koppar kan visserligen vara en av de bättre råvaror som finns att ta av, men uppenbarligen finns stora brister i hur vi får tag på kopparn.

En helt oproblematiserad relation till koppar, koppar i elektronik och koppargruvor bör man nog som informationsteknologisk entusiast inte ha.

Perspectives

The past week has been like a tournament of DDoS-attacks against several major enterprises involved in cutting off vital services for the Wikileaks enterprise. Simultaneously, an alternative service named OpenLeaks was initiated, as was Operation Leakspin.

A few days ago, a 16-year old was arrested in the Netherlands for having participated in the cyberattack against Wikileaks adversaries. Bruce Schneier, a sane and reasonably well-known security expert comments on these activities as being ”a common type of attack, ”and not a particularly interesting one at that…It’s kids playing politics, no threat whatsoever.”

I’ve followed Swedish, Spanish, Dutch, British and American media over the course of the events. Nothing particularly interesting. Mostly he is described as a cyber-attacker (CNN Mexico, NU.nl, El Reg, Skånskan, WSJ, NRC, ITAvisen) sometimes a hacker (P4.no, AGI, AFP, Andina, La Jornada) and then…

Suddenly I realized that Swedish newspaper DN.se describes him as a 16 year old net activist. In a headline. DN is the largest national newspaper in Sweden with 883’000 readers every day and 1.1 million unique hits on their website every week. No Swedish newspaper that I’ve read has described him as a hacker.

An activist makes statements, engages in political protests, does all those things Bruce Schneier says these people are doing. They have a goal, they might be reactive, but they’re certainly distinguished from random attackers, war mongerers or hooligans. The distinction between attacking, hacking and participating in a political protest wasn’t made in any other international media.

DN.se describes the 16 year old as belonging to a group that ”wants to protect anonymity and freedom of speech” and attributes the wish ”to catch more of the attackers” to the Dutch police.

In a somewhat nonsensical statement from my political party, we condemned the attacks since they’re associated with terrorism. Well. One person’s terrorist is another person’s freedom fighter. It seems that Swedish media has decided that this 16 year old and his friends are freedom fighters.

I’m assuming that the subject of arrest, through LOIC, was a perfectly knowledgeable and willing participant in the demonstration. He admitted his participation to the police immediately. I heard from someone (online) that no one who values anonymity would use LOIC, but someone who makes a political statement might actually want their name attributed to the statement. Like me, I publically declare my political affiliation, and I’m quite proud of it.

A most reasonable overview of DDoS and cyberpower is a Dutch talkshow episode where a reasonably clever ISP-owner (I guess) gives a brief overview of what denial of service might be. He explains that he has enough bandwidth to take down a small country, and that many people do. To have the necessary strength to take down a slightly larger country, you would however need either a major telco (like Telefónica) or be a state (like the US). See for example ISOC on states needing to restrain themselves.

Comparatively, Burma was DDoS:ed earlier this autumn. A few years ago Estonia was a victim. As the Estonia reference mentions, much is to be gained from increased network sturdiness, stronger ties with surrounding nations, backbones and ISP:s openly collaborating with each across borders. Neither case of which were true in Estonia 2007. In Burma presumably not either, even in 2010. Or for that matter in Belgium prior to 2001. Just like in any other social environment, connecting with people online both infrastructurally and socially is not only a possibility but also a security.

Being a moderate person, whose politicalcompass.org score on authoritarianism just jumped up from -8.65 to -6.72, I would say a moderate protest is not that bad, you know? And that Swedish media is way ahead of any other paper media in reporting about net activism. We’re simply better than you.

UPDATE: A 19-year old arrested for defending the 16-year old activist last week was let out of custody yesterday and says he didn’t anonymize his IP-address because he wanted it to be known that he supports Wikileaks.

I apologize retroactively for using too many emphasizing techniques in the post.

Yttrandeekonomi

december 10, 2010 1 kommentar

Vidar Helgesen, förträfflig tyckare och representant för IDEA skriver idag på Brännpunkt om Kinas paradox med yttrandefriheten. Han menar att yttrandefrihet är en förutsättning för Kinas fortsatta utveckling.

Fredrik F Heffermehl, tillika tyckare och förträfflig, menar istället att utnämningen av Liu Xiaobo (likt förra årets utnämning av Barack Obama) är tecken på NATO-ifiering av Nobelkommittéens arbete. Han tycker att prioritet istället bör läggas på att utnämna personer som Kina inte känner sig nödgade att hetsa mot.

Liu Xiaobo har tydligen en nyckelroll för Kina.

Jag skulle annars anta att Bayer AG:s €1 000 000 000-investering (1 miljard) spelar en nyckelroll för Kina. Eller typ, deras rysk-kopierade växande stridflygsplansindustri. Eller kanske att Kina producerar världens bästa snabbtåg.

Kina har också sina grannars stöd. Kanske för att de satser USD6 600 000 000 i Indonesiens infrastruktur medan statschefen Obama inte har så mycket annat att komma med än att prisa landets demokrati, ett lovpris Amnesty International inte verkar hålla med om.

Efter 2007 års larm om bly i kinesiska leksaker, tillverkade i ett amerikanskt-ägt leksaksbolags regi, utförde Kina tester vid resten av sina produktionsfaciliteter som uppfyllde alla säkerhetskrav. USA backade snabbt från blockeringshoten. Indien gjorde det inte. Men om det inte finns några välunderbyggda anledningar att blockera handel får man heller inte enligt WTO:s regler göra det, så Kina drog Indien inför rätta. Och vann.

Nobelceremonin nobbas av 19 länder och får därmed inte ta del av den fantastiska festmenyn (anka och sånt). Kinas snabbtågsinvesteringar kommer däremot att rapporteras offentligt i framtiden, vilket utmålas som det största hittillsvarande framsteget i Cancúnförhandlingarna om klimatförändringar.

Kina, landet som yttrandefriheten ska rädda och där internet är Guds gåva, har problem med för mycket exporter. Kina höjer sina räntor för att inte överhetta sin ekonomi. Just det, den ekonomi som inte kommer utvecklas utan yttrandefrihet får ångpipan att vissla.

Yttrandefrihet är förstås bra, och eftersträvansvärt. Någonting vi som människor behöver för att kunna leva, utvecklas och må bra. Kinas skolsystem fostrar inte människor utan robotar. Oro och hat sprids i Kinas befolkning när utländska medier blockeras.

Vurmen för kulturrevolutionen grundade sig i tanken om att göra upp med konservativa, ofria mönster som låste människor vid förprogrammerade sociala identiteter. Men vurmen för sådant uppbrott uppstod inte i kapitalism och ekonomisk utveckling. Önskan om yttrandefrihet grundar sig inte heller i kapitalism och ekonomisk utveckling. Den grundar sig i människovärde, vishet och progressivitet. Kinas ekonomiska utveckling är om något ett lysande exempel på det.

Uppdatering: Maud Olofsson rockar loss med Carl Bildt på Nobelfesten. SvD

Uppdatering #2: Kinas tillväxt är hög. Börjar importera sjukhusutrustning från Elektra. DN

Uppdatering #3: Norge har slutet oljeutvinningsavtal med Kina (WSJ) ; Kina och Kambodja knyter närmare ekonomiska band (WSJ)

Mognad

Igår morse skrev Musiksverige att konsumenterna har mognat. Igår eftermiddag dömdes de anklagade i The Pirate Bay-målet till ganska höga straff. 46 miljoner kronor och flera månader långa fängelsestraff för alla inblandade. Här är summan konverterad till dollar, troligtvis efter dagens växelkurs.

Reaktionerna är egentligen intressentare än domen. Jag tänker på Falkvinges och Nylanders kommentarer om politiska domar. Och en samtidigt vanligt utbredd uppfattning i Piratpartiet att politikers makt bör begränsas i övervakningsfrågor. I det första fallet, om fildelning, finns uppfattningen att politikerna inte fått tillräckligt med inflytande över hur domstolarna dömer. I det andra fallet är det istället politikerna som inte tar tillräckligt med ansvar för att rätta sig efter hur domstolarna dömer.

Jag hittade rättighetsfilosofi från 2008 och följer med spänning hur Rasmus Fleischers rättighetskritik sprider sig. Jag kan tycka att konventioner om mänskliga rättigheter är sånt mänskligheten plitat ned på papper för att vi tänkt att det nog är ganska bra om individer i samhället ges förhållandevis stor handlingsfrihet och att entiteter som stater och företag inte borde få begränsa den handlingsfriheten helt godtyckligt. Samtidigt ligger handlingsfrihetens egenvärde i dess utövande, och detta är, som Kanadas premiärminister Pierre Trudeau en gång sa, någonting vi alla har på vårt ansvar att göra och inte någonting vi trivialt ska lämna över till varesig domstolar eller politiker. Möjligheter är ingenting vi har, utan någonting vi skapar.

Jag kommer utnyttja min möjlighet att låta bli att mogna. I allmänhet är det ganska stötande att bli jämförd med en grönsak eller frukt. Anemon kan jag leva med.

Kanske vore de bättre att bemöta skivindustrins kommentarer. Eller rättsfilosofiskt fråga sig vad ansvar är. Ifrågasätta IFPI:s slutsats att internetoperatörer nu har ett ansvar att verkställa domen. Man skulle kunna antingen invända att det verkar vara staten som annars har ansvar att verkställa domar, eller konstatera att domen inte uttalar sig om The Pirate Bays allmänna existensberättigande. Årka.

Andra saker svenska domstolar åstadkom igår: Försvaret får köpa finska pansarvagnar.

Demokratins instrumentella värde

Demokratins instrumentella värde

Detta  inlägg diskuterar demokratins instrumentella värde (dvs. dess värde för att uppnå andra värden). Detta är i sin tur en reaktion på de diskussioner som förs inom Piratpartiet om demokratins utformning inom organisationen. Känsliga läsare och naiva idealister varnas för att läsa vidare.

Som utilitarist kommer jag i texten utgå från en enkel nyttoanalys. Det som gynnar människor är bra, det som skadar människor är dåligt. Ett bra samhälle är ett där så många människor som möjligt har det så bra som möjligt. Man behöver inte dela mina premisser för att uppskatta argumenten, men det hjälper.

_

Varför är demokrati värdefullt?

Demokrati ger fördelar i form av legitimitet, stabilitet och möjlighet till friktionsfria kursändringar. Den hindrar massrevolter och skapar ett mer effektivt system än många auktoritära system, system som ofta får betala stora resurser för att behålla stabilitet (i form av repression, övervakning etc.). System som absoluta monarkier, diktaturer och teokratier har också svårt att göra kursändringar eftersom den officiella ideologin som producerar legitimitet är alltför inflexibel (det är svårt att ändra på guds budord).

Legitimitet och stabilitet är viktigt för att undvika att personer med maktresurser använder dessa mot systemet. Det kan handla om att vägra utföra beslut, att demonstrera på gator eller att genomföra en militärkupp. Demokratin fungerar därför särskilt bra när maktresurserna i samhället är utspridda på många enskilda individer. Då sprider man ut legitimitet i bra proportion i förhållande till de maktresurser som kan användas för att kollapsa systemet. Detta är anledningen till att demokrati fungerar bra tillsammans med jämlika länder med en stark medelklass, och att demokratier kollapsar i länder med, exempelvis, en självmedveten och elitistisk militärmakt (eller där okunskap eller misär försvagat den stora massans samlade maktresurser).

En annan fördel med demokrati (i ett land där man genom beskattning distribuerar samhällsgods och gemensamma resurser) är att den tenderar att hjälpa ekonomiskt utjämning, vilket i sin tur leder till mer nyttoproduktion (marginalnyttan är högre när man ger fattiga resurser).

Demokrati löser även ett annat klassiskt politiskt problem: successionsproblemet. Ett system där makt inte kan överföras från döende till levande faller lätt i inbördeskrig och konflikt. Den organisation som innan demokratin varit bäst utformat för att möta detta problem var förmodligen monarkin (där man i idealfallet kunde få nästan friktionsfria övergångar). Demokratin är ännu ett snäpp vassare då man undviker (alltför) stora idioter på tronen.

Länder som väl infört en demokratisk tradition tenderar att fortsätta vara demokratiska pga det starka idékapitalet som byggts upp. Eftersom detta idékapital oftast förutsätter att man med sociala (eller polisiära) medel angriper demokratins kritiker så skapas dock också efterhand en bild av demokratin som något med ett egenvärde.  Anledningen är att egenvärden (gott i sig självt) är betydligt billigare att upprätthålla än instrumentella värden (gott för något annat). Det instrumentella måste ständigt kritiskt granskas och kan lätt bli dyrt, särskilt om man har många individer som kostar ständigt underhåll. Har man dessutom valt en samhällsmodell där kritiskt tänkande uppmuntras inom exempelvis vetenskap så kan det även bli dyrt att hålla en liten elit med kunskap om demokratin, och då blir det billigast att inte någon kritiskt granskar den.

Problem uppstår sedan lätt när personer uppväxta med detta idékapital sedan ska utveckla demokratiska reformer. Pga den billiga ”egenvärdesvarianten” saknar de då de verktyg som krävs för att kritiskt granska demokratin.
_
Vad bör då en demokrati som ska utformas/reformeras tänka på?

– Vilken grupp i organisationen, dvs. vilket ”demos”, bör innefattas för att producera maximalt med legitimitet? En vanlig grupp att utesluta är de personer som inte ingår i organisationen, exempelvis icke-medlemmar/medborgare (med varken maktresurser eller intressen att störta systemet). En annan vanlig grupp är små barn som har betydligt färre maktresurser än vuxna.  Å andra sidan är enkla principer utan undantag billigare att upprätthålla. Min egen åsikt är att enkelhet är att föredra och att demos därför alltid bör vara maximalt, men detta kan så klart diskuteras.

– Vilka mekanismer maximerar legitimitet och stabilitet, samtidigt som de maximerar annan nyttoproduktion (exempelvis att det tas goda beslut)? Valberedningar är här ett genialiskt sätt att låta en liten grupp människor med specialkompetens föreslå personer som sedan legitimeras genom ett formellt demokratiskt beslut. På samma sätt är representativa demokratier fullständigt överlägsna direktdemokratier när det gäller att maximera denna balans.

– Folkomröstningar bör endast kallas när ett beslut riskerar att sakna legitimitet, eller när man behöver stärka ett beslut för lång tid framöver. På samma sätt så bör en styrelse alltid låta medlemmarna delta i ett beslut när det finns en medlemsgrupp med maktresurser att utmana dess beslut i en viss fråga (om inte beslutet är så viktigt att man är beredd att betala destabiliseringskostnader).

– Slutligen: Det är viktigt att håll i tankarna vart demokratins gränser bör gå, och vart andra system bättre upprätthåller samhällsnyttan. I många fall kommer  nyttokalkylen leda till att det är mer effektivt att ge starka mandat till enskilda. Detta är särskilt sant när det gäller personlig frihet i hemmet, vem som ska bestämma över våra egna liv eller över våra egna ägodelar, kroppar, företag etc.