Mitt stöd för Schibbye och Persson

Svenska journalistförbundet har startat ett upprop för journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. Så här såg mitt brev till regeringen ut.

Förutsättningarna för journalister i världen har blivit sämre de senaste åren, varnar rapport efter rapport. Alldeles nyligen har två svenska journalister, Martin Schibbye och Johan Persson, dömts till elva års fängelse i Etiopien för olaglig inresa och förberedelse för terrorbrott. När svenska regeringen nu, efter många vändor, slutligen bestämt sig för att deras uppdrag i Etiopien faktiskt varit journalistiskt och att deras frigivande är av hög prioritet är det också läge att lägga handling bakom orden.

Journalisternas verksamhet är nämligen inte bara hotad i krigsutsatta områden som Etiopien. Även på hemmaplan här i Europa minskar journalisternas rörlighet och möjligheter till kritisk granskning, bäst representerat av händelseutvecklingen i Ungern under det senaste året. Inte bara av utrikespolitiska skäl, utan även inrikespolitiska, är det extra viktigt att Sverige tydligt markerar att detta är en utveckling vi inte vill se.

Därför är det helt avgörande att regeringen gör allt i sin makt för att se till att dessa journalister kommer tillbaka till Sverige som fria medborgare så fort som möjligt.

Jag är övertygad om att Sverige kan ta bättre vara på sitt arv och rykte som förespråkare för mänskliga rättigheter och demokratiska friheter. När jag reser i världen konfronteras jag ständigt med bilden av Sverige som ett land som står upp för journalisters friheter, självbestämmanderätt och självförverkliganderätt. Även om jag är besviken på regeringens saktfärdiga respons i den här frågan, och gärna släpper både en och annan syrlig kommentar om hur pass välförtjänt Sveriges rykte egentligen är nu för tiden, vill jag gärna tro att regeringen har en massa krut att lägga på journalistiska rättigheter och att de faktiskt kommer göra det också.

Personlig betraktelse: ACTA

Ministerrådet har godkänt underskriften av ACTA-avtalet å ministerrådets vägnar. Det är förmodligen avslutet på den godkännandeprocess i unionens nationella parlament som pågått under hösten, och kvarstår gör nu endast Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution. Avtalets godkändes i ministerrådet som så kallade ”B-punkt” A-punkt, vilket betyder att ministrarna som ansvarar för ämnet, utrikesministrarna eller handelsministrarna, inte tyckte att frågan meriterade vidare överläggningar. För mig innebär det en tydlig trivialisering av den stora upprördhet som ACTA-avtalet har skapat hos unionens medborgare och informationspolitiska aktivister (men för den delen också telekommunikationsoperatörer – Telia har till exempel kritiserat både förhandlingsformer och avtalsinnehåll). Av någon anledning har många valt att fokusera på att trivialiseringen skedde via jordbruksministrarnas sammankomst i december. Jag förstår inte varför det skulle vara en extra dålig trivialisering bara för att den utförs av jordbruksministrar – problemet är att ministerrådet och handelsministrarna inte tar frågan med det allvar som de borde. Det hade varit ett lika stort problem om de godkänt denna B-punkt A-punkt på sitt eget handelsrådsmöte. För den demokratiska transparensens skull hade det till och med varit sämre: vi hade kanske inte ens begripit att det var en trivialisering som ägde rum.

Europaparlamentet kommer att anordna hearings och hålla en omröstning om godkännande av avtalet. Någon gång under året, eller kanske till och med förra året, hörde jag att sannolikheten för avslag egentligen är väldigt låg, eftersom Europakommissionen och ministerrådet kommer att påtala den prestigeförlust det innebör EU att kommissionen å våra vägnar förhandlat detta avtal för att sedan av den tredje europeiska institutionen, parlamentet, bli knäppta på näsan.

Och det är visserligen svårt. Europaparlamentets reaktion vid SWIFT-förhandlingarna (överförande av bankdata till USA) var till exempel att godkänna det knappt ens marginellt bättre omförhandlade förslaget kommissionen presenterade dem i augusti 2010. Å andra sidan har Europaparlamentet vid frihandelsförhandlingar med Sydkorea inte rädats att slå kommissionen på fingrarna vad gäller liberaliseringen av handel med personbilar. Europaparlamentet godkände avtalet först efter att ha skapat sig ett tillägg som ger unionen befogenheten att unilateralt införa strafftullar på Sydkoreanska exporter av personbilar. Det sticker måhända i ögonen på alla vänner av frihandelsavtal och tullavskaffningspolitik, men ses av mig snarare som ett exempel på att Europaparlamentet när det bränner till faktiskt prioriterar sina egna medborgare och företag (alternativt: ”ägnar sig när det behövs åt protektionism”, vilket har en mycket negativare klang i samhällsdebatten men betyder i stort sett samma sak). Jag kan lämna det osagt om just denna form av omtanke är den som vi som medborgare allra helst vill ha. Förmodligen beror det på vilken bakgrund man har, och vart man för närvarande har sin arbetsplats.

Annat bra om ACTA:
Svenska regeringen ansvarigt för den människorättsvidriga straffrättsliga delen av ACTA (15 november: om svenska regeringens inblandning i koordinationen av europeiska ståndpunkter om de straffrättsliga delarna av ACTA)
Dutch parliament refuses ACTA secrecy (23 november: om nederländska parlamentets försök att få tillgång till bakgrundsdokumenten för förhandlingarna innan godkännandet av avtalet i nationella parlamentet)
Domstolsbeslut kan sätta käppar i hjulet för ACTA-avtalet (24 november: om konsekvenserna av EG-domstolens dom i målet om SABAM vs Scarlet, eller internetoperatörernas rättighet att vägra blockering av tillgång till upphovsrättsskyddat material för sina användare)
ACTA: time for a democracy catch up? (25 november: om hur processen att granska ACTA-avtalet går till i brittiska parlamentet)
Dutch Minister says refusal to provide access to the EP legal service’s opinion on ACTA is “crazy” (16 december: om hur Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor inte delgav allmänheten den utredning de begärt från parlamentets juridiska utredningsenhet)

Svindel

Jag ska straffa dig, i Månens namn! Eller låta bli >:}

Mina favoritkonspirationer grundar sig alltid i rymdhistorier. Månen kommer, enligt DN, vålla kaos när den kommer närmare Jorden än den gjort på mycket länge. Som alla science fiction-entusiaster vet är Månen också bekämpningsbar med atomvapen. Däremot kommer Japans kärnkraftskriser inte vara största hotet mot börserna, utan Mellanöstern, olja och energivapen i allmänhet kommer istället spela en fortsatt stor roll med mäktiga resursinnehavare som inte räds att slå.

Råkar man vara innehavare av ett bankkort finns det dock fler resursproblem att oroa sig för. Välkonstruerade attacker mot uttagsautomater (skimming, mest). I september-oktober förra året kom finurliga indier på att även hands on-fastlimning av tangenter av uttagsautomaternas nummerbräda effektivt sätter användarna, inte automaterna ur spel. Detta följdes snabbt upp i USA. Försök åtgärda det med höjda avgifter för bankomatuttag, suckers!

Samtidigt, i den riktiga världen, har en 19-åring hamnat i fängelse för att ha drivit ett forum för bankdatasamlare. Ansamlandet, via virus, av bankkundsdata till stora databaser (100’000 element) som sedan bjuds ut till försäljning tycker jag är sjukt imponerande. Jag är nästan säker på att man inte borde bli fascinerad av likaledes 100’000 svindlade dollar. Men de är ju så ambitiösa, och kommer ändå inte i närheten av bankchefer. Ett sånt bittert öde för så mycket jobb.

Jag grubblar också på hur den underjordiska bankcyberbrottsligheten förhåller sig till de insitutionaliserade brotten mot internationella avtal. För här: i det första fallet kan vi, i alla fall i teorin, spåra och straffa de inblandade. I det andra fallet kan vi få en (eller två) parlamentariker med slokande öron tala ut i De Spiegel. Och se här! Banker använder RSA-teknologi för att autentisera identitet! RSA har blivit hackat!

Summan av kardemumman är att oavsett slokande öron är vi, som cyberhavets bankkunder, ändå inte säkra från superskillade databasförsäljare. Fascinerande!

Det som irriterar mig är att samhällets fullständiga resurser under flera flera år lagts ned på att spåra upp dessa ondsinta svindlare, samtidigt som det tog typ, Islands, Greklands, Irlands, Spaniens och Italiens ekonomiska kollaps och att halva USA förlorade sina hem innan någon fick för sig att göra något – nämligen investera ännu mer av allmänhetens pengar för att rädda bankcheferna! Var är Sailor Moon när man behöver henne?

Save yourself from Zombie Laws

bleeerarrguh

As I reported two days ago, and is now noted also by Walter van Holst, a recent South Korean DDoS attack may in fact be a malicious attempt at sneaking through an oppressive law allowing the government to snoop commercial and private traffic alike. The European security agency ENISA published two reports on botnets not long ago, but appears to be supporting the idea of internet service providers notifying their customers of a potential infection instead.

Regardless of which security analyst you talk to, they will say that users are the true compromisors of security. The South Korean authorities appear to have taken this very literally, and while I didn’t check if the strategy pursued by the Austrialian authorities and promoted by ENISA is actually helping users and ISPs it is clear that public authorities feel that users are not inclined and will not be inclined to take responsibility for their own security. Because botnets suck up bandwidth, the ISP is already tried on private initiative in some places although it appears to be a while ago. To my understanding this experience was discontinued since it’s easy to forge being an ISP suggesting that you’re infected..

At least one friend reacted to me in private saying that this proposal is an attack on democracy. It is, but it’s just one among many, and many of the others are already enacted. As I’ve said in many discussions about trade agreements I think that our democratic powers are already quite limited by the fact that decisions are taken way over our heads. South Korea has signed two trade agreements that make mandatory severe repercussions against filesharing only within the last year, so clearly the South Korean government has already outsourced privacy to private actors. The other argument is the loss of free speech online that many other people have brought up in relation to Apple, Facebook, Google and other commercial actors who’s activities with respect to users can’t really be monitored or controlled. Presumably there at least one technical argument against, but nobody I know seems to be able to think of any.

Just like speed cameras though, you would expect there to be lots of fines in South Korea about this, but the danger to users and to the government is not very likely to decrease at all. Internet users, like drivers, are not likely to keep track of everything and update all their software or car tires as often as they should.

The public procurement process is likely to lead to very few, or even just the one, security company getting the entire responsibility for helping the government determine what is dangerous and what is not. Public procurement sadly isn’t as transparent as it should be, and it’s very easy for public authorities to default on a specific vendor because it’s convenient. 98% of all computers in South Korea run Microsoft Windows. Government documents are only available for users running Windows. I’d feel uncomfortable with the same amount of power ending up with a single security company as are, presumably, all former customers of HBGary. So added security from this aspect is unlikely

Even if you, like ENISA suggests, would ”outsource” the responsibility of warning users to an ISP, I simply can’t believe that this is a good solution. I’ve written many angry posts about ISPs and I don’t trust them for squat. Telefónicas business strategies, or for that matter Comcast’s, Verizon’s or even Eircom’s strategies do not fill me with confidence that these people will either warn me or warn me in a way that doesn’t primarily serve their business interests – at the expense of both me and my security. Added security from this aspect is also unlikely.

A counter-proposal would be to introduce computer security as a mandatory subject in basic education. That’s probably the most useful way of spending public money. Everyone should know how to secure a home network, protect themselves against viruses and know the risk of viruses, or encrypt a harddrive. But when I talk to people who stopped studying even five years ago, very few of them remember any of the mathematics they studied so the system is obviously not flawless. Still, it’s the only measure I can think of that’s worth spending any public money on.

If we’re going to digitize our society I think we’re going to have to live with there being a risk crime in all parts of society. Some people break into your car, other people violate your network security. A much larger problem for society is the fact that our backbone infrastructure, our last mile infrastructure, our internet service provision and our online portals are likely to end up getting owned by the very same companies. Vertical monopolies. I noticed that this is already happening in hardware manufacturing which gives the one or two remaining hardware manufacturers a disproportionate amount of influence on what goes into our hardware – the specifications aren’t open, how are we supposed to know? Just because internet service providers are larger than life and people are not, doesn’t mean you should take the easy route and attempt to secure the networks from the parties that aren’t the biggest threat to secure, and primarily reliable, network infrastructure.

Tvångsförflyttning

Jag gillar inte imaginära varor så mycket. Jag köper att man i elektricitetsläran och åtföljande produkter måste använda sig av imaginära tal för att kunna beskriva statiska värden i situationer där man… Ja. Deriverat eller integrerat, men imaginära varor går lite bortanför min gräns.

Jag tycker faktiskt inte att argumentet för att domännamn skulle vara egendom är särskilt nyttigt, eller att de i sådana fall utnämna dem till varumärken.

Innehavaren har rimligtvis en viss identitet kopplad till utrymmet hen skapat och yttrandefrihet är inte bara att få snacka vid köksbordet utan att prata offentligt. Men det är nog offentligheten som är det viktiga att skydda. Det känns intuitivt fel att kriga mot den offentliga platsen.

Man får nog välja vilka offentliga platser man går till. Och det dyker alltid upp nya offentliga arenor, särskilt på nätet.

Domänkapningar är någon sorts tvångsförflyttning mellan gamla och nya offentliga arenor. Tvångsförflyttningen av till exempel samer anser vi jämförelsevis mycket, mycket oaccepterbar. Vetenskapsrådet utreder om tvångsförflyttningar går att jämföra med folkmord. Inte ens vräkningar tycker vi om.

Jag undrar lite grann hur staden Kirunas plötsliga flyttplaner hänger ihop med allt det här.

Jag kritiserar ofta och gärna varumärken i egenskap av deras produktliknande egenskaper. Jag tycker det känns intuitivt fel att man kan köpa, sälja och värdera en identitet, eller i allmänhet hindra folk att referera till den. Köper man upp ett bilvarumärke kan varumärket tydligen sänkas på nolltid eftersom den nya ägaren plötsligt byter utseende och motorer i bilarna, enligt bloggen Vänsterfilen, som granskar bilbranschen. Men det är väl snarare en förlorad identitet? Bilarna fick nya egenskaper och det var de gamla egenskaperna man ville ha. Sina gamla bilmotorer hade man inte behövt köpa upp, det känns inte effektivt. Alls. Varken för företaget eller för samhället i övrigt. Damien Hirst, smaklös konstnär, geni eller pirat (det framgår inte), odlade antingen ett varumärke eller skapade konst. Jag tycker inte att någonting i Hans Henrik Brummers understreckare kan beskrivas som varumärkesderiverat värde. Han beskriver det snarare i den senare delen av artikeln som ett personlighetsdrag. Kobratelefoner och banantelefoner är onekligen fräcka men är utseendet något man kan sälja? Man kan uppenbarligen vilja göra slut över förändringar i utseendet, som Tom och Katey Cruise, men det känns ju rätt bedrägligt att sälja någon av dem. Kan man hyra ut ett utseende? Att hyra en strippa är lite av ett gränsfall, men hyresobjektet är nog vid eftertanke strippans tid. Faktiskt. Kan man hyra ut utseendet till privatkonsumenter? Med risk att låta alarmistisk är text och musik någonting man gärna vill hyra ut.

Åter till telefonerna.

Spännande former på barnböcker är inte en ny idé. Tar man dubbelt betalt för kaninformade böcker? Jag vet faktiskt inte om fiffigt utformade barnböcker kostar mer än de andra barnböckerna,

Med det sagt pratar jag inte så mycket om varesig min familj eller min pojkvän på min blogg men väldigt mycket i verkligheten. Med tanke på hur mycket särskilt min pojkvän fungerar som politiskt bollplank för mig kan man ju ifrågasätta det valet men det vore ju enklare om han skaffade en egen blogg (lobba honom!!).

Värsta hacket och politiken

För lite mindre än en månad sedan lyckades en temporär allians av hackare som valt att gå under namnet Anonymous bryta sig in i säkerhetsfirman HBGarys servrar och få med sig information om en säkerhetsbolagens menage-a-trois för att hjälpa amerikanska handelskammaren sätta dit vänstergrupper, fackliga organisationer och andra plågoandar.

På Kaspersky Labs nyhetsblogg Threatpost återfinns följande kompletterande lista med referens till Ars Technica: ta över information från Facebook för att skrämma kunder, zero-day-försäljning, custom malware-tillverkning (!!) och ytterligare en menage-a-deux tillsammans med HSBC för att ta ned Wikileaks servrar. Fortsätter Kaspersky Labs-skribenten Paul Roberts: /Det är faktiskt upp till FBI att lösa brott, inte storbanker och deras advokater.”

På Ars Technica läser jag vidare, eller motsvarande, att FBI mycket väl kan tänkas vara på jakt efter HBGarys hackare om man tar i beaktan deras oproportionerliga gensvar på Operation: Payback och ddos-protesterna för Wikileaks. Skriver Ars vidare: FBI reminded Anonymous that ”facilitating or conducting a DDoS [Distributed denial of service] attack is illegal, punishable by up to 10 years in prison, as well as exposing participants to significant civil liability”.

Det känns så underligt när min första association blir en understreckare om ryssen Solzjenitsyns verk om Gulag. Ytterligare ett citat: Berättelsen handlar om en dag i en fånges liv, en av 3653 dagar i ett tioårigt fängelsestraff, en vanlig påföljd för de flesta verkliga och påhittade brott i Sovjet både före och strax efter andra världskriget.

Jag har skrivit en del om Anonymous tidigare. Sedan Gawker-hacket är det tydligt att Anonymous trots ganska tydliga politiska resultat, om än inte alltid mål, inte enbart utgör datorintresserade vänner av öppenhet och transparens som utför okvalificerade och harmlösa ddos-protester. Här blir Anonymous istället skillnaden mellan fritagen, frigjord, offentliggjord och läckt information. Jag skulle gärna ha hört hur Simon Rosenqvist skulle knyta ihop Gawker och HBGary med sina tankar på en offentlig databas över företagshemligheter (värsta bästa idéen!).

Om Anonymous: Hunnism (2011-02-08) , Globalt (2011-01-18) , Perspectives (2010-12-13)

En gång sa min pojkvän till mig att han kan ta sig in på min facebook eller min mejl hur lätt som helst. Och nog kan han det. Kom ihåg att det är allmänt säkerhetsmässigt osunt att av slöhet godkänna lösenordssparande i en browser, eller att glömma logga ut ur e-postklienter på andras datorer!

Stackarnas Portugal!

Jag ser att det publicerats en internetstudie från Akamai. Dessa utförs tydligen varje kvartal och kartlägger den internetsliga välfärden i länder runt om i världen.

Storbritannien ligger inte så bra till. Men det var väntat. Det här med att tillhandahålla de hastigheter man sålt till konsumenter är internetoperatörernas största gissel. Storbritanniens operatörer har just under stort uppdåd börjat tillhandahålla 100Mbit(ner)-uppkopplingar.

Inte heller Spanien gör särskilt bra ifrån sig. Faktiskt sämst i Europa. Jag har ju alltid ganska roligt när jag tittar på spanska IT-marknaden, även om jag också får tårar i ögonen inte bara av skrattet. Spanska och portugisiska telefonbolag vill sätta P för roamingavgifter, vilket förhoppningsvis hjälper spanjorerna för…

…Portugal har stigit i rang! Portugal har nu täckning och hastigheter på bredband motsvarande Sveriges! Sverige toppade för ett par år sedan tillsammans med Nederländerna internetvälfärdsrankingarna i världen tillsammans med de östasiatiska länderna Sydkorea och Japan enligt samma studie. Sydkorea och Japan ligger fortsatt i topp, Nederländerna ligger inom topp tio och Sverige har fallit efter. Med tanke på hur läget i Portugal såg ut för ett år sedan kan vi nog förvänta oss att ligga efter dem i nästa rapport.

DN, 5 januari: Sverige satsar på 4G. Wall Street Journal skriver att i veckan utbyggnaden av 4G/LTE i Sverige är bra för marknaden. Samtidigt skriver Ny teknik att bara en av tjugo tillhandahållare lyckas leverera de hastigheter de utlovat till konsumenter. Det är ju inte så annorlunda än bredbands- och fiberuppkopplingar då och kommer, från regeringens, KO:s och KV:s sida mötas med ungefär samma engagemang. Konsumentskyddslagarna tillåter att man säljer hastigheter upp till ett teoretiskt maximum man nästan aldrig uppnår. Att normalhastigheter anges i finstilt betyder inte att konsumenten inte har ett ansvar att informera sig….

Från Belgacom inget nytt.

Och jag vet att internet i Egypten ligger nere. Vodafone har erkänt att de kapat linorna. Alla internetoperatörer i Egypten verkar vara helt och delvis ägda av arabiska företag men det är oklart för mig vad andra arabiska länder har för intresse i att behålla den sekulära, egyptiska regimen. Telecomix-gänget har satt upp modemförbindeler över HAM-radio och letar efter fler sätt att få ut information om vad som händer i Egypten.

Vill man veta mer om detta Egyptens telekommunikation kan man i alla fall läsa på:
DN: 1, 2, 3, 4, 5.
SvD: 1, 2, 3.
Bloggar om Egypten (analys):
Copyriot om diktaturens historia.
opassande om värdet av realtiden.
In i skogen om den sista faraon.
Martin Moberg om att varken EU eller Sverige gör ett skapande skvatt (inte helt sant, EU-parlamantarikern Marietje Schaake har skrivit ett brev till Catherine Ashton).
Bloggar och nyheter om post-digital aktivism:
Telecomix: Sveriges radio (27 jan), GlobalVoices.org (28 jan), alt1040.com (28 jan: ”medios post-digitales” <– I like that formulation :)), Expressen (28 jan), ZDNet.co.uk (29 jan).
Anonymous: SVT, Switched, Forbes.
Den oundvikliga slutklämmen:
Två petitioner (avaaz.org och accesnow.org) och ett roligt test från DN om revolutioner (vilka kan du namnge?).

Jag tänker inte leta upp fler länkar utan överlämnar övningen till läsaren.

Internautrapporter.es

Såhär under jullovet såg jag lite rapportering i El País om Chaos Communication Congress. Deras utsända korrespondent Patricia Sevilla skrev under tre dagar i princip bara positiva saker om social samvaro, hackandets etik och vad hackande innebär.

I en liknande artikelserie senaste veckan har El País tagit sig an rörelsen Anonymous. Artiklarna är inte negtiva. Men de lämnar lite upp till läsaren att bestämma om protesterna är kloka eller inte. En av artiklarna är intervju-baserad!

Jag har gnällt lite över att PSOE-vänliga El País inte rapporterat så mycket om Sindelagen innan, men det får jag väl äta upp nu. Förlåt!

Konservativa partiet Partido Popular håller fast vid linjen att emedan det är viktigt att hålla efter piratkopieringen på nätet är också skyddet för medborgares rättigheter viktigt. Àngeles-Sinde, den socialdemokratiska regeringens kulturminister, vill samtidigt framhålla att Spaniens lagar faktiskt inte har uppdaterats alls sedan internet började användas i stor skala världen över. Hon ser detta som ett misstag.

Eftersom Sindelagen snart ska debatteras i spanska parlamentet har Universal sparkat 40% av sin personalkår på grund av piratkopieringen. Med detta i åtanke undrar jag förstås hur många andra individer som sparkats i USA för att pressa politiker att godkänna lagar för att ”rädda jobb” (vet någon? det intressanta är stora avskedningar som skett innan ett lagförslag ska upp till debatt i kongressen).

I vilket fall var det det katalanska partiet CiU som räddade lagen undan en odemokratisk godkännandeprocedur i december 2010. Motståndet då rörde att lagens upphovsrättsdelar inte kunde separeras och omröstas fristående från lagens andra delar (som berör miljövänliga industrier och andra hållbara ekonomiska åtgärder).

Den spanska skådespelerskan Pilar anser sig vara internaut utan att för den delen tycka att det är dåligt att blockera spridning av kultur på nätet. Denna naiva inställning (som bland kulturpersoner i Sverige lyckligtvis inte finns) om de knäppa konsekvenser begränsningar i informationsfriheten kan få kanske Pilar kan komma över genom att läsa den här artikeln om Partido Populars förslag att personliga data om spanjorer inte ska få lagras utomlands. Förhoppningsvis är det ju inte den vägen vi alla ska vandra :-/

Köpindex

Jag är lur på det här med revolutioner, internet, diplomater och politiska påtryckningar.

Kanske inte på samma sätt som Rasmus Fleischer, men klart lur. Mao Tsetung, vars verksamhet i övrigt kanske inte var så lyckad, beskrev att:

Politisk makt växer ur gevärspipan.

Vi lever i nya tider. Makten idag växer nog mer ur den ekonomiska påtryckningsdiplomatin.

Tre dagar innan Ben Alis förvånande tal till nationen, och följande avhopp, hade en stor grupp EU-diplomater förhandlat med Tunisiens utrikesminister (påståendets källa verkar vara borttaget :-/ ). EU köper 80% av Tunisiens exporter. 73% av Tunisiens exporter kommer från EU. Vi äger dem, på samma sätt som Kina äger USA.

Jag hittade en bloggpost om Algeriet på GlobalVoices som förklarar läget i Algeriet som en kamp inte bara mot den sittande regeringen, utan också mellan de oppositionella grupperna. En självmordsbränd algerier kan i ett sådant land vara en stark signal till omvärlden, men möjligheterna att få en fri regim till följd av dådet blir mycket lägre. Om inte EU utövar handelspåtryckningar förstås. Men vi har förstås inte särskilt täta (ungefär hälften av import/export) ekonomiska band med regimen. Vi låter inte bara bli att bry oss – vi har mindre makt också!!

Minst 12 saharauier blev utvisade från Spanien idag. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara som då blev en självständig nation. Ockupationen förklarades av FN som olaglig. Hur många gånger har du köpt marockanska apelsiner i år? Eller en produkt med fosfat? Jag menar inte absolut inte att man ska bojkotta marockanska produkter, utan snarare att EU faktiskt har en diplomatisk möjlighet att påverka situationen i Marocko. Vi äger lite mer än hälften (60%) av deras export- och importverksamhet så vi har förstås möjlighet att utöva påtryckningar om vi [läs: Frankrike] vill.

Flera människor(?) har protesterat mot den egyptiska regimen genom att självmordsbränna sig. Egypten har Suez-kanalen.

Det är inte av en slump som vi skickar näringsriktiga kex till Gazaremsan istället för att utveckla deras industri till den största, miljövänliga elektronikåtervinningscentralen nära EU. Israel producerar större delen av våra vegoburgare.

Frankrike ville inte stödja regimen i Tunisien av en slump. Det är inte så att franska diplomater har suttit sig ned och fått rödsmala, vertikala ögon av Sauron-ondska. Det här är typ, frihandelspolitik. Och frihandelsekonomi.

Och så piratpolitiken: sätt det här i relation till ACTA. Go figure.

Ohälsosamt ryskt

Sitter här och läser igenom Carl Bildts rapportering om Tunisien som består av… Kritik mot Ryssland!!. Carl Bildt lyckas på ett utmärkt sätt koppla ihop Tunisiens uppror med antalet barn födda i Ryssland de senaste åren.

I ett liknande trick, som helt går emot EU-regeringarnas icke-svar på Tunisiens kris, anmärker hans kollegor från Moderaterna på bristen på sanktioner mot Vitryssland som bland annat föreslås innefatta visum-begränsningar. Detta efter att Vitryssland lagt sig för EU:s krav för att undvika sanktioner. Håhåjaja.

Medan Bildt oroar sig för de ryska barnen framhåller han EU:s svar på situationen som faktiskt inte varit särskilt starkt. Med undantag för ett franskt utspel om att hjälpa tunisiska polisen (som inte mottogs väl av fransoserna) har medlemsstaternas regeringar inte verkat lyfta fram frågan alls i media. Catherine Ashtons reaktion är visserligen kraftfull men EU:s höga representant har ännu ingen stark position i sig själv utan hämtar sin auktoritet främst från medlemsstaternas regeringar. Bildt måste ta detta i beaktan när han lägger all energi på Ryssland.

Det finns en överdriven vilja att skylla på ryssen som fortfarande gör sig märkt, särskilt i Carl Bildts retorik. För en utrikesminister kan det givetvis vara svårt att uttala sig bestämt i pågående konflikter vars utgång är osäker, men jag lovar i alla fall att konsumera mindre olivolja (Tunisiens största jordbruksexport) från och med nu.