World is flat II

”If the public wants public culture, the public must be prepared to invest in public culture,” said James Love,

Jamie Love, KEI

as we were walking down a small street in central Barcelona after having evening tapas. It was October 2009 and we had just had a brief conversation about flatrates and blank media taxes.

Our conversation was held at a time when I was just trying to evaluate the voluntary collective licenses proposed by EFF, and supported by among others the Canadian Association of Songwriters and James Love’s association Knowledge Ecology International. It goes as follows: an internet subscriber chooses of his or her own free will to pay a fee to rights holder associations so as to be allowed to download, upload, remix and mix all the music they find like to online without being subjected to the threat of a lawsuit.

Jamie Love was the first person who in very direct terms confronted me with shared culture and information being, yes, socially important and valuable, but also having an economic value. In the sense that culture needs an economic influx.

Piratpartiet

Incidentally, my viewpoint at the time was that collective licenses in general were an evil to be avoided, much in line with the then and current policies of Piratpartiet.

”Who should be paid what, why and how?” being the catchy, and quite sensible, lead motif of Piratpartiet had led me to believe that there was reason whatsoever to distribute any money in any way which wasn’t entirely fair, and that all such efforts should therefore be abandoned. As I grow older (I love saying that, I’m 23 years old so technically I’m only barely half-way middle-age) I realize that the concept of ”fairness” is quite subjective – just because an action risks being unfair, does not mean that the lack of that action automatically becomes more so – and the question (or four questions) is wrongly stated: obviously the relevant questions for a society to ask itself are ”What do we want from whom, why and how?” Public sponsorship of culture needs to put the benefits to society first, not the receiver of the sponsorship.

Philippe Aigrain

The EFF proposal is meant to be a ”peaceful” solution to the conflicts around copyrighted music online. Philippe Aigrain from French NGO LQDN objects, rightfully and I agree with him, that a voluntary flatrate can never amend this situation. For how do you legally then handle all the people who didn’t subscribe? Presumably by precisely that type of legislation we want to avoid.

Philippe Aigrain advocates a different form of collective license, a politically governed flatrate on broadband connections, that is mandatory for all citizens inside the jurisidiction of those politicians and that would end to all legal complications around the up- and downloading as well as the remixing and mixing. Since all people inside the territory of this law, by virtue of being inside the jurisidiction, would pay the flatrate, there wouldn’t be a need for a law of enforcement at all – the idea of the flatrate is to remove the need for enforcement. The idea of Aigrain is, much like what Love said to me, that the public has an interest and a responsibility to invest in its own cultural heritage and future.

Eva Lichtenberger

In the Green Group in the European Parliament, Piratpartiet has long stood up against collective licenses as a solution to any kind of copyright plight. Austrian parliamentarian Eva Lichtenberger though, once told me she believes it is a politically feasible solution.

If the Piratpartiet modus operandi is that ”the revolution is just around the corner so if we only wait for another few years surely the entire system will collapse”, I’m guessing Eva Lichtenberger means that it might be possible to act sooner. And since we know for a fact that we have a problem with a dwindling public domain and that methods for distributing knowledge and culture (like the bittorrent protocol) are being pushed back because of copyright (actually not only copyright, but for a part) issues

Amelia and Volker

(in favour of filehosting pages nonetheless – they are incredibly inconvenient and this trend should be stopped now or preferably yesterday! away with ye, http!) and that these are problems now, waiting for the revolution seems to me a very bad option.

Confirming the suspicions of Eva Lichtenberger, at least partly, is the Brazilian proposal for a flatrate on internet connections advocated by among others Volker Grassmuck. The Brazilian Ministry of Culture, and by extension former president Lula, supported the general idea of a low-cost flatrate on internet connections in Brazil, the revenues from which would go to remuneration of artistic efforts. Other people that supported the Brazilian proposal included Brazilian artists, including free culture artists. At the mature age of 23, I’ve realized that the flatrates appear to have some support with artists in, say, Canada and Brazil, whereas waiting for the revolution appears to be torturing, say, librarians. A public, collective license needs to solve two things: the situation for librarians and archivers with respect to contemporary and historical information; the enablement of continued advances in information spreading technologies. We have an interest and a responsibility to invest in our freedom and present, and with investment I mean here some form of monetary transaction – I did not make the economic system, I do not run it, but I acknowledge its general existence.

As it were, the new Brazilian president Dilma Roussef appointed a Minister of Culture not as keen on flatrates, meaning not that the new minister is waiting for the revolution, but that the new minister is more eager to follow the stricter enforcement model. Why? Well, presumably because the (political) flatrate solution as proposed in Brazil would have put a potentially huge amount of power of financiation of culture in the hands of the public, rather than in the hands of private interests.

For what we want, as a public, is most likely something along the lines of public culture. We want it from the artists and seeing as many (mind you not all) cultural activities require some form of money spending, we presumably want there to be money to be spend on such activities. And we want it because we value culture, we value the public domain, we value knowledge, information, music, films and collaboration, interaction, sociability, etc.

I suggested to Aigrain and Grassmuck at the conference that the collective license, or flatrate, on internet connections to end the onslaught of repressive legislation be modelled on the Swedish rules for library remuneration. This public fund is governed by the state (law) and replenished with public money through indirect taxes (money does not go from the reader to the fund, but from the tax payer to the state and then to the fund) when books (by Swedish authors) are loaned from the library. Money goes out from the fund in the form of direct remuneration to authors if their books have been read by a large audience (remuneration level based on number of loans) and stipends. The clever part about the fund, though, is that it restricts the amount of payout to an individual author after the total amount of pay that author receives in a year is approaching something that can be considered ”an average annual income”. Oh me.

The what in the case of the library fund was quite clear: we wanted books for our libraries. Why? So that people could read and learn. The who was not unclear: authors. The how was also quite defined: through something similar to a wage that would allow those authors to work full-time with their endeavours.

Returning to the political viability of collective licenses as assessed by Eva Lichtenberger – I’m not sure that the very sensible approach to public remunerations of artistic efforts a la Swedish library remuneration is part of what is ”politically feasible” but the idea of keeping the political solution political (as in, keeping such a flatrate politcally governed) certainly is. Both the Philippe Aigrain and Volker Grassmuck proposals included preliminary caps on remuneration levels to ensure maximum spread and benefit of the public funding. Public sponsorship of culture, needless to say, must put the benefits to the public first rather than the receiver of the sponsorship.

But if it were politically feasible, what would be the time scope for such a political action?

In Europe it is, as always, hinging on the European Commission and ultimately on the European Council. Activist groups and political groups (like, say, the Greens) in Europe are relatively fractured when it comes to the issue of flatrates – country of origin seems to play a large part in the activist or politician relation to flatrates and blank media taxes. One of my primary concerns with collective licenses in Europe is the installment of extended collective licenses such that libraries and archives can digitize and make publically available online their collections without risking lawsuits. One way of financing such a license could be a flatrate. Another, also primary, concern, is to get any kind of copyright issue out of the political debate – there are many aspects of information management that are very fundamentally wrong, most of them completely unrelated to copyright, but having that kind of copyright menace hanging over our heads is an obstacle to finding solutions for a general information accessibility.

I wrote about non-rights based distribution models before: 2010-11-12

And I’ve written about flatrates before as well: 2011-03-11

One might say it’s an ongoing endeavour to define potential public problems and adjacent potential public solutions.

Ännu ingen Krita

Dom lever! Dom lever!

Jag hittar inga bevis alls på att den upphovsrättsindustri vi i dagligtal brukar referera till som dinosaurier varken 1) håller på att dö, eller 2) inte uppdaterar sina affärsmodeller. Snarare kommer det forskning varje vecka som berättar hur välmående industrin är, och upphovsrättsindustrin har också legat i framkant med att sluta affärsavtal som faktiskt inte alls har med lagar att göra utan den privata kontraktsrätten. Deras nya uppgift på marknaden ska dock inte ses som upphovsrättsprodukter utan informationskontroll, varesej den uppstår via kontrakt med ISPar eller hårdvarutillverkare (jfr Apple). Kanske borde vi i den snabbt utvecklande informationsekonomin istället referera till dom som björkmätare.

Lessence

Jag lyssnar alltså på Brother Louie av Modern Talking just nu, på väldigt hög volum. De har en egen kanal på Youtube där man i alla fall som belgare kan lyssna på alla deras låtar inklusive de lite sämre 90-talsversionerna. Jag kan inte länka dessa till nederländare. Till Frankrike borde jag kunna länka för där finns en kollektivlicens med Youtube sedan förra året.

Andra påtvingade licenser gentemot allmänheten finns också i offentlig upphandling, skriver MMN-o. Han menar kommuner och landsting inte rimligtvis kan gå in och låsa sig mot bara en tillverkare och deras möjligheter att utföra support och underhåll. Det skrev jag om igår relaterandes till Microsoft och Sydkorea. Men som MMN-o skriver finns också ett problem i styrkeförhållande. Eftersom Umeå kommun är en förhållandevis liten aktör, och den slutna mjukvaran egentligen inte är ett problem på grund av upphovsrätt utan på grund av avtalsrätt är det lika lätt att se att Umeå inte kan ta sig runt leverantörens standardavtal som det är begripligt att flygresenärer inte har något val annat än gå med på standardavtal.

International Federation of Librarians and Archivers (IFLA) har varnat för förflyttningen av upphovsrätt till avtals- och kontraktsrätt under några år. Det går visserligen att som besökare på ett bibliotek att ta sig runt begränsningar bibliotek och licensgivare satt upp, men för biblioteket självt är det svårare att ta sig runt begränsningar motparten ställer upp. Sverige har givit väldigt stort ansvar åt kommunerna i upphandlingsfrågor vilket i teorin då ger bättre anpassningsförmåga för varje kommun. I praktiken betyder det att varje kommun är en svagare förhandlingspart gentemot alla aktörer en kommun skulle kunna tänkas vilja köpa tjänster av. MMN-o föreslår att kollektivtrafiksaktörerna ska gå ihop. De-decentralisering. Centralisering har ett oförtjänt dåligt rykte.

I licensförhandlingar, som i alla andra situationer, är det styrkan hos de förhandlande parterna som avgör utgången. Det är därför immaterialrätterna är så starkt sammankopplade med konkurrensrätten, men till och med konkurrensrätten har sina begränsningar. Kan man utnyttja sin position som dominerande aktör i TV-branschen för matlagningsprogram när det finns så många olika tillverkare av matlagningsprogram? Varför går inte licenstagaren till någon annan? Vad gör man som rättighetsförvaltare om man ska förhandla med NewsCorp, världens största mediakonglomerat (för övrigt rättighetsförvaltarnas största bekymmer med konkurrensutsatt förvaltarmarknad och uppbrutna monopol)? Vad gör man som privatperson när biblioteken inte kan komma överens med rättighetsinnehavare eller när ens bibliotek blir stämt? Eller som elektronikbransch? Eller som tillhandahållare av mobila tjänster som vill ha ett kontrakt med Apple?

Knepigaste licensresonemanget senaste veckan är: om GPL och Apple inte är kompatibla, men det finns så många användare av iPhones som också är användare av mediaspelaren VLC, finns det någon poäng med att straffa användare för att de köpt en produkt som i övrigt uppfyller alla deras förväntningar?

Ja, visst, kan man så klart svara. Men det är ju inte Apple som lider. Snarare mår de bara bra av att deras användare låses in ännu mer till deras egen mjukvara. Apple är stort. VLC litet.

Ser inte, får inte, läsa

Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!

I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.

Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.

Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.

Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.

Tvångsförflyttning

Jag gillar inte imaginära varor så mycket. Jag köper att man i elektricitetsläran och åtföljande produkter måste använda sig av imaginära tal för att kunna beskriva statiska värden i situationer där man… Ja. Deriverat eller integrerat, men imaginära varor går lite bortanför min gräns.

Jag tycker faktiskt inte att argumentet för att domännamn skulle vara egendom är särskilt nyttigt, eller att de i sådana fall utnämna dem till varumärken.

Innehavaren har rimligtvis en viss identitet kopplad till utrymmet hen skapat och yttrandefrihet är inte bara att få snacka vid köksbordet utan att prata offentligt. Men det är nog offentligheten som är det viktiga att skydda. Det känns intuitivt fel att kriga mot den offentliga platsen.

Man får nog välja vilka offentliga platser man går till. Och det dyker alltid upp nya offentliga arenor, särskilt på nätet.

Domänkapningar är någon sorts tvångsförflyttning mellan gamla och nya offentliga arenor. Tvångsförflyttningen av till exempel samer anser vi jämförelsevis mycket, mycket oaccepterbar. Vetenskapsrådet utreder om tvångsförflyttningar går att jämföra med folkmord. Inte ens vräkningar tycker vi om.

Jag undrar lite grann hur staden Kirunas plötsliga flyttplaner hänger ihop med allt det här.

Jag kritiserar ofta och gärna varumärken i egenskap av deras produktliknande egenskaper. Jag tycker det känns intuitivt fel att man kan köpa, sälja och värdera en identitet, eller i allmänhet hindra folk att referera till den. Köper man upp ett bilvarumärke kan varumärket tydligen sänkas på nolltid eftersom den nya ägaren plötsligt byter utseende och motorer i bilarna, enligt bloggen Vänsterfilen, som granskar bilbranschen. Men det är väl snarare en förlorad identitet? Bilarna fick nya egenskaper och det var de gamla egenskaperna man ville ha. Sina gamla bilmotorer hade man inte behövt köpa upp, det känns inte effektivt. Alls. Varken för företaget eller för samhället i övrigt. Damien Hirst, smaklös konstnär, geni eller pirat (det framgår inte), odlade antingen ett varumärke eller skapade konst. Jag tycker inte att någonting i Hans Henrik Brummers understreckare kan beskrivas som varumärkesderiverat värde. Han beskriver det snarare i den senare delen av artikeln som ett personlighetsdrag. Kobratelefoner och banantelefoner är onekligen fräcka men är utseendet något man kan sälja? Man kan uppenbarligen vilja göra slut över förändringar i utseendet, som Tom och Katey Cruise, men det känns ju rätt bedrägligt att sälja någon av dem. Kan man hyra ut ett utseende? Att hyra en strippa är lite av ett gränsfall, men hyresobjektet är nog vid eftertanke strippans tid. Faktiskt. Kan man hyra ut utseendet till privatkonsumenter? Med risk att låta alarmistisk är text och musik någonting man gärna vill hyra ut.

Åter till telefonerna.

Spännande former på barnböcker är inte en ny idé. Tar man dubbelt betalt för kaninformade böcker? Jag vet faktiskt inte om fiffigt utformade barnböcker kostar mer än de andra barnböckerna,

Med det sagt pratar jag inte så mycket om varesig min familj eller min pojkvän på min blogg men väldigt mycket i verkligheten. Med tanke på hur mycket särskilt min pojkvän fungerar som politiskt bollplank för mig kan man ju ifrågasätta det valet men det vore ju enklare om han skaffade en egen blogg (lobba honom!!).

World is flat

I met a nice man from Luxembourg once. A the Free Culture Research Conference. He worked at the Luxembourg National Library. He lives in legal limbo.

The Luxembourg National Library sees as its mission to preserve and archive old newspapers. They already have a large collection of old newspapers online, dating back to the mid-1800’s. You can search for them, read them (they have this superdreary, really old font and the text is luxembourgian so I can mostly appreciate the aesthetics – of having the train times printed at the top right corner!). Train for Brussels departs at 13:10 on Saturday afternoon. Now. They papers are no longer copyrighted. Other papers are. De Spiegel or Le Monde from the 1950’s for instance. They’re digitizing them as well though, hoping that no one will file a lawsuit (class action? when manymany file at the same time?), and if someone does they’re more or less fucked. So they hope no one cares – he says.

They would need extended collective licenses in two countries: France, and Germany. And Luxembourg and Belgium wouldn’t wrong either, so that’s four. It’s a bit inconvenient for them to manage, so this man was saying it would be easier for them if their activities were legalised by a harmonised European legislation. This is, of course, not possible, because the Union doesn’t really have competence in that specific area. They can only stress competition and collaboration (under surveillance). And this is not possible anyway, because there are no extended collective licenses in France, Germany, Luxembourg or Belgium.

Some time after La Quadrature’s endorsement of Philippe Aigrain’s model of collective cultural sponsorship I thought, people who live in countries where the going has gone really tough, like France, must be more likely to look for a politically feasible quick fix. Philippe Aigrain’s book is not really along those lines, though.

Who will be compensated for what and how are the wrong questions to ask, I think. No kind of fee, tax, flat or not, can be considered compensation. It’s rather about what you want to achieve. You start by setting up a goal, then you work your way there.

There is Flattr, which is rightly considered a very convenient granular financing system for blogs or written material at large. It had the goal of creating a micro-donation system, and the system is widely adapted for almost every blog I know, or care to read, in Sweden.

But more problem formulation:

We know that there is much money in culture. The money is distributed very unevenly. This seems suboptimal if we want a big variety of culture(s) to grow and prosper.

We also know, presumably, that copyright is dead. By analogy, so must related rights be. It seems stupid to perpetuate an uneven distribution of money based on (actually by definition human) rights that don’t exist. So if there is much money in culture it needs to be distributed in a way that is not rights-based. An example of which is… Flattr.

I would boldly state that there is much culture that is not being sponsored by Flattr or its members. Perhaps culture that wont be sponsored by anything Flattresque even. If we’ve been going for a very simple compensation-issue in the past, we’ll be heading for a much more complicated sponsorship or promotion issue in the future. Compensation and remuneration is like… A one-way deal. Sponsorship and promotion can take all sorts of forms. I imagine.

The problems of justice and the solution to all our problems (hark and hear the angels!) are not really my primary, present concern. I know that I’m weak-hearted and soppy and all of that, but licensing issues for archivers are actually a problem. Other statements supporting that claim were, for instance, made at the e-Commons conference in Amsterdam last year. It’s a bit heartless to expect them to collect licenses from each and every individual who’s ever made anything that might be worth saving in an archive or a library. It’s slightly less horrible to create a system wherein which they have to keep track of who’s a member of which organisation and what kind of deal they have with that organisation. The least cruel option is probably making sure there is only the one license that is paid somewhere and then someone else can sort the problem. Librarians and archivers are in the business of librarianing and archiving. It’s good if they can do that, instead of worrying about lawsuits or creating massive databases of potential copyright holders.

I’m not heartless enough to wait for them to go down while we’re waiting for the regulatory revolution in copyright legislation to come. It’s like. It’s here. It causes huge problems. Deal with it.

Politik, vidareutveckling av

Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).

Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.

Tre samlande begrepp
· Användarfrihet

Konsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).

Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).

· Artificiell fattigdom

Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.

· Fri information

Ingen kommentar :)

Sakfrågor·

EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.

Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.

· Acta-avtalet

Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\

· Fri forskning

Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.

· Fria offentliga data

Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.

Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).

· Öppna trådlösa nätverk

Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!

· Filterfrågan

Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.

Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.

· Konsumenträtt

DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv

· Integritet i arbetslivet

\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.

· Digitala bibliotek

Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.

FTA with Republic of Korea possibly invalid

A brief recap: in the 10th chapter of the trade agreement negotiated between the Republic of Korea and the European Union between 2007 and 2009, articles 62-64, a literal recital of European legislation (more specifically 2000/31/EC on electronic commerce) minus half of an introductory paragraph (number 43) makes it uncertain whether or not the trade agreement will have an impact on the interpretation of European Union law. Apparently there are similar concerns in the Republic of Korea, although in Korea activists have dug up discrepancies between the Korean and the English versions of the final agreement that have now led to the text of the agreement having to be revisited.

Geraldine Juarez recently made an an interview with me on alt1040.org about free trade agreements, ACTA and for me the most important part is probably bilateral free trade agreements. Now I am reached by the news that the free trade agreement (bilateral) concluded between the European Union and the Republic of Korea last year, and recently approved by the European Parliament has encountered yet another hurdle when the Korean government discovered a discrepancy between the English and the Korean texts. Therefore the request for parliamentary approval in ROK has had to be withdrawn and the government will now have to sort out this discrepancy before the ratification can move any further.

The flawed text in question appears to be a missing ”as it existed immediately before amended” in the Korean version. It is present in both the Korean and English reservations in the English language version, and concerns the parties’ bilateral or plurilateral preferential arrangements outside of the treaty. What it says explicitly is that, of course, such preferential agreements and clauses therein must be in compliance with the Most Favoured Nation provisions of the World Trade Organisation pillar agreements. Interestingly, the European Union has several such preferential agreements in place with former colonial states, among which are included several African countries, that are thus far not renegotiated in full.

The full text of the provision is

The European Union may amend any measure only to the extent that the amendment does not decrease the conformity of the measure, as it existed immediately before the amendment, with obligations to market access, national treatment and most-favoured-nation in these economic integration agreements.

Given that the preferential agreements do not conform with those principles to begin with, as is established three times by WTO arbitration panels, does this provision hold any meaning? Especially as it applied to ”all countries”? What does it insinuate with regards to EPAs with African countries or Pacific countries, the renegotiation of which the European Union has been unsuccessful for the past 16 years?

Another objection from the ROK activists is that the safeguards to the treaty approved by the European Parliament in the same sitting may not be in compliance with international law. As always, and as with Korean agreements with the United States, it is the Korean automobile industry that is the target of protectionist measures from the two largest economies in the world. For the European Union, it is said, the potential non-compliance of these safe-guards may not be a problem since the agreement will ultimately fall under national legislations rather than EU legislation (although, to my best of knowledge, this must surely amount to the same thing? If the European Court of Justice gives a verdict based on the provisions of the agreement or a decision following the Commission, this is immediately applicable in all member states and any fallacy instated by the Union is therefore applied in all member states as soon as the European Parliament and the Commission decide to act on a whim). In South Korea, a trade agreement falls immediately on top of national legislation, in most member states of the Union, having dualistic legal systems, this is not the case. Except in the Netherlands. Are the safeguards compliant with Dutch law in relation to Dutch international obligations? That is up for someone to determine who holds more knowledge on Dutch legislation than me.

Interestingly, the Swedish car of the populace Volvo is a luxury car in both Argentina as well as in China.

More about free trade agreements, and specifically the South Korean free trade agreements on this blog:

Exporting legislation: democracy disabled [2010-01-14]

757 (I probably indended for this post to have the title Canadian CETA and South Korean FTA set precedent for ACTA) [2010-01-15]

Insidious trade agreements afoot [2010-01-18]

Rigid laws are a problem for everyone (on rigid international frameworks for intellectual property rights), [2010-01-19]

Internautrapporter.es

Såhär under jullovet såg jag lite rapportering i El País om Chaos Communication Congress. Deras utsända korrespondent Patricia Sevilla skrev under tre dagar i princip bara positiva saker om social samvaro, hackandets etik och vad hackande innebär.

I en liknande artikelserie senaste veckan har El País tagit sig an rörelsen Anonymous. Artiklarna är inte negtiva. Men de lämnar lite upp till läsaren att bestämma om protesterna är kloka eller inte. En av artiklarna är intervju-baserad!

Jag har gnällt lite över att PSOE-vänliga El País inte rapporterat så mycket om Sindelagen innan, men det får jag väl äta upp nu. Förlåt!

Konservativa partiet Partido Popular håller fast vid linjen att emedan det är viktigt att hålla efter piratkopieringen på nätet är också skyddet för medborgares rättigheter viktigt. Àngeles-Sinde, den socialdemokratiska regeringens kulturminister, vill samtidigt framhålla att Spaniens lagar faktiskt inte har uppdaterats alls sedan internet började användas i stor skala världen över. Hon ser detta som ett misstag.

Eftersom Sindelagen snart ska debatteras i spanska parlamentet har Universal sparkat 40% av sin personalkår på grund av piratkopieringen. Med detta i åtanke undrar jag förstås hur många andra individer som sparkats i USA för att pressa politiker att godkänna lagar för att ”rädda jobb” (vet någon? det intressanta är stora avskedningar som skett innan ett lagförslag ska upp till debatt i kongressen).

I vilket fall var det det katalanska partiet CiU som räddade lagen undan en odemokratisk godkännandeprocedur i december 2010. Motståndet då rörde att lagens upphovsrättsdelar inte kunde separeras och omröstas fristående från lagens andra delar (som berör miljövänliga industrier och andra hållbara ekonomiska åtgärder).

Den spanska skådespelerskan Pilar anser sig vara internaut utan att för den delen tycka att det är dåligt att blockera spridning av kultur på nätet. Denna naiva inställning (som bland kulturpersoner i Sverige lyckligtvis inte finns) om de knäppa konsekvenser begränsningar i informationsfriheten kan få kanske Pilar kan komma över genom att läsa den här artikeln om Partido Populars förslag att personliga data om spanjorer inte ska få lagras utomlands. Förhoppningsvis är det ju inte den vägen vi alla ska vandra :-/

Avgiftsavgörande

Kassettersättningen är, av någon anledning, en av medlemsländernas populäraste lösningar på vad som upplevs som annars illegitim privatkopiering. När vi hävdar att privatkopieringen ska accepteras på internet, likt med kassetter, är vi alltså egentligen ute och suddar eftersom privatkopieringen aldrig accepterats som fritt fenomen (till skillnad från vad mitt politiska parti under flera år gärna påpekat).

I vissa franska grupper ses kassettersättning på internet som en gångbar lösning på fildelningsproblemet. Min tes är att länder med stora problem med repressiv lagstiftning automatiskt får ett större stöd för avgifter. Jag följer med spänning situationen på Irland där politiker med väljarkonfliktsrädsla föreslagit, och fått(!), en lösning mellan internetoperatören Eircom och de Fyra Stora skivbolagen. Återstår att se om Eircoms three-strikes-modell kommer skapa stor upprördhet eller ny sätt att säga upp kontraktet för vad som ändå uppfattas som usel service.

I Spanien är motståndet mot kassettersättning av alla möjlig slag väldigt stort. De har redan från början väldigt hög kassettersättning som trillar rakt in i SGAE:s (STIM-variant, men ursinnigt hatad (Sonneillon style)) fickor. Men Spanien har också några av Europas internetvänliga domstolar där internet och dess användare ständigt anses vara aktörer i en kulturspridande, samhällsnyttig verksamhet. Förra hösten fastslog en generaladvokat vid Europadomstolen att kassettersättning inte rimligtvis kunde utkrävas på material som användes av privata företag eller offentliga institutioner, eftersom dessa i egenskap av institutioner inte kunde genomföra privatkopiering. Detta resonemang har nu bekräftats av europeiska domstolen(!!). Bra för företag, men privatkopieringsersättningarnas legitimitet har nu istället ökat.

I Sverige finns ett stort motstånd mot avstängningspolicys (sen typ alltid) och ersättningsbeläggning av internetuppkopplingar. Kommersiellt kan det ha att göra med att varje operatörer måst förhålla sig många andra operatörer och därför finns en stark, inkluderande inställning till vad som ska utgöra en internetuppkoppling och dess avgifter. Kulturellt har det snarare mycket att göra med intressegruppen som utgjorde Piratbyrån och deras inställning till kultur och kulturpolitik.

Jag har en ambivalent inställning till detta. Jag har aldrig undersökt kassettersättningen närmare men litar på copyriot.se:s irritation över att fördelningsprocesserna är slutna. Jag anser som jag anser i fallet Brasilien Brasilien om att vilken som helst fond som skapas av medborgare i syfte att hjälpa vissa människor få jobb för att ugöra en tjänst åt medborgare (vilket ju kulturen blir om tanken är en syssla som ska utföras åt betalande mottagare, ungefär som helpdesk eller Giftcentralen, innan privatiseringen också Apotekets dygnet-run-hotline – tråkigt för er, kulturvurmare) måste ha lönetak som kanske skulle kunna förhandlas fram i fack-format med konsumentorganisationer, konsumentombudsmannen och artisternas fackförening/anställare. Genomsnittlig ingångslön för okvalificerade yrken i Sverige lär ligga på 15000 i månaden eller så och löneutveckling är i stort sett obefintlig (att kulturarbetare skulle tycka att en liknande utveckling i deras bransch är orättvis ger jag inte så mycket för). Å andra sidan skulle Konsthögskolans slutexaminerade studenter (3 års utbildning? 5?) förmodligen gynnas. Symfoniorkestrarnas musiker. De flesta kulturyrken där mängden ingående pengar är ganska liten(?).

Men jodå, inte ens i socialdemokratiska Sverige lyckas en vetting fondmodell verkställas i kulturstöd. Jag drar mig till minnes programmet Pop och politik som jag och far såg på Kunskapskanalen över julledigheten. Där berättades om hur musikernas intresseorganisation beklagade sig högljutt över att discomusiken dödade live-spelare. En ledsen gitarrist i hängslen tittade moloket in i kameran och berättade att ingen på diskotek kan dansa. Sedan hasade han sig in i en loge som såg mycket tom och grå ut.