Frihandelsavtal 1: Avtal

Föregående inlägg möttes av en del funderingar på hur världsfrihandeln egentligen hänger ihop. Vad innebär det att Europaparlamentet inför möjligheten att vidta unilaterala sanktioner å den europeiska bilindustrins vägnar gentemot Sydkorea? Vilka typer av avtal finns det, och hur många av dem påverkar till exempel Piratpartiets nuvarande politik?

Inledning

När jag började jobba med internationella frågor i Ung Pirat var ACTA ännu inte det mest omfattande projektet för att stärka tullsamarbeten mellan världens länder i immaterialrättsfrågor (även om detta rörda sig om sommaren 2007 så det är möjligt att förhandlingarna redan inletts). Vid den tidpunkten, runt 2007, höll man fortfarande på att inom Världstullorganisationen (WCO) förhandla någonting man kallade ”SECURE Standards”, en samling ”best practises” för hur tullmyndigheter kunde hantera immaterialrättsinkräktande produkter som upptäcks vid tullen. Organisationen Third World Network, baserad i Singapore, utförde ett omfattande rapportarbete om dessa förhandlingar som lades på is 2007 och slutligen ned 2008. Innan SECURE Standards började utarbetas hade man redan tidigare diskuterat frågan om just tullmyndigheternas befogenheter vid immaterialrättsintrång i Världsorganisationen för immaterialrätt (WIPO). Dessa diskussioner var i sin tur förmodligen ett resultat av Doha-deklarationen från 2003, en förändring i Världshandelsorganisationens (WTO) TRIPS*-avtal som öppnade större möjligheter för utvecklingsländer att importera generiska läkemedel utan en bilateral överenskommelse med läkemedelspatentinnehavaren.

Bilaterala avtal

Ett bilateralt avtal är ett avtal med två parter där båda parter förutsatts ha haft inflytande över avtalets innehåll och uppkomst. Detta kan jämföras med en unilateral aktion – en handling som initierats av bara en part – eller ett multilateralt avtal – ett avtal som förhandlats mellan flera parter. Exempel på bilaterala avtal skulle kunna vara EU:s frihandelsavtal med Sydkorea, EU:s frihandelsavtal med Marocko eller EU:s frihandelsavtal med Colombia (samtliga avtal har två och enbart två förhandlingsparter: unionen och det andra landet). En unilateral aktion är en åtgärd som vidtas av en enda part oavsett vad den andra parten tycker om det – en plötslig höjning av importskatter på vissa varor från en viss nations sida, till exempel indiska textilier, i syfte att få Indien att vidta en önskad åtgärd i något annat område, till exempel dataexklusivitetsskydd, vore en unilateral handling. Sådant beteende ser man ofta från amerikanska handelsmyndigheter, men mer sällan från europeiska. Sydkorea-avtalets safe-guards är till och med de enda unilaterala sanktionsmöjligheter jag personligen känner till i dagsläget. WTO:s avtal är däremot multilaterala. WTO har mer än 150 medlemmar som alla har lika stor rösträtt och i alla fall enligt avtalen lika stora möjligheter att påverka avtalens vidare utveckling och innehåll.

Till dessa termer kommer också plurilaterala avtal, som även de är mellan flertalet parter. Det verkar vara en term som uppstått inom WTO-samarbetet för att beskriva de avtal som visserligen har flera undertecknande parter men där det fulla antalet undertecknande stater inte är lika stort som WTO:s hela medlemsbas. ACTA-avtalet kan beskrivas som antingen multilateralt eller plurilateralt. Den förstnämnda beteckningen skulle innebära att ACTA-avtalet är slutet utanför WTO och inte påverkar relationerna mellan länder inom WTO. Den sist nämnda beteckningen kan man tänka sig snarare bör användas om man befarar att ACTA-avtalet kommer att föras fram som plurilateralt avtal inom WTO och därför i ett senare stadium myglas in i WTO-ramverket som ”standard-avtal” för WTO:s medlemmar.

Forum-shopping

Det långa händelseförlopp jag beskrev i inledningen har tre syften: dels att förklara vilka olika forum man använder för att diskutera immaterialrätt på global nivå idag, dels att ge exempel på olika typer av avtal (bilaterala, multilaterala och plurilaterala), men också för att nu kunna introducera begreppet forum-shopping. Forum-shopping är den aktivitet som innebär att en eller flera nationalstater, i syfte att sprida sin föreställning om hur internationella relationer med andra parter ska utvecklas, väljer att trycka igenom sina politiska värderingar i förhandlingssituationer, forum, där motparterna inte är beredda.

Det här är ett förhållandevis litet problem för medlemmar i den europeiska unionen, eller för den delen vilket industrialiserat land som helst, men har varit väldigt påtagligt för utvecklingsländer. Anledningen är att man i utvecklingsländer ofta har färre eller inga experter i särskilda specialområden (till exempel immaterialrätt) som kan försvara just det landets inställning i frågan i alla världens samarbetsorganisationer. Fallet med gränsfrågor är väldigt tydligt: på 1980-talet fanns en förhållandevis låg expertisnivå i immaterialrätt i världens utvecklingsländer. När man mobiliserat styrkorna kring början och mitten av 1990-talet i WTO flyttade förhandlingarna om starkare immaterialrätter till WIPO. När man även i WIPO stötte på mobilisering av experter gick man till WCO, en tullsamarbetsorganisation där ingen vettigt funtad människa skulle få för sig att leta efter immaterialrättsexperter, och sedan vidare till ACTA-förhandlingarna.

Just ACTA blir i det perspektivet väldigt intressant, eftersom det är tydligt att man först sökte sig till multilaterala, världsomfattande forum (WTO, WIPO, WCO), för att senare ge upp och ty sig till en ”mindre grupp likasinnade”, där motståndet förväntades bli mindre. I de först nämnda gäller nämligen en nation, en röst, och från ett nationalstatsperspektiv finns på global nivå fler motståndare eller kritiker till ytterligare expansion av immaterialrätterna än påhejare.

ACTA-avtalet är så klart inte slutet på forum-shopping. Faktum är att de flesta mest relevanta besluten för världshandelns framtid idag tas genom bilaterala avtal. Men dessa är en historia alldeles för sig.

Nu har jag skrivit någonstans runt 1000 ord, så jag får återkomma senare. Jag ska omedelbart försöka förplikta mig att plita ihop någonting om avtal som sådana, samt tvistlösningsprocesser vid konflikter om internationella avtal.

* Trade-related aspects of intellectual property rights agreement. En av WTO:s fyra grundavtal. De övriga grundavtalen heter GATT 1994 – General agreement on trade and tariffs (1994) (ett klassiskt frihandelsavtal, med skillnaden att de importskattsänkande åtgärderna är bindande vid hot om vite för underskrivande stater. Årtalstillägget ska tolkas som att avtalet skrevs under 1994, och är utskrivet för att skilja avtalet från GATT 1947 som också var ett frihandelsavtal men vars föreslagna åtgärder var just föreslagna, inte bindande.) -, GATS – General agreement on trade in services (en samling bindande förpliktelser om ökad handel i tjänster) -, samt det avtal som fastslår WTO:s tvistlösningssystem, Dispute Settlement Body, vars uppdrag är att genom skiljenämnder (på engelska: arbitration panels) lösa underskrivande parters konflikter om avtalstolkning, och eventuella konflikter som uppstår då en eller flera av parterna av en eller flera andra parter inte anses uppfylla sina förpliktelser enligt avtalen).

Save yourself from Zombie Laws

bleeerarrguh

As I reported two days ago, and is now noted also by Walter van Holst, a recent South Korean DDoS attack may in fact be a malicious attempt at sneaking through an oppressive law allowing the government to snoop commercial and private traffic alike. The European security agency ENISA published two reports on botnets not long ago, but appears to be supporting the idea of internet service providers notifying their customers of a potential infection instead.

Regardless of which security analyst you talk to, they will say that users are the true compromisors of security. The South Korean authorities appear to have taken this very literally, and while I didn’t check if the strategy pursued by the Austrialian authorities and promoted by ENISA is actually helping users and ISPs it is clear that public authorities feel that users are not inclined and will not be inclined to take responsibility for their own security. Because botnets suck up bandwidth, the ISP is already tried on private initiative in some places although it appears to be a while ago. To my understanding this experience was discontinued since it’s easy to forge being an ISP suggesting that you’re infected..

At least one friend reacted to me in private saying that this proposal is an attack on democracy. It is, but it’s just one among many, and many of the others are already enacted. As I’ve said in many discussions about trade agreements I think that our democratic powers are already quite limited by the fact that decisions are taken way over our heads. South Korea has signed two trade agreements that make mandatory severe repercussions against filesharing only within the last year, so clearly the South Korean government has already outsourced privacy to private actors. The other argument is the loss of free speech online that many other people have brought up in relation to Apple, Facebook, Google and other commercial actors who’s activities with respect to users can’t really be monitored or controlled. Presumably there at least one technical argument against, but nobody I know seems to be able to think of any.

Just like speed cameras though, you would expect there to be lots of fines in South Korea about this, but the danger to users and to the government is not very likely to decrease at all. Internet users, like drivers, are not likely to keep track of everything and update all their software or car tires as often as they should.

The public procurement process is likely to lead to very few, or even just the one, security company getting the entire responsibility for helping the government determine what is dangerous and what is not. Public procurement sadly isn’t as transparent as it should be, and it’s very easy for public authorities to default on a specific vendor because it’s convenient. 98% of all computers in South Korea run Microsoft Windows. Government documents are only available for users running Windows. I’d feel uncomfortable with the same amount of power ending up with a single security company as are, presumably, all former customers of HBGary. So added security from this aspect is unlikely

Even if you, like ENISA suggests, would ”outsource” the responsibility of warning users to an ISP, I simply can’t believe that this is a good solution. I’ve written many angry posts about ISPs and I don’t trust them for squat. Telefónicas business strategies, or for that matter Comcast’s, Verizon’s or even Eircom’s strategies do not fill me with confidence that these people will either warn me or warn me in a way that doesn’t primarily serve their business interests – at the expense of both me and my security. Added security from this aspect is also unlikely.

A counter-proposal would be to introduce computer security as a mandatory subject in basic education. That’s probably the most useful way of spending public money. Everyone should know how to secure a home network, protect themselves against viruses and know the risk of viruses, or encrypt a harddrive. But when I talk to people who stopped studying even five years ago, very few of them remember any of the mathematics they studied so the system is obviously not flawless. Still, it’s the only measure I can think of that’s worth spending any public money on.

If we’re going to digitize our society I think we’re going to have to live with there being a risk crime in all parts of society. Some people break into your car, other people violate your network security. A much larger problem for society is the fact that our backbone infrastructure, our last mile infrastructure, our internet service provision and our online portals are likely to end up getting owned by the very same companies. Vertical monopolies. I noticed that this is already happening in hardware manufacturing which gives the one or two remaining hardware manufacturers a disproportionate amount of influence on what goes into our hardware – the specifications aren’t open, how are we supposed to know? Just because internet service providers are larger than life and people are not, doesn’t mean you should take the easy route and attempt to secure the networks from the parties that aren’t the biggest threat to secure, and primarily reliable, network infrastructure.

Knowless society

I have studied mathematics which perhaps goes to show in that I manage to intuitively pick out only mathematicians from this article about women in science. Okay, So I already knew about Sophie Germaine. Maria Gaetana Agnesi was, however, an intuitive discovery. Sofia Vasilyevna Kovalevskaya as well. Her husband went insane and killed himself. It seems to be a curse of male mathematicians (ref.: Georg Cantor). Norwegian mathematician Niels Henrik Abel also died, although not by insanity but lung disease. Maria Cunitz didn’t have a cruel fate other than gender bias.

In Sweden the number of female medical professors was around 20% in 2004 (generous estimation). This is due to a problematic shift in the number of male students, now considerably fewer than before. I don’t know if it says anything about science when Swedish Läkartidningen (”Doctor magazine”) says that many female students means that the profession needs to stay attractive in the future anyway.

Measures such as very clear application rules for becoming a lecturer or professor at Swedish technical universities have long created a heated debate on the quotation of women. Some even consider such measures an insult to women.

If you are a female mathetician, rules remedying that women have to be at least twice as good and considerably better networkers than men, may even be single-minded (but for reference, I didn’t like Wolfram Alpha as much as I liked Free Textbook on Tensor Calculus).

A society of knowledge is being constructed. Abroad. The blesséd number in triangulation of the UK Labour Party will surely, given our experiences with the triangulation of the late 1990s and the more than trihundred UK£ of increase of university fees for non-EEA students in 2004, also increase the net knowledge of the British society. Now that the number of foreign students can be decreased, and one trird of them staying in their host country will not cause the UK to ”gain from the economic benefits of having them study here, many international students stay on, providing longer-term benefits by contributing their skills to our workforce and economy,” as the New Zealand minister of immigration so amptly put it.

If you disregard the fact that I have mostly been sarcastic, the careful reader will observe that most of the news reported above are actually positive. There are more women in almost every study. Women are increasingly becoming more secure in the roles of lecturers and professors. Students benefit the economy, and on the whole there are actually quite many female mathematicians that have been and are contributing to a science usually claimed as exclusivesly male, even in grade school. What do you know? :)))