Archive

Archive for the ‘WTO’ Category

Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare – om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

WTO:s konfliktlösningssystem heter Dispute Settlement Body (DSB). Denna institution tillsätter så kallade arbitration panels, eller skiljenämnder, som består av internationellt erkända experter i internationell handel som enligt stadgan ska vara av varierat geografiskt ursprung (i WTO:s början, och fortfarande, fanns och finns det dock en dominans av experter från USA och andra länder på norra halvklotet eftersom vi helt enkelt har en längre tradition av studier i ämnet än i många utvecklingsländer).

De parter som driver processer mot varandra i WTO:s skiljenämnder är länder. Till exempel har Ecuador och USA gemensamt drivit process mot Europeiska gemenskapen/EU för att åstadkomma en förändring i hur EU definierar importtullar på bananimporter (det här var en av mina första erfarenheter med skiljenämnder i WTO, och jag är svenska Geneverepresentationen evigt tacksam för deras koncisa förklaring av bakgrundshistorien). Canada och USA har också drivit process mot EU för att få till stånd en förändring i EU:s regelverk för import av kycklingkött (dock inom ramen för ett avtal om fytosanitära åtgärder, som är ett sånt där plurilateralt avtal jag nämnde i förra bloggposten). I normalfallet är det ett företag i någon av de klagande länderna som till den nationalstat i vilken den har hemvist tagit ett klagomål om orättvis behandling från den svarande nationalstatens sida som i detta fall, då en guatemalansk betongtillverkare för sin regering påtalat orättvisa kontraktsvillkor i Mexiko, i strid mot avtalet.

Det är idag förhållandevis vanligt att omfattande frihandelsavtal innefattar interna mekanismer för konfliktlösning, det vill säga konfliktlösningsmetoder som är definierade inom avtalet självt. Alternativet hade ju annars varit att man vid konflikt om avtalets införande eller faktiska innehåll hade gjort antingen ingenting eller att de stridande parterna (företaget och svarandelandet) fått mötas i någon redan befintlig domstol som ju i så fall skulle kunna misstänkas för att vara jävigt till fördel för den part som har sin hemvist i landet i fråga. För lite mindre omfattande handelsavtal händer det ibland att man anger DSB som konfliktlösningsmekanism, det vill säga, hänvisar stridande parter till en redan befintlig organisation men som ändock är definierad och upprättad på internationell nivå, i teorin utan inblandning från avtalsparterna. Skiljenämnder är för övrigt också vanliga vid större handelsavtal mellan helt privata parter, det vill säga avtal där ingen nationalstat är inblandad. Det har att delvis att göra med att man vill säkerställa sig om en opartisk process, men också för att man vill hålla konflikten utanför det offentliga (jämför med DSB:s skiljenämnder som jobbar helt öppet) samt spara tid (det tar nämligen tid att vänta på det allmänna rättsväsendet).

Sydkoreaavtalets kapitel 14 definierar ramverket för konfliktlösning inom avtalet. Det är baserat på WTO-avtalets DSB-processer. ACTA-avtalets kapitel 5 definierar till exempel en kommitté som ska övervaka de undertecknande staternas uppfyllande av avtalets villkor och föreslå eventuella förbättringar de kan komma på. En egentlig konfliktlösningsmekanism är det inte och skulle det bli faktisk konflikt lär man fortfarande behöva vända sig till domstol. En övervaknings- och konfliktlösningsmekanism liknande den i ACTA kan man hitta i EU:s avtal med Japan om samarbete i tullfrågor från 2008 (artikel 21). Det kan vara värt att lägga märke till att ACTA-avtalets övervakande kommitté har fått fler befogenheter än den EU-japanska, bland annat möjligheten att självständigt inhämta expertutlåtanden och göra förändringar i avtalet. Min gissning är att det har att göra med dels att USA varit part i ACTA, och USA har en längre tradition av att driva politik genom handelsförhandlingar än EU (som ju egentligen inte haft administrativ befogenhet att driva handelsförhandlingar på den här nivån särskilt länge), men också att ACTA är ett avtal mellan fler parter än två vilket gör att utvärdering och uppdatering av avtalet är en svårare och mer tidsödande process. Det är ju fler parter än två som ska komma överens och precis som över allt annars i samhället är det svårare att enas kring samma mål ju fler man är – man försöker gardera sig mot situationen att en konflikt om en petitess skulle uppstå utan att man har möjlighet att snabbt korrigera petitessen.

Vill man ha effektiv konfliktlösning kan ett sådant system i plurilaterala avtal vara bra. För insyn och demokratisk påverkan är det dåligt.

Ansvarsutkrävande och prejudikat

När en skiljenämnd definierad i ett handelsavtal gjort ett utlåtande om avtalets tolkning är det i teorin bindande för de underskrivande parterna. I verkligheten går det naturligtvis att bortse från utlåtandet om man är en så pass stark aktör ekonomiskt att de andra parterna inte har råd att utkräva sanktioner (det här är det huvudsakliga problemet med bilaterala avtal – den starkare avtalsparten är i regel så överlägsen sin medundertecknare att den senare inte har någon möjlighet att utkräva ansvar även om den först nämnda parten skulle felat), men låt oss ändå anta att dessa skiljenämnder faktiskt är en form av domstol, utanför våra vanliga juridiska system och bortkopplade från statsapparaten men som kan skapa bindande juridiska dokument som påverkar våra relationer med omvärlden och vår politiska handlingsfrihet.

En mer ortodoxt marknadsliberal person kanske i denna situation skulle hävda att det ju är bra att kontrollen över marknaden fråntas politiker på nationell nivå och att man inte kan jämställa saker som välfärdspolitik, skattepolitik och införsel av varor på marknaden med varandra. Men Kanadas och USA:s vinst över EU om kycklingköttet på fytosanitära grunder visar att så inte är fallet – EU måste acceptera importer av kanadensiska och amerikanska klorbehandlade kycklingar, eftersom EU inte lyckats bevisa att sådant kött skulle kunna vara skadligt för människor. Eftersom klorbehandling av köttet efter det att kycklingen slaktats gör att det blir mindre viktigt att hålla kycklingen vid god hälsa under själva uppfödningsprocessen går beslutet alltså emot EU:s djurskyddslagar.

Frihandelsavtal 2: Innehåll

Precis som alla andra avtal kan också frihandelsavtal vara av varierande omfattning och längd. Det gäller oavsett hur många parter som deltagit vid förhandlingarna eller hur många av dem som till slut skriver under.

Avtal med avgränsat definierat innehåll

Som ett exempel på frihandelsavtal med avgränsat innehåll kan nämnas Europaunionens avtal med Australien om handel med och beteckningar på olika sorters ostar från 1984* (ett bilateralt avtal, se förra posten). Hit kan man också räkna Europeiska unionens ursprungsavtal, kol- och stålunionen, som ju reglerade de avskilda områdena stålhandel och kålhandel mellan två parter (Tyskland och Frankrike), eller för den delen bilaterala investeringsavtal (en form av ekonomiskt avtal som reglerar flödet av investeringar mellan länder. Normalfallet torde vara att ett land, till exempel ett rikt land på norra halvklotet, är hemvist åt ett antal investerare som önskar skjuta till pengar till ett fattigt land på södra halvklotet, men i denna handling önskar extra säkerhet och uppbackning från sin residensstat).

ACTA-avtalet är ett multilateralt (eller plurilateralt) avtal med avgränsad innehållsmängd. Dess regler omfattar ”bara” immaterialrätter, men även som immaterialrättsligt avtal räknat är det begränsat i innehåll: föremålet för ostavtalet med Australien, ursprungsbeteckningar, inte täckt av ACTA. Det saknas också djupare reglering av företagshemligheter, designrättigheter och växtförädlarrätter i avtalet.

Också Europaunionens direktiv och förordningar kan på många sätt räknas till frihandelsavtalen. De är ofta väldigt avgränsade i vad de behandlar, men förhandlas fram både inom och mellan ministerrådet och Europaparlamentet innan de skrivs under och blir som lag.

Avtal med omfattande innehåll

Exempel på breda handelsavtal skulle kunna utgöras av GATT 1947, det ursprungliga frihandelsavtalet, vars innehåll rörde vid all handel med materiella varor men vars djup och omfattning i mån om förpliktelser var tämligen lågt. Också avtalen inom Världshandelsorganisationen (WTO) (GATT 1994, GATS, TRIPS, se förra posten) är breda i sin omfattning, och idag är normen för bilaterala handelsavtal en heltäckande reglering av den handel som pågår mellan de två staterna. Vanligtvis verkar man i dessa situationer i ett (Sydkoreaavtalet) eller flera (WTO) avtal definiera dels vad som ska räknas som handel, vilka varor, tjänster eller objekt som kan bli föremål för denna handel, hur olika typer av importtullar (”handelshinder”) ska tas ned samt hur snabbt denna nedmontering av handelshinder ska äga rum.

Allomfattande eller smalt avtal?

I en förhandlingsprocess är det nästan alltid enklare och mer överskådligt för alla parter om föremålet för förhandlingarna och överenskommelserna är så precist och överskådligt formulerade som möjligt. Man behöver inte tolka det som att bredd på avtalet alltid är dåligt, men nog är det lättare att tacka ja eller nej till ett avtal som bara påverkar vissa specifika delar av ett lands eller en regions ekonomiska ställning än vad det är att ta ställning till någonting som har omfattande eller blandade positiva och negativa effekter på många aspekter av samhällets ekonomi.

Här kan det tålas att återigen vända blickarna mot EU:s frihandelsavtal med Sydkorea som förhandlades mellan åren 2006 och 2009 och röstades igenom Europaparlamentet under 2010. Avtalet är ett brett avtal. Det har tio artiklar som reglerar handel med fysiska varor, handel med tjänster och immaterialrätter i kommunikationsekonomin (kapitel 10). Grundantagandena i avtalet är att minskade importtullar på en rad olika varor och tjänster är bra för båda parter, samt att regionernas ekonomi tätare ska integreras med bättre harmoniserade lagar om immaterialrätters upprätthållande (det här har alltså att göra med att de lagar som definierar immaterialrätter, till exempel Patentlagen, Upphovsrättslagen och Varumärkeslagen, slås fast på nationell nivå och således inte från början eller på egen hand utgör särskilt bra verktyg för internationell handel). Vid diskussionerna om avtalets innehåll drabbas en förstagångsläsare av ett problem: man måste sålla bort väldigt mycket information för att få reda på vilken del av avtalet som är relevant för en själv. För en parlamentariker som måste granska avtalet och göra ett ställningstagande om att vara för eller emot uppstår också ett problem: man måste välja att antingen avkasta avtalet i sin helhet – det vill säga, varken få det bra eller det dåliga – eller godkänna avtalet i sin helhet – det vill säga, ta det onda med det goda. Den gyllene mellanvägen kan naturligtvis vara att göra som parlamentet och införa särskilda regler som tillåter temporära förändringar av avtalets villkor. Det är en ganska ovanlig lösning och har, som jag nämnt tidigare, mig veterligen inte tillämpats särskilt ofta. Inför ratificeringsprocessen i Europaparlamentet framfördes vissa önskemål om att godkänna avtalet partiellt – i det här fallet lyfta ut det kontroversiella kapitel 10 som reglerar immaterialrätter och telekomoperatörers ansvar för eventuella immaterialrättsintrång på nätet.

Säg att man tar sig förbi innehållsbiten och hittar den del av avtalet som berör ens egna hjärtefrågor, till exempel liberalisering av handel med hälsorelaterade tjänster. Då kan man stöta på problemet att handelsförhandlingar till sin natur måste vara av ganska sluten karaktär. För förhandlarna är ju nämligen avtalets tillkomst något snarlikt ett pokerspel – visar man hur stora kompromisser man är beredd att göra för tidigt kan ju motståndaren dra nytta av ens numera svagare ställning. I en bilateral förhandling är det en ganska osannolik situation eftersom den förhandlingspart som har den starkaste ekonomiska ställningen (i ovan nämnda fall Europaunionen) har väldigt goda möjligheter att driva igenom sina krav just för att det är lättare för en ekonomiskt stark part att byta ut den svagare handelspartnern mot en annan (europeiska konsumenters köpkraft har inte huvudsakligen att göra med deras förmåga att få tag på just sydkoreanska varor, medan sydkoreanska konsumenter i egenskap av löntagare är beroende av att landet har tillgång till stora exportmarknader).

I fråga om ACTA-avtalet är det väldigt tydligt att avtalets begränsade omfång gör det enklare för enskilda individer och politiker att ta ställning till avtalets innehåll. Eftersom det har varit enklare att navigera sig genom innehållet har det också varit enklare att genom ACTA-avtalet rikta uppmärksamhet mot andra brister i förhandlingsprocessen, som icke-transparens och konfliktlösningsmetoder i avtalet (jag återkommer till det längre ned).

När det gäller Europaunionens direktiv är det väldigt tydligt att snävt definierade avtal är enklare att arbeta med för de personer som står utanför den egentliga förhandlingsprocessen (lobbyister och aktivister). Det blir också lättare för de politiker som jobbar med texterna, oavsett om de kommer i form av tjänstemän från unionens byråkratiska institutioner eller från Europaparlamentet, att arbeta med texterna och att göra moraliska eller politiska ställningstaganden för eller emot förslagen som helhet. Direktiven har den extra fördelen att de numera alltid diskuteras av Europaparlamentet som ju dessutom är förpliktigat att utföra (det mesta av) sitt arbete i öppenhet.

Läs mer om Sydkoreaavtalet på min blogg från tidigare iår (2011) och förra året (2010). Nästa gång tänkte jag skriva om konfliktlösningsmekanismer i frihandelsavtal.

* Detta avtal är kopplat till att många av unionens medlemsstater, vid tidpunkten i fråga (1984) kanske mest nämnvärt Frankrike, har stolta osttraditioner och en hel del regionala specialiteter som man sedan rätt länge skyddat med två för regionala specialiteter särskilt inrättad immaterialrätter kallad geografiska indikationer och ursprungsbeteckningar.

Politik, vidareutveckling av

Blev tipsad om det här inlägget som är ett förslag på utveckling av just Vänsterpartiets informationspolitik Jag har ganska många åsikter om just politikutveckling så jag tänkte copy-pasta mitt svar. Det här helt länkfritt för jag är lat, och vill man ifrågasätta det kan man slå på mig i kommentarerna, leta igenom min länksamling eller helt enkelt rota runt bland inläggen här på bloggen (de är delvis dåligt taggade, jag ber om ursäkt för det också).

Hejhej. Kul att se en sån här post! Jag har kommenterat på var rubrik för sig, så som den tagit upp frgåro och lagt till frågaställningar där jag tyckte att det behövts. Jag har ofta ett europeiskt perspektiv på frågorna vilket gör att mina ansatser till problemen är annorlunda än vad de varit om jag varit Sverigefokuserad (det vill jag understryka eftersom det gör att min inställning avviker från vad som borde eller kan diskuteras i Sverige). Den är tyvärr lite lång :( Förlåt.

Tre samlande begrepp
· Användarfrihet

Konsumenträtt: konsumenträtten som den ser ut idag är inte särskilt dålig, men det man borde trycka på (tycker jag) är nog att den starka konsumenträtt vi har i Sverige (och hela EU) måste a) tillämpas och b) är tillräcklig för att ifrågasätta de egendomsstrukturer som uppstår kring varumärken (<— jag tror att det är jätteviktigt, för eftersom varumärken "tillhör" företag kan företag trakassera konsumenter med egendomsrätt istället för att hjälpa konsumenter uppfatta deras varor som högkvalitativa).

Information är flyktig, men klibbig: att få fullständig datakontroll för användare som användarna själva valt att lägga ut offentligt (alltså där andra användare kan få tag på den, jfr Facebook, Twitter, bloggar, etc) är i princip omöjligt. Däremot kan man vara proaktiv för skydd från kommersiella aktörer, icke-offentlig information, och möjligheten till privata rum (t ex via kryptering som borde införas i datorkunskapen i skolan :P ).

· Artificiell fattigdom

Som jag uppfattar artificiell egendom är den en direkt konsekvens av att vi behöver tillväxt men inte har ”tillräckligt” med egendom inom t ex Europa eller USA för att skapa sådan tillväxt. Man har det dåligt ställt med egendom i andra delar av världen också. Till exempel i Mexiko, Afrika och Latinamerika. Särskilt Afrika har några av världens främsta skräckexempel på immaterialrätt, vilket säkert kommer som en överraskning för många.

· Fri information

Ingen kommentar :)

Sakfrågor·

EU beslagtar läkemedel producerade i t ex Indien, i strid med internationell rätt. Jordbruksutvecklingen hejdas av helt orimliga patent.

Varumärkesrätt och växtförädlingsskydd är här större problem. Faktiskt. De flesta länder erkännar inte patent på jordbruksprodukter men är bundna av WIPO:s avtal om växtförädling (UPOV). Att beslagta mediciner ”in-transit”, det vill säga när varor mellanlandar vid en europeisk hamn eller flygplats utan att vara ämnad för den europeiska marknaden är en konsekvens av varumärkesrätten. Patenträtten innebär främst ett problem (så vitt jag sett från de fall som rapporterats av diverse intresseorgansationer, även sådana som inte jobbar med läkemedel!!) när produkten är tänkt att marknadsföras inom unionen.

· Acta-avtalet

Bilaterala avtal!!! Med Sydkora, Indien, Karibien, Colombia, Peru, Argentina, Australien, Vietnam, Kanada, Kina och 60 andra länder. Investeringsavtal!! <– det där borde någon med stor ekonomisk kännedom och juridik titta närmare på i förhållande till immaterialrätt. Jag har gjort några försök men lider av någon anledning av tidsbrist för ett sånt stort uppdrag :-\\

· Fri forskning

Här tycker jag nog att man kan lägga till public-private partnerships. Det är offentligt finansierad privat företagsamhet gömt under rubriken forskningsprojekt som därför inte ligger under nuvarande konsumenträtt eller företagsrätt. Det innebär också att den privata partnern i forskningssyfte kan skapa en affärsmodell som till exempel strider mot dataskyddslagar, antifiltreringslagar eller nätneutralitetsskydd med motiveringen ”forskning”, och när forskningsprojektet sedan avslutats har man ju redan en etablerad afärsmodell som därför blir mycket svår att bli av med. Projekten finansieras av DG Infso i unionen (oftast), och bör vara av mycket hög prioritet. Öppenhet hjälper nämligen inte här, eftersom forskningsarbetet per definition redan är riktar och marknadsfört till allmänheten.

· Fria offentliga data

Diskutera hur det går att stödja Creative Commons politiskt.

Det här tycker jag är en dålig idé. Istället borde Vänsterpartiet satsa på Telekommunistens Copyfarleft-licens. Återfinns på telekommunisten.net (alt telekomunisten.net för jag inns inte hur det stavas på tyska och är överlag i denna kommentar lat med länkning. man kan ju hata mig lite på min egen blogg stenskott.wordpress.com om man känner sig upprörd över detta).

· Öppna trådlösa nätverk

Fantastisk idé. Inspireras av guifi.net, feuerfunk, freifunk och inte minst det av österrikiska socialdemokrater offentligsponsrade projektet i Linz!!

· Filterfrågan

Analysen av det läckta svenska barnporrfiltret visar att det behövs en kritisk översyn.

Inget land med barnpornografifilter har någonsin rapporterats uppdaga en barnpornografihärva på egen hand. Det sker istället konskevent med hjälp av tips från icke-filtrerande länder.

· Konsumenträtt

DRM-frågan: Jag tror att det behövs fokus också på kontraktsrätten. En brist på teknologiska skyddsmekanismer innebär inte att man som slutkonsument (eller företag) inte kan hållas ansvarig i rättstvister vid eventuellt kontraktsbrott. Kontraktsrätt är över huvud taget ett problem också inom upphovsrätt, licensiering osv

· Integritet i arbetslivet

\o/ :) Ja! Men det här är bättre som en facklig konflikt än som en partipolitisk konflikt (tror jag). Kontakt med TCO, SACO, LO, SAC osv (särskilt LO, faktiskt, och Handels) vore mycket bra.

· Digitala bibliotek

Här kan det finnas anledning att titta närmare på de redan befintliga modellerna förespråkade av internationella bibliotekarie/arkivarie-förbund. EFLA/IFLA vill t ex ha utökade kollektivalicenser på europeisk nivå för att förhindra storskaliga stämningar. Det här är ju inte en debatt på svensk nivå, eftersom vi dels redan har de här licenserna, men också faktiskt har en väldigt mogen allmänlicensieringsdebatt. I många länder i Europa är situationen mer kritisk och kräver (tror jag) en annorlunda approach (vilket man måste vara öppen med!!) eller annars riskera att resten av Europa faller i onda klor, och därmed också Sverige (via harmonisering). Detta är en verklighet man får leva med.

FTA with Republic of Korea possibly invalid

A brief recap: in the 10th chapter of the trade agreement negotiated between the Republic of Korea and the European Union between 2007 and 2009, articles 62-64, a literal recital of European legislation (more specifically 2000/31/EC on electronic commerce) minus half of an introductory paragraph (number 43) makes it uncertain whether or not the trade agreement will have an impact on the interpretation of European Union law. Apparently there are similar concerns in the Republic of Korea, although in Korea activists have dug up discrepancies between the Korean and the English versions of the final agreement that have now led to the text of the agreement having to be revisited.

Geraldine Juarez recently made an an interview with me on alt1040.org about free trade agreements, ACTA and for me the most important part is probably bilateral free trade agreements. Now I am reached by the news that the free trade agreement (bilateral) concluded between the European Union and the Republic of Korea last year, and recently approved by the European Parliament has encountered yet another hurdle when the Korean government discovered a discrepancy between the English and the Korean texts. Therefore the request for parliamentary approval in ROK has had to be withdrawn and the government will now have to sort out this discrepancy before the ratification can move any further.

The flawed text in question appears to be a missing ”as it existed immediately before amended” in the Korean version. It is present in both the Korean and English reservations in the English language version, and concerns the parties’ bilateral or plurilateral preferential arrangements outside of the treaty. What it says explicitly is that, of course, such preferential agreements and clauses therein must be in compliance with the Most Favoured Nation provisions of the World Trade Organisation pillar agreements. Interestingly, the European Union has several such preferential agreements in place with former colonial states, among which are included several African countries, that are thus far not renegotiated in full.

The full text of the provision is

The European Union may amend any measure only to the extent that the amendment does not decrease the conformity of the measure, as it existed immediately before the amendment, with obligations to market access, national treatment and most-favoured-nation in these economic integration agreements.

Given that the preferential agreements do not conform with those principles to begin with, as is established three times by WTO arbitration panels, does this provision hold any meaning? Especially as it applied to ”all countries”? What does it insinuate with regards to EPAs with African countries or Pacific countries, the renegotiation of which the European Union has been unsuccessful for the past 16 years?

Another objection from the ROK activists is that the safeguards to the treaty approved by the European Parliament in the same sitting may not be in compliance with international law. As always, and as with Korean agreements with the United States, it is the Korean automobile industry that is the target of protectionist measures from the two largest economies in the world. For the European Union, it is said, the potential non-compliance of these safe-guards may not be a problem since the agreement will ultimately fall under national legislations rather than EU legislation (although, to my best of knowledge, this must surely amount to the same thing? If the European Court of Justice gives a verdict based on the provisions of the agreement or a decision following the Commission, this is immediately applicable in all member states and any fallacy instated by the Union is therefore applied in all member states as soon as the European Parliament and the Commission decide to act on a whim). In South Korea, a trade agreement falls immediately on top of national legislation, in most member states of the Union, having dualistic legal systems, this is not the case. Except in the Netherlands. Are the safeguards compliant with Dutch law in relation to Dutch international obligations? That is up for someone to determine who holds more knowledge on Dutch legislation than me.

Interestingly, the Swedish car of the populace Volvo is a luxury car in both Argentina as well as in China.

More about free trade agreements, and specifically the South Korean free trade agreements on this blog:

Exporting legislation: democracy disabled [2010-01-14]

757 (I probably indended for this post to have the title Canadian CETA and South Korean FTA set precedent for ACTA) [2010-01-15]

Insidious trade agreements afoot [2010-01-18]

Rigid laws are a problem for everyone (on rigid international frameworks for intellectual property rights), [2010-01-19]

Köpindex

Jag är lur på det här med revolutioner, internet, diplomater och politiska påtryckningar.

Kanske inte på samma sätt som Rasmus Fleischer, men klart lur. Mao Tsetung, vars verksamhet i övrigt kanske inte var så lyckad, beskrev att:

Politisk makt växer ur gevärspipan.

Vi lever i nya tider. Makten idag växer nog mer ur den ekonomiska påtryckningsdiplomatin.

Tre dagar innan Ben Alis förvånande tal till nationen, och följande avhopp, hade en stor grupp EU-diplomater förhandlat med Tunisiens utrikesminister (påståendets källa verkar vara borttaget :-/ ). EU köper 80% av Tunisiens exporter. 73% av Tunisiens exporter kommer från EU. Vi äger dem, på samma sätt som Kina äger USA.

Jag hittade en bloggpost om Algeriet på GlobalVoices som förklarar läget i Algeriet som en kamp inte bara mot den sittande regeringen, utan också mellan de oppositionella grupperna. En självmordsbränd algerier kan i ett sådant land vara en stark signal till omvärlden, men möjligheterna att få en fri regim till följd av dådet blir mycket lägre. Om inte EU utövar handelspåtryckningar förstås. Men vi har förstås inte särskilt täta (ungefär hälften av import/export) ekonomiska band med regimen. Vi låter inte bara bli att bry oss – vi har mindre makt också!!

Minst 12 saharauier blev utvisade från Spanien idag. Marocko ockuperar sedan 1975 Västsahara som då blev en självständig nation. Ockupationen förklarades av FN som olaglig. Hur många gånger har du köpt marockanska apelsiner i år? Eller en produkt med fosfat? Jag menar inte absolut inte att man ska bojkotta marockanska produkter, utan snarare att EU faktiskt har en diplomatisk möjlighet att påverka situationen i Marocko. Vi äger lite mer än hälften (60%) av deras export- och importverksamhet så vi har förstås möjlighet att utöva påtryckningar om vi [läs: Frankrike] vill.

Flera människor(?) har protesterat mot den egyptiska regimen genom att självmordsbränna sig. Egypten har Suez-kanalen.

Det är inte av en slump som vi skickar näringsriktiga kex till Gazaremsan istället för att utveckla deras industri till den största, miljövänliga elektronikåtervinningscentralen nära EU. Israel producerar större delen av våra vegoburgare.

Frankrike ville inte stödja regimen i Tunisien av en slump. Det är inte så att franska diplomater har suttit sig ned och fått rödsmala, vertikala ögon av Sauron-ondska. Det här är typ, frihandelspolitik. Och frihandelsekonomi.

Och så piratpolitiken: sätt det här i relation till ACTA. Go figure.

Varma matminnen från 2010

Äta bör man annars dör man.

Efter ett par obekväma år med mat- och finanskriser har världens befolkning under 2010 förmodat haft tillräcklig tillgång till… Växtförädlingsrättigheter, geografiska indikation och ursprungsmärkningar!

I Etiopien satte man 2008 ihop ett program för att ursprungsskydda sitt inhemska kaffe. Efter att man i januari 2010 beslutat sig för att omsätta detta i pengar verkar det i november 2010 uppstått en oklarhet om vart dessa pengar egentligen tar vägen. Bakgrunden verkar vara ett avtal med Starbucks från 2007. Det är spännande att följa historierna bakom ursprungsbeteckningar eftersom de särskilt i relationer med amerikanska bolag tydligen ofta urartar i såpoperor.

I Europeiska unionen har kommissionen beslutat tillåta nya genetiskt modifierade grödor. Några av diplomatkablarna som publicerades av Wikileaks för en månad sedan uppdagade att amerikanska regeringen arbetat nära ihop med flera europeiska regeringar i syfte att öka acceptansen för GMO:er i Europa. Lyckats har de visserligen inte riktigt, utom uppenbarligen med kommissionen som de enligt kablarna inte varit i kontakt med. Man kan fundera på varför det är så.

En sak USA däremot inte gillar i matväg är geografiska indikationer. GI kan t ex vara Prosciutto-skinka, Champagne eller Gruyére-ost. På andra sidan Atlanten anser man att det vore onödigt komplicerat om konsumenter plötsligt skulle behöva frångå generiska namn på till exempel mousserande vitt vin (=Champagne). Man hävdar alltså konsumentskydd!

Av omtanke för amerikanska konsumenter innehåller EU:s avtal med USA om immaterialrätter därför inte så mycket GI och det som inkluderas är svagt med många undantag. Europakommissionen och de geografiska indikationernas starkaste förespråkare Frankrike, Italien, Tyskland och Spanien har nämligen konsekvent misslyckats med att få in några som helst former av skydd för sina kulturarv i avtalen. Därför är det förvånande att den konservativa gruppen i Europaparlamentet i en resolution punkt H från november i år tycker att GI-skyddet i ACTA är adekvat. Så vitt jag förstår av texten lägger ACTA GI-skyddet på samma nivå som i TRIPS-avtalet. Vilket är rätt lågt. Kanske till och med obefintligt. Till och med jag uppskattar mattraditioner bättre än ACTA, och jag lever mest på yogurt, müsli och bröd.

Men roligaste rapporteringen om växtförädlingsrätter i år måste ändå vara IP-Tangos kommentar om Chiles nya ”immaterialgrönsakslag” som tydligen uppdaterats för att bättre skydda mot ”piratfrön”. I svenska politiska termer skulle dessa, antar jag, vara Ung pirat.

Geneve – besök i världsorganisationernas stad

Message repeats in English.

Jag och Mattias Bjärnemalm har varit i Geneve i tre dagar för ett besök på WTO Public Forum 2009, en sorts debattforum för olika aktörer inblandade i WTO-förhandlingarna. Ett av de större övergripande temana under forumet var klimat och handel, som också på ett smidigt sätt går in i Piratpartiets nya patent och klimat-kampanj. Vi träffade representanter för NGO:er och offentliga tjänstemän som verkar i IP-frågor i Geneve. Slutresultatet är förmodligen lyckat – vi har träffat en massa väldigt intressanta människor som kan supermycket om hur de övergripande strategierna för IPR sätts på global nivå. Jag har fått med mig en hel del att läsa hem och kanske fått fröna till nån form av strategi för att påverka EU:s handelspolitik i IPR!

Så varför åka till Geneve och göra sånt här? Varför berör den globala handelspolitiken Piratpartiet?

Ptja. Immaterialrätterna är ”elefanten i rummet [i handelsförhandligar]” (sagt under session). Alla vet att de är ett problem, de upprör många känslor och det finns behov av betydande förändring av globala IPR-strategier. Framför allt EU och USA driver väldigt hårda IPR-linjer, antingen inom ramen för WIPOs arbete, WTOs arbete, eller om de multilaterala forumens demokratiska ådra blir för mycket, i bilaterala handelsavtal. Att i alla fall undersöka och hålla sig uppdaterad med händelserna i internationella forum är nästan en förutsättning för att kunna kritisera immaterialrätterna seriöst.

Lyckligtvis har vi många vänner i Geneve! Vi har träffat folk från KEI, CIEL, ICTSD, Third World Network och IQSensato, varav alla har någon form av arbete kring IPR även om vissa av dem även sysslar med annat. Hur patent är ett potentiellt hinder för teknologiöverföring av industriella produkter (icke-läkemedel) är tydligen en ganska ny fråga som det inte skrivits särskilt mycket om – därför är Piratpartiets kampanj jätteviktig!

De här organisationerna är antingen tankesmedjor eller NGOer som arbetar för ökad transparens i systemet. De sitter med vid förhandlingar i WTO och WIPO, publicerar rapporter på sina hemsidor och e-postlistor om vad som sägs, och yttrar sig och kommer med förslag. Rapporternas inriktning skiljer sig från tankesmedja till tankesmedja, men ytterligare organisationer som vi inte träffade nu skulle kunna vara MSF eller TACD. KEI har också varit mycket aktiva i kampen för transparens kring ACTA-förhandlingarna.

Mitt intryck av Geneve är att det pratas mycket och görs mindre. Många av de officiella sessionerna under forumet innehöll inga slående nyheter, ens för mig. Däremot var det mycket givande att få träffa alla människor där. Vi hann kort förbi WIPO för att se en av de avslutande överläggningarna om särskilt skydd för traditionell kunskap, genetiska resurser och folklore och det var givande – skillnaderna i retorik mellan framför allt EU+Norge för sig, USA för sig och så resten av världen, var enorm. Men det går ju säkert långsamt för att insatserna är väldigt höga. Alla beslut där rör hela världen, och man tassar väldigt försiktigt.

Jag kommer alltså försöka snickra på ett sakpolitiskt förslag till PP enligt typ Simons modell här framöver. Min personliga åsikt är förstås att de här frågorna är jätteviktiga(!) och att Piratpartiet här fyller ett vakuum: genomgående för NGOerna är att de talar om en bristande politisk vilja. Den kan vi ha, och vi måste.

====================00

Me and Mattias Bjärnemalm have been in Geneve for three days visiting WTO Public Forum 2009, a sort of debate forum for different actors in the WTO negotiations. One of the larger themes during the forum was climate and trade, also snuggly fitting into the Piratpartiet patents and climate campaign. We met representatives from NGOs and public officials working with IPR-issues in Geneva. The end-result was probably good – we’ve met so many interesting persons who know a great deal about how the global IPR agenda is set every day. I have a mountain of things to read – most of which will also be interesting! I have the grains from which I will perhaps eventually reap a political strategy for altering EU trade policies in IPR!

So why go to Geneva and do things like this? Why does global trade politics concern the Pirate Party?

Well. Intellectual property rights are ”the elephant in the room [of trade talks]” (quote from session). Everyone knows they’re a problem, they stir up a lot of emotions and there’s a need for considerable changes in the global IPR strategies. Primarily the US and the EU have very hard IPR lines, either within WIPO, the WTO or, if the democratic tendencies of the multilateral fora become too much for them, in bilateral trade negotiations. To at least investigate and try to keep informed about the events in international fora is almost a pre-requisite for criticizing IPRs in a serious way.

Luckily, we have many friends in Geneva! We’ve met people from KEI, CIEL, ICTSD, Third World Network and IQSensato, out of which each one of them have some kind of work around IPR, even if some of them also work with other things. How patents are a potential problem for tech transfer of industrial products (non-pharma) is apparently a rather recent issue (originating, as far as i ca determine in the WIPO development agenda and the bali talks of 2007) so there’s not really a lot of reports about it yet – that’s why the Pirate Party campaign is really important!!

My impression of Geneva is there’s a lot of talk and less doing. Many of the official sessions of the forum didn’t contain any news, even for me. But it was very rewarding to meet all the people there. We were at WIPO briefly attending one of the closing deliberations on protection for traditional knowledge, genetic resources and folklore and it was rewarding – the differences in rhetorics beteen EU+Norway on the one hand, the US on the other and the thirdly the rest of the world (literally!) are enormous! No one except the previous two really like IPR. But it’s probably slow because the stakes are high. Every decision there concerns the entire world, ad everyone’s treading real careful.

I’ll try to put together an agenda for the PP according to Simon’s model. Things we could perhaps work for in parliament. My private opinion is obviously that these issues are very important (!) and that the Pirate Party are filling a vacuum here: all the NGOs talk about a lack of political will in these issues. We can have that, and we must.