Music that sounds the same

I dedicate this post 22ppl.

I’m listening to Larry Saunders & Veronica Maggio and Radiohead & Evanescence, two duplets that for parts sound virtually the same.

Well. More later.

”Säkrare system för patienter”

”Säkrare system för patienter”

Jag, Andreas Svensson i Enköping och Nicolas Miles i Tierp fick in en debattartikel i Uppsalatidningen (gratistidning, kommer på fredagar) om digitala journaler (eller brist på sådana). Eftersom jag tycker att den blev en synnerligen välartad debattartikel citerar jag den i sin helhet:

I UNT (7/8) kunde vi läsa om patientjournaler med känsliga sjukdomsuppgifter som faxats till fel mottagare. Det är naturligtvis upprörande, men man ska inte stanna vid upprördheten över det enstaka felet utan fråga sig vad som kan göras för att undvika fel i framtiden.

En sak är att sluta faxa journaler. Journalerna är vanligen digitala, och faxas i dag för att informationen inte kan överföras mellan olika system på ett bättre sätt. Det går oftast inte i dag att överföra information från ett system till ett annat eftersom gemensam standard för journaler saknas, och systemen är helt separat uppbyggda.

Vi vill att landstingen och staten utvecklar en gemensam standard för patientjournaler och säkra sätt att överföra journaler digitalt mellan olika landsting.

Alltid när man digitaliserar bör man dock fråga sig vad det innebär för skyddet av privatlivet. Vårdpersonal får i dag – precis som tidigare – bara läsa journaler för patienter de vårdar.

Tidigare när journaler var fysiska ting kunde personal i vården rent praktiskt inte heller läsa journaler för andra patienter än de vars journaler fanns på arbetsplatsen. I och med digitaliseringen finns fler journaler i samma system, vilket gör att fler personer kan läsa fler journaler. Det ger en ökad risk för missbruk.

Med den patientdatalag som kom 2008 har vi som patienter rätt att spärra delar eller hela vår journal från åtkomst. Men det räcker inte med att man har rätt att göra det, man måste också praktiskt kunna spärra sin journal. Då måste det inte bara gå att göra, utan också vara enkelt. Men vi som patienter borde inte behöva slentrianmässigt spärra journaler.

Tillgången till patientjournaler borde vara spärrad så att bara den som vårdar en patient har tillgång till dennes journal. Det minskar också risken att göra fel för stressad vårdpersonal.

Nu kanske någon oroas över risken att spärrade uppgifter inte finns tillgängliga om man medvetslös förs in på akuten. Det är en relevant oro, men lyckligtvis är detta redan täckt i patientdatalagen och akutpersonalen kan då häva spärren.

Vi i Piratpartiet är övertygade om att tillgången till journaler går att hantera bättre och vill driva frågan i landstinget. Detta är informationspolitik, vilket inte verkar vara de etablerade partiernas starka sida. Därför ställer vi upp i landstingsvalet. Vi vill använda tekniken för att underlätta vården och förbättra skyddet för privatlivet. Det ska vara lätt att göra rätt i kunskapssamhället!

Kandidater till landstinget för Piratpartiet
Mårten Fjällström, Uppsala
Andreas Svensson, Enköping
Nicholas Miles, Tierp

Vad tycks?

Beslutsprocesser om blockering

Många medlemsstater i EU har, likt Sverige, hasardspelsmonopol. En artikel i senaste EDRi-grammet handlar således om hur pliktskyldiga domstolar sett sig skyldiga att upprätthålla monopolen genom att via rättspraxis föreslå blockering av icke-statliga spelsidor i ett par medlemsstater (Litauen och Frankrike) samt i Israel.

Andra stater, som Italien och Turkiet blockerar nätpokern via demokratiska beslut. Frankrike och Danmark (eller varför inte Sverige och Nederländerna?) har visat intresse för den politiska processen.

Det skapar intressanta europeiska perspektiv. Den debatt som fördes kring blockering av barnpornografi på europeisk nivå i våras är politisk. De nederländska, italienska and danska debatterna kommer också att vara politiska – det rör sig ju ändå om beslut som fattas i folkvalda församlingar. Domstolsbeslut är inte demokratiska, och debatten inför ett domstolsbeslut är inte demokratisk (annat än indirekt, då, eftersom domstolar upprätthåller lagar som folkvalda församlingar stiftat).

Besluten torde göra det bekymmersamt antingen med ett spelmonopol, eller kanske hellre det faktum att domstolar föreslår åtgärder för att upprätthålla lagen som man tekniskt kan avfärda som oanvändbara och som man politiskt ännu inte etablerat om är önskvärda i ett demokratiskt samhälle. Både belgiska och nederländska domstolar har låtit bli att ta sig an den fortfarande politiska debatten om blockering, även om deras beslut rört upphovsrättsintrång. Hur sprida denna vettiga inställning till andra europeiska rättsväsenden?

Jag roar mig i alla fall lite med minnet av Petter Nylander, Unibets VD, som 2007 utlämnades till Frankrike av en nederländsk domare efter att han häktats på Schiphol. Fransoserna hade nämligen utfärdat en europeisk häktningsorder eftersom Nylanders verksamhet bröt mot franska spelmonopolslagen. Det orsakade viss upprördhet bland svenska politiker, eftersom man initialt tänkt sig den europeiska häktningsordern som ett sätt att komma åt terrorister (se Bodströms uttalande längre ned), inte spelmonopolshaverister från svenska medelklassen.

Romer, zigenare, Frankrike, the story continues…

Ienglish furder down.

Någon har frågat mig om jag har mer information om romerna, och det har jag ju. Det har faktiskt hänt en hel del de senaste dagarna:

Kommissionens president Sr Barroso ska, tillsammans med Frankrikes inrikesminister Mr Fillon, ska hålla en workshop om romadeportationer. Bara de fem största medlemsländernas ministrar är inbjudna till evenemanget, men ministerrådets ordförandeland Belgien har enligt EUObserver hotat att bojkotta evenemanget (kolla här för ett vidare perspektiv). Samtidigt har FN-kommittéen mot etnisk diskriminering uttalat kritik.

Aleksandar Blagojevic från serbiska Piratska partija har frågat mig om jag har mer information om deportationen av romer, så jag ska recappa lite nedan på engelska:

Italy has been saving fingerprints of Romas since 2008 to combat (these things are always combatted, never preempted, constructively analysed or prevented) crime. Now the French president Mr Sarkoszy wants to deport Romas, from France back to Bulgaria and Romania (where they hold citizenship), because they disturb the public order, act criminally and leech from the system.

The Commission for Freedom, Security and Justice, Viviane Reding of the Luxemburg liberal party will keep an eye on the deportations to make sure they don’t breach for example the principle of free movement for people within the Union.

But Sarkoszy’s conservative party UPC is mumbling about the deportations being measures going to far. The Italian minister of internal affairs, though, is very excited about the enteprise and exclaimed in an Italian newspaper that his government suggested something similar as many as 2 years ago.

Now, interestingly enough, in 2008 the Commissioner for Freedom, Security and Justice was called Jacques Barrot. He was from the French conservative party UPC – Sarkoszy’s party (see above). Barrot told Italy in 2008 that deportating people this way was clearly in breach of EU law. The memory of EU institutions is apparently shorter than we want it to be…

To add a bizarre twist to the story, the president of the Commission, Sr Barroso and the French minister of internal affairs Mr Fillon are now going to hold a workshop(!!) about legal deportations. Only the ministers from the five largest member states are invited, but Belgium, being the present chairperson in the Council of Ministers have, according to EUObserver, threatened to boycott the event (for perspectives, see here). At the same time UN committee against racial discrimination has criticized the French measure for being arbitrary.

UPDATE: Romas are apparently deported from a large number of member states, due to a special provision in the ascension protocols of Bulgaria and Romania into the union limiting the freedom of movement principle for citizens from these nations until 2013. Sweden has also deported Romas.

Valstugan uppe i Lund

Valstugan uppe i Lund

Äntligen är den på plats, och den är snyggast på hela torget (möjligen med konkurrens från vänsterpartiets fina bod). Idag var det fullt med folk där, nollor som drog runt på stan och pirater som hängde och umgicks.

Hektisk vecka i övrigt. Ikväll fick jag lite tid över till att spela rollspel med kompisar, men imorgon är det heldagsjobb igen.

Snart påbörjas nästa två projekt i Lund. Dels fyra debattartiklar som ska ut inom det närmaste, dels 20k foldrar om kommunpolitiken som ska ut i brevlådor.

Stay tuned!

Trademarks are strange beasts

Trademarks are strange beasts. The last couple of days, the Wikileaks brand has been under attack in international media. Similarly the the Swedish system of justice.

A better example of trademarks is of course the registered trademarks, for example that of the Brazilian football club Grêmio Football Porto Alegrens. In a recent case a Brazilian judge said, in a case of trademark infringement, that the club could not get awarded compensation for moral losses. The judge did grant compensation for material losses. At an appeal, the judge was proclaimed right by a minister.

I’ve sometimes heard that trademarks function very well, that they’re a consumer protection mechanism and that they do not belong to the intellectual property rights.

The Brazilian case shows the contrary: an intellectual property right is the equivalent of property (matter) in information space, and that’s how the legal system can award compensation for material losses. Damages to the reputation of the trademark owner can only arise when consumers have been misled by the infringer to think the product was better than it really was, or if the products drag the trademark holder in the dirt.

Apparently consumers have not been damaged in this case, but the material resources of the club have.

The consumer protection aspect trademarks are often considered representing is often found in consumer protection laws instead, at least in the European union.

About a year ago I wrote a considerably more aggressive analysis of the trademark system at this blog based on a book in law by Ulf Bernitz. Perhaps there is reason to take an even closer look at trademarks now, than what became encouraged by the Piratpartiet program of principles this spring?

Varumärken är konstiga varelser

Varumärken är konstiga varelser. De senaste dagarna har till exempel Wikileaks varumärke hamnat i rejält blåsväder i internationella medier. Så också svenska rättsväsendets.

Men bättre exempel på varumärken är ändå de registrerade varumärkena, till exempel den brasilianska fotbollsklubben Grêmio Football Porto Alegrens. I ett fall nyligen dömde en brasiliansk domare att fotbollsklubben i ett mål om varumärkesintrång inte rimligtvis kunde få ersättning för ideell skada, men däremot för materiell skada. Domaren fick sedan rätt av en minister.

Jag har ibland hört det sägas att varumärken fungerar bra, är ett konsumentskydd, och att de inte tillhör immaterialrätterna. Det brasilianska fallet talar om motsatsen: en immaterialrätt är en motsvarighet till egendom (materia) i informationsetern, och därför kan man utmäta materiell skada. Skada mot varumärkesinnehavarens anseende kan bara uppstå om konsumenterna av intrångsmakaren förletts att produkten har bättre kvalitet än den har eller om produkterna smutskastar varumärkesinnehavaren. Tydligen har konsumenterna som sådana inte skadats i det brasilianska fallet, men däremot fotbollsklubbens materiella resurser.

Den konsumentskyddsaspekt som varumärken ofta anses representera finns oftast istället representerad i konsumentskyddslagarna, i alla fall inom Europeiska unionen.

För ungefär ett år sedan skrev jag en betydligt aggressivare analys av varumärkessystemet på min blogg baserat på en lärobok i juridik av Ulf Bernitz. Kanske borde vi titta ännu närmare på varumärkesrättens nuvarande brister än vad Piratpartiets principprogram började tillåta i våras?

Osannolik tvångsförflyttningshistoria

Vanligtvis skriver jag (inte alls), men särskilt inte om tvångsförflyttningar. Nu är dock Frankrikes företag att förpassa romer (eller zigenare) från Frankrike till Bulgarien och Rumänien så spektakulärt att det förtjänar några rader:

Italien har sparat romers fingeravtryck sedan 2008. Anledningen hävdas vara en vilja att stävja kriminalitet.

För några veckor sedan kläckte Sarkoszy idéen att kasta ut romer ur Frankrike. De stör ordningen, har illegala bosättningar och ägnar sig åt kriminalitet.

Kommissionären för säkerhet, rättvisa och frihet, Viviane Reding från Luxemburgs liberala parti, kommer hålla ett öga på förpassningarna så att de inte bryter mot några EU-regler (till exempel principen om fri rörlighet för personer).

I franska UPC, Sarkoszys konservativa parti, hörs nu mummel om att Sarkoszy faktiskt går för långt med dessa åtgärder. Samtidigt prisar den italienske inrikesministern företaget och säger att Italien minsann varit föregångarland och redan för flera år sedan velat göra något liknande.

De fick då nej av dåvarande kommissionären för säkerhet, rättvisa och frihet, Jacques Barrot, från Sarkoszys konservativa parti, eftersom åtgärden bryter mot EU:s regler.

Jag fattar inte.

På begäran: vad händer med Lissabon-MEParna?

För bekvämlighetens skull har jag strukturerat inlägget som följer: Bakgrund, byråkratisk utveckling senaste året, och vad som behöver hända nu för att situationen ska klaras upp så snart som möjligt.

Anvazher på Twitter påminde mig igår försiktigt om att jag borde skriva om Lissabonsituationen. Om ungefär tre veckor kommer det fattas ett beslut som avgör hela min framtid, så det kanske börjar bli dags.

Bakgrunden är ungefär: Lissabonfördraget trädde i kraft 1 december 2009. Fördraget utökar parlamentets befogenheter, och utökar antalet parlamentariker från 736 till 751. Tilldelningen av platserna upphör att vara proportionellt. Antalet parlamentariker blir oförändrligt. Jämför med tidigare då antal platser per medlemsland varit direkt knutet till proportion av EU:s totala befolkning i medlemslandet, och då parlamentet utökats varje gång nya medlemsstater ansluter sig.

Sverige har fått två extra platser med det nya systemet. Jens Nilsson från Socialdemokraterna och jag, Amelia Andersdotter från Piratpartiet. Vi har väntat i ungefär nio månader på att få tillträda. Jag får i snitt tre frågor i veckan sedan december 2009 om när jag får börja representera dem som de vill att jag ska göra.

Det här har hänt följande året:

– De europeiska institutionerna parlamentet och konsiliet har behövt göra nya övergångsregler (en samling dokument som beskriver hur övergången från det gamla fördraget till det nya ska ske). De gamla protokollen var nämligen gjorda för perioden 2004-2009, inte för 2009-2014. Det tog lite tid för dem att förhandla fram de nya reglerna, men parlamentet klubbade igenom sitt förslag till protokoll 5 maj 2010. Konsiliet godkände sedan förslaget i juni, och övergångsreglerna formaliserades 24 juni 2010.

– Eftersom det nu finns övergångsregler har ordförandekonferensen i parlamentet befogenheten att besluta på en gång om Lissabon-MEParna får tillträda som observatörer eller inte. De kan besluta precis när ett tillträdande kan ske, eller om beslutet ska läggas på is. Konferensen väntas äga rum 8 september 2010. Ordförandekonferensen är ett administrativt organ i parlamentet bestående av parlamentets president, politiska gruppers presidenter och administrativ personal.

– Alla Lissabon-MEPar om de franska (som ännu inte är utsedda) skulle kunna bli observatörer från och med 9 september! Vi behöver bara ett ”ja!” till detta från ordförandekonferensen.

– Alla nationella parlament, inklusive riksdagen, behöver dock också godkänna övergångsreglerna innan Lissabon-MEParna kan bli fullfjädrade MEPar med alla befogenheter som hör till. Tills alla medlemsstaters folkvalda församlingar godkänt övergångsreglerna blir jag och mina kollegor bara observatörer. Om de nationella parlamenten agerar snabbt, kommer mina väljare och mina kollegors väljare att bli representerade fullt ut från och med 1 december 2010.

Detta måste ske i framtiden för vidare framsteg:

– Ordförandekonferensen måste tillfrågas att tillåta snarast möjliga tillträdande (en sån alliteration!) av de nya parlamentarikerna under sitt möte i Strasbourg.

– Nationella parlament måste tillfrågas godkänna de nya övergångsreglerna så snart som möjligt för att jag och mina kollegor ska kunna arbeta demokratiskt fullt ut så som vi valts att göra.

– Skulle man råka vara fransman är man i en speciell situation. Den franske presidenten Nicolas Sarkoszy förslog nämligen i december förra året att Frankrike skulle skicka en socialistisk och en konservativ parlamentariker från franska parlamentet till Europaparlamentet. De franska gröna blev upprörda eftersom valresultatet, tolkat proportionerligt, innebar en grön och en konservativ MEP. Tillsammans med socialisterna har de gröna minoritetsblockerat Sarkoszys förslag sedan januari 2010, och ännu syns ingen lösning vid horisonten. En snabbare lösning på Frankrikes inrikesproblem kan alltså rädda den europeiska demokratin.

On Request: What happens with the Lisbon MEPs?

This document is conveniently structured into three parts: Background stuff, bureaucratic landmarks from the past year, and what needs to happen in the next weeks or months for the situation to be resolved completely (furthest down).

Anvazher on Twitter cautiously reminded me yesterday that maybe I should write about the Lisbon situation. It’s about three weeks to go until a decision on the Lisbon MEPs is to be taken on my future, so now is probably a good time.

The background is as follows: the Treaty of Lisbon came into effect on December 1st 2009. The Treaty enlarges the scope of the parliament’s powers, as well as changes the numbers of representatives from 736 to 751. The way the seats are allocated is also changed, so that it is no longer proportional – the number of MEPs is now static.

With this new system, and the present number of member states, the Lisbon treaty allocates two extra MEPs to Sweden, social democrat Jens Nilsson, and Piratpartiets Amelia Andersdotter (me). We have been waiting for 9 months to have the promises of democracy fulfilled. I get approximately 3 questions per week since December 2009 from concerned voters asking what is happening.

This is what has happened:

– The European institutions Parliament and the Consilium had to make new transition protocols (a set of documents describing how the transition between the treaties needs to happen). The old protocols were valid for the period 2004-2009, and the new ones are valid for 2009-2014. This took some time and deliberations before an agreement was reached in the parliament on May 5th 2010. The consilium approved the new rules on June 17th 2010 and the new rules are now entirely formalized since June 24th 2010.

– Since the new transition protocols are now in place, the Conference of Presidents of the Parliament can decide that the Lisbon MEPs get to be observers starting immediately. They can also set a time frame for the observer status to granted. Or, in the very worst of scenarios, decide that the decision should be postponed! They convene during the first Strasbourg session in September 2010, probably on September 8th. The CoP is a ”high” administrative body inside the European Parliament consisting of the president of the parliament, presidents and vice-presidents of the political groups, and some administrative staff.

– All the Phantom MEPs could now be made into observers in a jiffy – we only need a brief ”aye” in the Council of Presidents meeting.

– National parliaments still have to approve the transition protocols. When all national parliaments have signed the new transition protocols, me and my phantom MEP colleagues will be full MEPs. Until that time we will only be observers, which is basically the same thing as a full MEP except we don’t get to vote in committees and plenary.

This is what needs to happen:

– The Conference of Presidents should be urged to let the already assigned Lisbon MEPs into the Parliament to start working as soon as possible.

– National parliaments need to be urged to sign the transition protocols at soonest possible opportunity. When I have asked Swedish members of elected bodies, it seems Sweden is planning to do this as soon as the parliament opens this autumn.

– If you happen to be a French person, that is actually an awkward special case: In December 2009, Nicolas Sarkoszy proposed that the two French slots should be filled by one conservative parliamentarian and one socialist parliamentarian, promoted from the French national parliament. The French Greens were upset, because the election results pointed towards one green and one conservative. The French socialists have considered the Sarkoszy proposal to be undemocratic and have therefore minority blocked the proposal in the French parliament since January 2010. This French situation is still not resolved, but a speedy resolution to the conflict would greatly increase the chances for a quick transition towards more European democratic authority.