Hem > Demokrati, Europeisk politik, Globalisering, Handel, Internationell Politik, Piratfrågor, WTO > Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Frihandelsavtal 3: Konfliktlösningsmekanismer

Innan man läser den här texten bör man ha knatat sig igenom Frihandelsavtal 1 och Frihandelsavtal 2, helt enkelt för att jag försöker lägga upp en struktur som förklarar för läsaren hur jag tänker kring frihandelsavtal och inom vilka referensramar jag tolkar frihandelsavtal. Jag har förresten beretts en plats i Europaparlamentets utskott för handelsavtal så det här kan till och med komma att bli relevant för min framtida politiska gärning.

Tolkning och giltighet av innehållet

Internationell rätt har den egenheten att den fungerar mestadels via konvention. Eftersom det inte finns någon världsregering finns det ju nämligen ingen som kan verka i egenskap av slutgiltig rättsskipare – om man bryter mot en avtalsförpliktelse finns det inget överhuvud som kan hålla en till svars för det lidande man eventuellt orsakat andra avtalsparter. Under ett avtal som GATT 1947, som byggde på frivilliga överenskommelser och frivillig implementering, gör det inte så mycket, men när man tänker sig andra större system, som Världshandelsorganisationen (WTO), som ju bygger på obligatoriska förpliktelser för de underskrivande staterna, kan det vara på plats med ett konfliktlösningssystem. En metod för avtalets parter att lösa konflikter om avtalets innehåll och tolkning sinsemellan utan att först behöva grubbla för mycket på inom vilken jurisdiktion en sådan konflikt ska lösas.

WTO:s konfliktlösningssystem heter Dispute Settlement Body (DSB). Denna institution tillsätter så kallade arbitration panels, eller skiljenämnder, som består av internationellt erkända experter i internationell handel som enligt stadgan ska vara av varierat geografiskt ursprung (i WTO:s början, och fortfarande, fanns och finns det dock en dominans av experter från USA och andra länder på norra halvklotet eftersom vi helt enkelt har en längre tradition av studier i ämnet än i många utvecklingsländer).

De parter som driver processer mot varandra i WTO:s skiljenämnder är länder. Till exempel har Ecuador och USA gemensamt drivit process mot Europeiska gemenskapen/EU för att åstadkomma en förändring i hur EU definierar importtullar på bananimporter (det här var en av mina första erfarenheter med skiljenämnder i WTO, och jag är svenska Geneverepresentationen evigt tacksam för deras koncisa förklaring av bakgrundshistorien). Canada och USA har också drivit process mot EU för att få till stånd en förändring i EU:s regelverk för import av kycklingkött (dock inom ramen för ett avtal om fytosanitära åtgärder, som är ett sånt där plurilateralt avtal jag nämnde i förra bloggposten). I normalfallet är det ett företag i någon av de klagande länderna som till den nationalstat i vilken den har hemvist tagit ett klagomål om orättvis behandling från den svarande nationalstatens sida som i detta fall, då en guatemalansk betongtillverkare för sin regering påtalat orättvisa kontraktsvillkor i Mexiko, i strid mot avtalet.

Det är idag förhållandevis vanligt att omfattande frihandelsavtal innefattar interna mekanismer för konfliktlösning, det vill säga konfliktlösningsmetoder som är definierade inom avtalet självt. Alternativet hade ju annars varit att man vid konflikt om avtalets införande eller faktiska innehåll hade gjort antingen ingenting eller att de stridande parterna (företaget och svarandelandet) fått mötas i någon redan befintlig domstol som ju i så fall skulle kunna misstänkas för att vara jävigt till fördel för den part som har sin hemvist i landet i fråga. För lite mindre omfattande handelsavtal händer det ibland att man anger DSB som konfliktlösningsmekanism, det vill säga, hänvisar stridande parter till en redan befintlig organisation men som ändock är definierad och upprättad på internationell nivå, i teorin utan inblandning från avtalsparterna. Skiljenämnder är för övrigt också vanliga vid större handelsavtal mellan helt privata parter, det vill säga avtal där ingen nationalstat är inblandad. Det har att delvis att göra med att man vill säkerställa sig om en opartisk process, men också för att man vill hålla konflikten utanför det offentliga (jämför med DSB:s skiljenämnder som jobbar helt öppet) samt spara tid (det tar nämligen tid att vänta på det allmänna rättsväsendet).

Sydkoreaavtalets kapitel 14 definierar ramverket för konfliktlösning inom avtalet. Det är baserat på WTO-avtalets DSB-processer. ACTA-avtalets kapitel 5 definierar till exempel en kommitté som ska övervaka de undertecknande staternas uppfyllande av avtalets villkor och föreslå eventuella förbättringar de kan komma på. En egentlig konfliktlösningsmekanism är det inte och skulle det bli faktisk konflikt lär man fortfarande behöva vända sig till domstol. En övervaknings- och konfliktlösningsmekanism liknande den i ACTA kan man hitta i EU:s avtal med Japan om samarbete i tullfrågor från 2008 (artikel 21). Det kan vara värt att lägga märke till att ACTA-avtalets övervakande kommitté har fått fler befogenheter än den EU-japanska, bland annat möjligheten att självständigt inhämta expertutlåtanden och göra förändringar i avtalet. Min gissning är att det har att göra med dels att USA varit part i ACTA, och USA har en längre tradition av att driva politik genom handelsförhandlingar än EU (som ju egentligen inte haft administrativ befogenhet att driva handelsförhandlingar på den här nivån särskilt länge), men också att ACTA är ett avtal mellan fler parter än två vilket gör att utvärdering och uppdatering av avtalet är en svårare och mer tidsödande process. Det är ju fler parter än två som ska komma överens och precis som över allt annars i samhället är det svårare att enas kring samma mål ju fler man är – man försöker gardera sig mot situationen att en konflikt om en petitess skulle uppstå utan att man har möjlighet att snabbt korrigera petitessen.

Vill man ha effektiv konfliktlösning kan ett sådant system i plurilaterala avtal vara bra. För insyn och demokratisk påverkan är det dåligt.

Ansvarsutkrävande och prejudikat

När en skiljenämnd definierad i ett handelsavtal gjort ett utlåtande om avtalets tolkning är det i teorin bindande för de underskrivande parterna. I verkligheten går det naturligtvis att bortse från utlåtandet om man är en så pass stark aktör ekonomiskt att de andra parterna inte har råd att utkräva sanktioner (det här är det huvudsakliga problemet med bilaterala avtal – den starkare avtalsparten är i regel så överlägsen sin medundertecknare att den senare inte har någon möjlighet att utkräva ansvar även om den först nämnda parten skulle felat), men låt oss ändå anta att dessa skiljenämnder faktiskt är en form av domstol, utanför våra vanliga juridiska system och bortkopplade från statsapparaten men som kan skapa bindande juridiska dokument som påverkar våra relationer med omvärlden och vår politiska handlingsfrihet.

En mer ortodoxt marknadsliberal person kanske i denna situation skulle hävda att det ju är bra att kontrollen över marknaden fråntas politiker på nationell nivå och att man inte kan jämställa saker som välfärdspolitik, skattepolitik och införsel av varor på marknaden med varandra. Men Kanadas och USA:s vinst över EU om kycklingköttet på fytosanitära grunder visar att så inte är fallet – EU måste acceptera importer av kanadensiska och amerikanska klorbehandlade kycklingar, eftersom EU inte lyckats bevisa att sådant kött skulle kunna vara skadligt för människor. Eftersom klorbehandling av köttet efter det att kycklingen slaktats gör att det blir mindre viktigt att hålla kycklingen vid god hälsa under själva uppfödningsprocessen går beslutet alltså emot EU:s djurskyddslagar.

  1. Me
    januari 13, 2012 kl. 08:32

    Tack för intressant läsning. Jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vad du menar med att ACTA-avtalets övervakande kommitté har rätt att göra förändringar i avtalet? I avtalets artikel 42.1, som reglerar detta, står det att ”A Party may propose amendments to this Agreement to the Committee. The Committee shall decide whether to present a proposed amendment to the Parties for ratification, acceptance, or approval.”. Innebär inte det att kommittén inte kan göra några ändringar, utan endast föreslå att staterna på vanligt sätt (undertecknade, ratifikation, etc.) ska ändra avtalet?

  2. Amelia Andersdotter
    januari 13, 2012 kl. 14:30

    Precis. Tack för klargörandet. Den befogenheten att skriva färdiga texter som de undertecknande staterna sedan kan ratificera är alltså inte typisk för vad man vanligtvis hittar i andra, mindre omfattande avtal eller t ex Sydkoreaavtalet (som ju är ett mycket omfattande avtal).

  3. Amelia Andersdotter
    januari 13, 2012 kl. 14:37

    Eller okej, så här: det systemet man valt att lägga in i ACTA är helt rimligt om man vill ha ett regelverk som går friktionsfritt att anpassa till förändrade förhållanden. Att öppna nya förhandlingar mellan regeringsdelegationer kan nämligen, vilket man ser i t ex WTO, ta väldigt mycket tid och motsättningarna riskerar att bli stora. Man har alltså siktat på effektivitet i policy-utvecklingen. Jag delar personligen inte de värderingar som ligger till grund för ACTA och upplever att det finns både många ekonomiska aktörer, och en stor mängd privatpersoner, som delar min uppfattning – för oss är det dåligt att man kompromissat med demokratisk förankring till fördel för effektivitet eftersom vi riskerar att hamna i en situation där policy-utveckling och arbete med internationell handelsrätt förs i forum vi inte har tillgång till och inte kan påverka.

    Man kan nu med rätta invända att vi visserligen inte har så stort inflytande över hur våra nationalstater agerar i multilaterala forum, typ WTO, heller, men det finns en bättre ansvarsutkrävandemekanism för oss som medborgare (eller för mig som parlamentariker och för riksdagsledamöterna för den delen!!) om förhandlingsprocessen sker i sådana forum.

    I konsekvensens namn kan man fråga sig hur vi skulle ställa oss till denna kommittee i händelse av att den börjar förespråka ”våra” ståndpunkter istället – skulle vi fortfarande vara missnöjda med den dolda förhandlingsmekanismen? Jag skulle gärna vilja tro det, eftersom jag bara med motvillighet vill tänka mig ett system där större delen av lagstiftningsarbetet är outsource’at till internationella kommitteer utan bra koppling tillbaka till demokratiskt valda institutioner (kanske bör jag också någon gång ta mig an att beskriva mitt ideologiska förhållande till COREPER :P).

  4. Ellen Bohlin
    januari 31, 2012 kl. 16:16

    Hej Amelia,
    Hoppas du tillåter en lite mer allmänpolitisk fråga, om än handelsrelaterad, apropå att du har fått en plats i INTA. (Grattis till det förresten!)
    Jag måste erkänna att jag inte har benkoll på dina politiska ställningstaganden men har uppfattat det som att du har ett starkt allmänintresse för mänskliga rättigheter och att detta går utanför Sveriges och EUs gränser. (Rätta mig om jag har fel.) Jag skulle vilja veta hur det avspeglar sig i din syn på handel. Vad har du tillexempel för syn på handel i förhållande till hållbar utveckling? Lite mer specifikt undrar jag också vad du har för hållning till Fair Trade (syftar primärt på konceptet och inte bara själva märkningen). Om jag är otydlig i mina frågor får du säga till så kan jag försöka förtydliga.
    Tack på förhand!
    /Ellen

  5. Amelia Andersdotter
    januari 31, 2012 kl. 16:58

    EU har skrivit in i sitt ramavtal att dess handelsrelationer med omvärlden ska stärka regional utveckling för våra handelspartners. Eftersom EU de senaste 10 åren har envisats med att inte vara särskilt tillmötesgående mot just regionala samarbetsorganisationer som förhandlar med EU tillsammans (Andinska gemenskapen, tullunion mellan Ecuador, Peru, Bolivia och Colombia, t ex), utan istället valt att ”splittra” sådana regionala samarbetsorganisationer (genom att avbryta förhandlingarna med Ecuador och Bolivia men fortsätta förhandlingar med Peru och Colombia, fast då separat) så att man stör ursprungsorganisationens fortsatta integrationsarbete (de olika länderna blir ju beroende av olika tullregler visavi en extern handelspartner, så det blir svårare för dem att koordinera sin egen tullpolitik och handelsgemenskap) kan man kanske säga att EU inte uppfyller de målen så bra.

    Eftersom du skriver om fair trade antar jag att du menar EU:s handelspolitiska förhållningssätt till främst produktion av jordbruksvaror när du nämner ”hållbar utveckling”. Då finns det konkurrensrättsliga avgöranden från EG-domstolen som gör att patenträttsliga problem i Argentina i alla fall inte slår mot t ex argentinska sojaproducenters möjligheter att exportera raffinerade produkter till Unionen utan att betala licensavgifter eller behöva sluta kontrakt med den europeiska patentinnehavaren. Det tycker jag är bra. Ett av de problem Vandana Shiva tog upp med WTO-avtalen var nämligen att patent på jordbruksprodukter i Europa och USA skulle kunna användas för att slå ut mindre aktörer på de marknaderna från att exportera till Europa och USA (eller så tolkar jag henne generöst – hennes farhågor var att patenträtten skulle användas på plats, i utvecklingsländer, för att slå ut småbönder, vilket jag inte är övertygad om är fallet eftersom majoriteten av utvecklingsländerna har varit ganska restriktiva med att tillåta t ex växtpatent), men EU:s konkurrensregelverk verkar kunna begränsa den effekten (lägg märke till att jag här inte tagit upp de eventuella negativa konsekvenser av patenträtten som finns i producentlandet – där kan jag tycka att EU borde verka för TRIPS-avtalets upprivning eller något sådant. Så vitt jag vet finns det inga ”bevis” eller tecken för att WTO-ramverket på något vis skulle ha gynnat utvecklandet av nya grödor och växtvarianter).

    Att bland annat Malmö kommun i Sverige har strävat efter att bli en fair trade-kommun tycker jag är bra. Eftersom jag mest sysslar med telekommunikationspolitik hoppas jag att Malmö kommun också snart ska ta initiativet att gå över på enbart flashminnen, eftersom framställningsprocesen av flashminnen inte innehåller lika många ”sällsynta jordämnen” (som visserligen inte är sällsynta i bemärkelsen ovanliga, men vars brytningsprocess kan ha ganska stor miljöpåverkan).

  1. No trackbacks yet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: