Arkiv

Archive for november, 2008

Mitt brev om ACTA

Med anledning av en ihärdig skribent på [a2k] har jag beslutat att skicka iväg ett (nytt) brev om ACTA till riksdagsledamöterna. Risken är förstås att det kommer lite för många brev från engagerade medborgare just nu, men frågan känns ändå så pass viktig att det är motiverat.

Min huvudsakliga oro med ACTA är att förhandlingarna är så slutna. Man har flyttat från de forum som går att bevaka och påverka, till rum bakom slutna dörrar. Både tredje världen och medborgarorganisationer tappar sina möjligheter att vara med där det händer. Det är aldrig särskilt bra.

Jag skriver till dig i ärendet ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). som förhandlas fram mellan bl a EU, USA och Japan just nu.

Det jag hoppas är att svenska riksdagen kommer att begära att få titta närmare på hur förhandlingarna av handelsavtalet ACTA har skötts av EU. Jag hoppas också att riksdagen inte kommer vara rädda för att ha synpunkter på vilka saker ministerrådet har godkänt kan inkluderas i avtalet.

ACTA är ett problematiskt avtal av flera skäl: dels innehållet, dels förhandlingsmetoderna. ACTA förhandlas utanför ramarna i WTO, och blir därför en betydligt mer sluten process för dels medborgarorganisationer men också för tredje världen. Att man väljer att byta forum för frihandelsavtalen i exakt samma veva som tredje världen har fått flera starka förhandlingsparter i WTO och börjat nyttja WTO:s systemen för att stärka sin egen roll i den internationella handeln är givetvis skamligt och en orsak att närmare granska alla beslut om ACTA bara där.

För det andra är vi många, både privatpersoner och aktivistgrupper, som är oroliga för att ACTA kommer att innehålla bestämmelser om att piratkopieringsmål ska gå från att vara civilrätt till att vara straffrätt. Enligt ett läckt dokument i våras ska ACTA inte heller innehålla några begränsningar till piratkopiering som sker i kommersiell skala. Det är naturligtvis inte en rimlig ordning.

För tredje världen riskerar det här att bli en ny Uruguay-runda, där de utan tillräcklig möjlighet att påverka och delta plötsligt blir av med rättigheter och möjligheter för att stormakternas beslutsfattare har bedömt att de inte förtjänar rätten att vara med och bestämma.

Vidare kommer sättet ACTA förhandlas på också skapa misstro bland de medborgarorganisationer som bevakar handelsfrågorna. Frågetecknena är många, och svaren försvinnande få. Gör därför ert bästa för att den svenska insynen i alla fall ska säkerställas! Ifrågasätt förhandlingarna och be att få granska dem närmare!

Del 2. On Lawn Mowers.

(del 2 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Spring hasn’t really arrived until you are awakened by the first lawn mower.

– Okänd

/…/ om någon går och tar hans gräsklippare så skulle han ha rätt att gå till domstol.

Johan Pehrson

Samhällsdebatten går hög om det lagförslag som regeringen väntas lägga fram, i folkmun kallad gräsklippningslagen. Lagen kommer i sin tur från EU:s direktiv, IKLIPP2, ett direktiv som regeringen väntas överimplementera, dvs man vill föra in mer av lagstiftningen i svensk lag än vad EU kräver. Hur hamnade vi här?

Problemet började redan för tio år sedan då en ny uppfinning gjorde det möjligt att skapa kopior av gräsklippare hemma i sitt eget garage. Uppfinningen blev vida uppskattad och ledde till en explosionsartad ökning av antalet maskiner i landet.

Gräsklipparförsäljarna blev förskräckta. Om alla kunde kopiera grannens gräsklippare skulle det ju inte längre behövas några återförsäljare. Rasande anklagade de därför folk för stöld av gräsklipparna; varenda maskin som skapades i hemmets lugna vrå var ju en mindre som man själv kunde sälja. Genom att skapa sina egna gräsklippare stal man därför indirekt försäljarnas inkomster!

Gräsklipparproducenterna var mer osäkra. Deras egentliga affärsidé var ju, resonerade många, aldrig att sälja gräsklippare utan att få folks gräs klippt, något som inte förändrades av den nya uppfinningen. Snarare visade det sig att folk, när de inte behövde köpa sin gräsklippare, hade mer pengar för att hyra in producenternas tjänster. Många producenter ökade också sina inkomster från dessa tjänster och lade helt den gamla tiden bakom sig.

Alla var dock inte lika framsynta. Vissa producenter vägrade acceptera att det inte skulle gå att sälja gräsklippare i framtiden. Man ansåg att man inte bara hade rätt till de maskiner man producerat, utan även till alla kopior som folk skapade.

Problemet var dock att det inte räckte med att förbjuda folk från att skapa kopior av gräsklippare, man var även tvungen att få polisen att agera mot dem, något polisen själva var tveksamma till. Många poliser ansåg det dessutom löjligt att jaga folk för att de skapade sina egna gräsklippare, även om dessa var kopior av producenternas gräsklippare.

Det nybildade kopiatorpartiet gav sig nu in i debatten. De sade: ”Vi kan inte förbjuda folk från att kopiera sin egna gräsklippare, och det är inte heller ett brott mot någon rättighet att kopiera. Låt oss hålla polisen utanför medborgarnas garagen och endast förbjuda kopiering när syftet är att sälja maskinerna kommersiellt”.

Försäljarna, och även en del producenter, blev dock allt mer förskräckta. De såg sina affärsidéer falla samman och ett organiserat motstånd byggas upp bland de nu över 1 miljon brottslingarna. De gick till regeringen och bad att lägga till en sak till implementeringen av IKLIPP2: nämligen att ge försäljarna rätt att själva spana på hem och garage. Genom sin intresseorganisation GRÄS* erbjöd man sig på så sätt att underlätta polisens arbete.

När man såg något misstänkt skulle man ha laglig rätt att gå till de som sålde den nya uppfinningen och kräva att de skickade ut kravbrev till kunden. Betalades inte kravet skulle man sedan kräva ett ännu högre skadestånd i domstol. Skadeståndet skulle inte endast bygga på vad den kopierade gräsklipparen annars skulle kostat, utan även på alla möjliga gräsklippare som skulle kunna ha kopierats.

Det smarta, resonerade GRÄS, var att de flesta skulle betala det första kravbrevet och aldrig gå till domstol. Riskerna med att förlora ett mål, även för oskyldiga, skulle vara för höga. På så sätt skulle man kunna stoppa kopieringen utan att behöva driva mer än en handfull processer.

Regeringen köpte argumentet om äganderätten till andras kopior och beslöt att försöka implementera GRÄS förslag med IKLIPP2. Nu var man tvungen att agera snabbt för att alla skulle kunna tjäna pengar på att bygga gräsklippare. Folkpartiets rättspolitiska talesman Johan Pehrson jämställde stöld och den illegala kopieringen i TV och debatten tog fart.

Företagen som sålde den nya uppfinningen blev rädda att de enligt lag skulle behöva hota sina egna kunder med skadestånd. Fast de vågade inte säga något, för nu var debatten så infekterad av tal om äganderätt till imaginära och kopierade gräsklippare att de enda som hördes var aktivisterna och lobbyisterna på båda sidorna.

Vem skulle få sista ordet?

Debatten om kopieringen kan vara vår tids största samhällsfråga. Kanske rör frågan hela vår framtid som informationsnation. Oavsett din åsikt ber jag dig att sätta dig in i så många aspekter som möjligt. Varken riksdagsledamöter eller medborgare har råd att vara oinformerade.

Tack,

Simon Rosenqvist (utan gräsklippare men likväl en liten del av en mycket stor kriminaliserad ungdomsgeneration)

Kategorier:Fildelning

Geografiska indikationer i Indien

Två mellan sig olika ansökningar om geografiska indikationer (GI) i Indien kastar ett intressant ljus över WTO-förhandlingarna om detsamma.

EU m fl hoppas på striktare regler kring GI, bland annat för att man vill komma åt sånt här. Alla vet ju, eller borde veta, att portvin inte är ett starkvin som är sött, utan främst ett vin som är portugisiskt, inte sydafrikanskt.

Lissabonfördraget färdigratificerat (i Sverige)

Svenska riksdagen har förutsägbart sagt ja till Lissabonfördraget. Med rätta blir många som vill se mer demokrati i EU upprörda. Vänsterpartiets initiativ för vilandeförklaring såg ett tag ut att bli verklighet, när ledande socialdemokratiska tankesmedjan Arena ville skjuta upp beslutet och LO anordnade en demonstration för uppskjutande av ratificering som drog hundratals människor.

Och nu publiceras en rapport av United States National Intelligence Council där man skriver att EU mycket väl kan riskera att stagnera.

”Europe by 2025 will have made slow progress toward achieving the vision of current leaders and elites: a cohesive, integrated, and influential global actor,” it begins optimistically, while declaring that the EU will at the same time not be a major military player.

However, it goes on to warn: ”The European Union would need to resolve a perceived democracy gap dividing Brussels from European voters and move past the protracted debate about its institutional structures.”

Samtidigt pågår förutsägbart arbetet för vidare ratificering i EU. I en artikel om vad som händer i veckan i EU skriver EUObserver dels att man tror att man börjar komma fram till en överenskommelse med Irland, och dels att man otåligt väntar på utslaget från tjeckiska författningsdomstolen.

Tvisten om omvälvande fördragsändringar i EU är på intet sätt ny. Tittar man på ratificeringsprocessen för Maastrichtfördraget fanns då en liknande situation som den man har nu med Irland. Men då gällde det Danmark, som röstade ned Maastrichtfördraget i en folkomröstningen i mitten av 1992. Frankrike hade också en rådgivande omröstning, där fördraget gick igenom endast med knapp majoritet.

Men medan man då kan se en viss problematik runt hur EU hanterar dessa konstitutionella nederlag, finns andra problem med hur medborgare idag ser på EU.

Vänsterpartiet, som varit emot Lissabonfördraget och också emot medlemskapet i Europaunionen vid folkomröstningen 1994, vill ha ett mellanstatligt samarbete. Det betyder in effect att man vill gå tillbaka till hur det var innan Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993.

Ett nytt framtidskonvent vore kanske inte helt fel. EU:s medborgare är generellt positiva till att det finns ett samarbete, och det har blivit vanligare att medier i medlemsländerna nu ”erkänner” EU som en nyhetskälla. Det gör att det kanske finns bättre utsikter till rejält tryck på EU-tjänstemännen att godta medborgarnas förslag (vilket olyckligtvis inte skedde förra gången).

Men bruket av Irland som argument mot Lissabonfördraget lätt komma att bli inkonsekvent, om man inte samtidigt vill erkänna att Maastrichtfördraget enligt samma logik inte borde ha trätt i kraft.*

*Man kan visserligen vara grymt kritisk mot att det tog så mycket som 6 år innan Maastrichtfördragets allra tydligaste nackdel, bristen på öppenhet, försöktes åtgärdas 1999.

Kinesisk patentpolitik 2008

Enligt bloggen Post Grant har antalet kinesiska patentansökningar gått upp senaste åren. Mellan 2006 och 2007 ökade antalet patentansökningar med 21.1%. Det är en naturlig utveckling i och med internationaliseringen av immaterialrätten, och WIPO gnuggar nog händerna i glädje av den lyckade strategin för utveckling av u-ländernas infrastruktur för immaterialrätt.

Enligt samma blogg håller Kina dock på med sin tredje revidering av patentlagen från 1984. Bland föreslagna ändringar och tillägg till nuvarande patentlagstiftning utmärker sig bra reformer som inkluderande av teknologi- och medicinöverföring till andra u-länder i mån av behov och förbud mot att dra en patenttvist till domstol ifall käranden vet att dess patent täcker en uppfinning som är uppenbar eller var gammal vid tiden för ansökan om patentet.

Export av västvärldens immaterialrättsstrategier till u-länder kommer i förlängningen inte vara bra för västvärlden. Risken är att vi hamnar i en situation där någon annan än USA och EU tar över rollen som ledande exportörer av immaterialrätter, vilket kommer ha dåliga konsekvenser för vår egen ekonomi och utveckling.

Å andra sidan är Kinas och andra u-länders anpassning till västvärldens patentregler en förutsägbar konsekvens av de aggressiva strategier de för. De två ovanstående reformerna tyder ändå på en viss förnuftighet i tillämpningen av patentlagar i Kina. På motsvarande sätt är det lätt att se att u-länder i många fall, istället för att anpassa sig till drakoniska regelverk, utvecklar egna, öppna strategier för förvaltning av uppfinningar och kulturella verk.

Pinga på intressant.se

EU-bistånd fortsätter trots finanskris

Europa Direkt skriver att EU-kommissionens ordförande under European Development Days slagit fast att biståndet till de fattiga länderna måste fortsätta trots finanskrisen.

Och nog har de fattigaste länderna i världen krisat senaste året. Stigande matpriser – matkris. Naturkatastrofer. Finanskris. Allt slår hårdast mot de fattigaste.

Samtidigt räknar EU sitt bistånd på ett mycket konstigt sätt. Enligt en artikel i Ordfront från i våras, som inte borde gå förglömd, är det inte ovanligt att man räknar omhändertagande av flyktingar i det egna lander, militära operationer på tredje lands territorium och skuldavskrivningar som bistånd. Så har också Sverige gjort sedan regimskiftet.

Inte ens UD-tjänstemannen Thomas Brundin håller med om den nya svenska linjen, och därmed indirekt inte heller med den europeiska.

Samtidigt som man kan sympatisera med handelsministerns invändning att Afrika trots biståndet fortfarande är fattigt, är invändningar mot bakgrund av de svaga och oklara europeiska och svenska målsättningarna med biståndet betydligt mer befogade. På FN-konferenser talar man om konkreta mål och måsten, i den europeiska politiken handlar det om rekommendationer.

Och samtidigt som biståndet sinar, arbetar världens byråkrater hårt för att inte behöva rucka på västvärldens kunskapsmonopol alltför mycket. När den amerikanska organisationen EFF gör en utvärdering av 2007 års WIPO Development Agenda, där de gulmarkerar de förändringar som omedelbart kan träda i kraft, blir hela delen (C) om technology transfer omarkerad.

Med sådana riktlinjer på verksamheten är det inte helt underligt att biståndet, som ministern säger, får en försämrad effekt. För övrigt tycker jag att UNCDF verkar vara en hygglig organisation.

Pinga på intressant.se

Lissabonfördraget dagen innan omröstningen

Idag skriver EUObserver att Decan Ganley, ledaren för kampanjen mot Lissabonfördraget på Irland, har hållit ett anförande inför det irländska parlamentet om hur den irländska regeringen gör sitt folk en björntjänst genom att inte respektera utfallet i den rådgivande omröstningen i somras.

Men Europaparlamentets kommittée för konstitutionella frågor har, enligt samma artikel, samtidigt publicerat ett dokument där man yrkar på en snabb lösning på Irlands dilemma. Dessutom vill man att Sverige och Tjeckien snarast ska ratificera dokumentet.

Det är för att Lissabonfördraget, trots nackdelar med medbeslutandeprocessen, ändå skulle gynna Europaparlamentet och stärka dess position gentemot övriga EU-institutioner.