Mitt brev om ACTA

Med anledning av en ihärdig skribent på [a2k] har jag beslutat att skicka iväg ett (nytt) brev om ACTA till riksdagsledamöterna. Risken är förstås att det kommer lite för många brev från engagerade medborgare just nu, men frågan känns ändå så pass viktig att det är motiverat.

Min huvudsakliga oro med ACTA är att förhandlingarna är så slutna. Man har flyttat från de forum som går att bevaka och påverka, till rum bakom slutna dörrar. Både tredje världen och medborgarorganisationer tappar sina möjligheter att vara med där det händer. Det är aldrig särskilt bra.

Jag skriver till dig i ärendet ACTA (Anti-Counterfeiting Trade Agreement). som förhandlas fram mellan bl a EU, USA och Japan just nu.

Det jag hoppas är att svenska riksdagen kommer att begära att få titta närmare på hur förhandlingarna av handelsavtalet ACTA har skötts av EU. Jag hoppas också att riksdagen inte kommer vara rädda för att ha synpunkter på vilka saker ministerrådet har godkänt kan inkluderas i avtalet.

ACTA är ett problematiskt avtal av flera skäl: dels innehållet, dels förhandlingsmetoderna. ACTA förhandlas utanför ramarna i WTO, och blir därför en betydligt mer sluten process för dels medborgarorganisationer men också för tredje världen. Att man väljer att byta forum för frihandelsavtalen i exakt samma veva som tredje världen har fått flera starka förhandlingsparter i WTO och börjat nyttja WTO:s systemen för att stärka sin egen roll i den internationella handeln är givetvis skamligt och en orsak att närmare granska alla beslut om ACTA bara där.

För det andra är vi många, både privatpersoner och aktivistgrupper, som är oroliga för att ACTA kommer att innehålla bestämmelser om att piratkopieringsmål ska gå från att vara civilrätt till att vara straffrätt. Enligt ett läckt dokument i våras ska ACTA inte heller innehålla några begränsningar till piratkopiering som sker i kommersiell skala. Det är naturligtvis inte en rimlig ordning.

För tredje världen riskerar det här att bli en ny Uruguay-runda, där de utan tillräcklig möjlighet att påverka och delta plötsligt blir av med rättigheter och möjligheter för att stormakternas beslutsfattare har bedömt att de inte förtjänar rätten att vara med och bestämma.

Vidare kommer sättet ACTA förhandlas på också skapa misstro bland de medborgarorganisationer som bevakar handelsfrågorna. Frågetecknena är många, och svaren försvinnande få. Gör därför ert bästa för att den svenska insynen i alla fall ska säkerställas! Ifrågasätt förhandlingarna och be att få granska dem närmare!

Del 2. On Lawn Mowers.

(del 2 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Spring hasn’t really arrived until you are awakened by the first lawn mower.

– Okänd

/…/ om någon går och tar hans gräsklippare så skulle han ha rätt att gå till domstol.

– Johan Pehrson

Samhällsdebatten går hög om det lagförslag som regeringen väntas lägga fram, i folkmun kallad gräsklippningslagen. Lagen kommer i sin tur från EU:s direktiv, IKLIPP2, ett direktiv som regeringen väntas överimplementera, dvs man vill föra in mer av lagstiftningen i svensk lag än vad EU kräver. Hur hamnade vi här?

Problemet började redan för tio år sedan då en ny uppfinning gjorde det möjligt att skapa kopior av gräsklippare hemma i sitt eget garage. Uppfinningen blev vida uppskattad och ledde till en explosionsartad ökning av antalet maskiner i landet.

Gräsklipparförsäljarna blev förskräckta. Om alla kunde kopiera grannens gräsklippare skulle det ju inte längre behövas några återförsäljare. Rasande anklagade de därför folk för stöld av gräsklipparna; varenda maskin som skapades i hemmets lugna vrå var ju en mindre som man själv kunde sälja. Genom att skapa sina egna gräsklippare stal man därför indirekt försäljarnas inkomster!

Gräsklipparproducenterna var mer osäkra. Deras egentliga affärsidé var ju, resonerade många, aldrig att sälja gräsklippare utan att få folks gräs klippt, något som inte förändrades av den nya uppfinningen. Snarare visade det sig att folk, när de inte behövde köpa sin gräsklippare, hade mer pengar för att hyra in producenternas tjänster. Många producenter ökade också sina inkomster från dessa tjänster och lade helt den gamla tiden bakom sig.

Alla var dock inte lika framsynta. Vissa producenter vägrade acceptera att det inte skulle gå att sälja gräsklippare i framtiden. Man ansåg att man inte bara hade rätt till de maskiner man producerat, utan även till alla kopior som folk skapade.

Problemet var dock att det inte räckte med att förbjuda folk från att skapa kopior av gräsklippare, man var även tvungen att få polisen att agera mot dem, något polisen själva var tveksamma till. Många poliser ansåg det dessutom löjligt att jaga folk för att de skapade sina egna gräsklippare, även om dessa var kopior av producenternas gräsklippare.

Det nybildade kopiatorpartiet gav sig nu in i debatten. De sade: ”Vi kan inte förbjuda folk från att kopiera sin egna gräsklippare, och det är inte heller ett brott mot någon rättighet att kopiera. Låt oss hålla polisen utanför medborgarnas garagen och endast förbjuda kopiering när syftet är att sälja maskinerna kommersiellt”.

Försäljarna, och även en del producenter, blev dock allt mer förskräckta. De såg sina affärsidéer falla samman och ett organiserat motstånd byggas upp bland de nu över 1 miljon brottslingarna. De gick till regeringen och bad att lägga till en sak till implementeringen av IKLIPP2: nämligen att ge försäljarna rätt att själva spana på hem och garage. Genom sin intresseorganisation GRÄS* erbjöd man sig på så sätt att underlätta polisens arbete.

När man såg något misstänkt skulle man ha laglig rätt att gå till de som sålde den nya uppfinningen och kräva att de skickade ut kravbrev till kunden. Betalades inte kravet skulle man sedan kräva ett ännu högre skadestånd i domstol. Skadeståndet skulle inte endast bygga på vad den kopierade gräsklipparen annars skulle kostat, utan även på alla möjliga gräsklippare som skulle kunna ha kopierats.

Det smarta, resonerade GRÄS, var att de flesta skulle betala det första kravbrevet och aldrig gå till domstol. Riskerna med att förlora ett mål, även för oskyldiga, skulle vara för höga. På så sätt skulle man kunna stoppa kopieringen utan att behöva driva mer än en handfull processer.

Regeringen köpte argumentet om äganderätten till andras kopior och beslöt att försöka implementera GRÄS förslag med IKLIPP2. Nu var man tvungen att agera snabbt för att alla skulle kunna tjäna pengar på att bygga gräsklippare. Folkpartiets rättspolitiska talesman Johan Pehrson jämställde stöld och den illegala kopieringen i TV och debatten tog fart.

Företagen som sålde den nya uppfinningen blev rädda att de enligt lag skulle behöva hota sina egna kunder med skadestånd. Fast de vågade inte säga något, för nu var debatten så infekterad av tal om äganderätt till imaginära och kopierade gräsklippare att de enda som hördes var aktivisterna och lobbyisterna på båda sidorna.

Vem skulle få sista ordet?

—

Debatten om kopieringen kan vara vår tids största samhällsfråga. Kanske rör frågan hela vår framtid som informationsnation. Oavsett din åsikt ber jag dig att sätta dig in i så många aspekter som möjligt. Varken riksdagsledamöter eller medborgare har råd att vara oinformerade.

Tack,

Simon Rosenqvist (utan gräsklippare men likväl en liten del av en mycket stor kriminaliserad ungdomsgeneration)

Geografiska indikationer i Indien

Två mellan sig olika ansökningar om geografiska indikationer (GI) i Indien kastar ett intressant ljus över WTO-förhandlingarna om detsamma.

EU m fl hoppas på striktare regler kring GI, bland annat för att man vill komma åt sånt här. Alla vet ju, eller borde veta, att portvin inte är ett starkvin som är sött, utan främst ett vin som är portugisiskt, inte sydafrikanskt.

Lissabonfördraget färdigratificerat (i Sverige)

Svenska riksdagen har förutsägbart sagt ja till Lissabonfördraget. Med rätta blir många som vill se mer demokrati i EU upprörda. Vänsterpartiets initiativ för vilandeförklaring såg ett tag ut att bli verklighet, när ledande socialdemokratiska tankesmedjan Arena ville skjuta upp beslutet och LO anordnade en demonstration för uppskjutande av ratificering som drog hundratals människor.

Och nu publiceras en rapport av United States National Intelligence Council där man skriver att EU mycket väl kan riskera att stagnera.

”Europe by 2025 will have made slow progress toward achieving the vision of current leaders and elites: a cohesive, integrated, and influential global actor,” it begins optimistically, while declaring that the EU will at the same time not be a major military player.

However, it goes on to warn: ”The European Union would need to resolve a perceived democracy gap dividing Brussels from European voters and move past the protracted debate about its institutional structures.”

Samtidigt pågår förutsägbart arbetet för vidare ratificering i EU. I en artikel om vad som händer i veckan i EU skriver EUObserver dels att man tror att man börjar komma fram till en överenskommelse med Irland, och dels att man otåligt väntar på utslaget från tjeckiska författningsdomstolen.

Tvisten om omvälvande fördragsändringar i EU är på intet sätt ny. Tittar man på ratificeringsprocessen för Maastrichtfördraget fanns då en liknande situation som den man har nu med Irland. Men då gällde det Danmark, som röstade ned Maastrichtfördraget i en folkomröstningen i mitten av 1992. Frankrike hade också en rådgivande omröstning, där fördraget gick igenom endast med knapp majoritet.

Men medan man då kan se en viss problematik runt hur EU hanterar dessa konstitutionella nederlag, finns andra problem med hur medborgare idag ser på EU.

Vänsterpartiet, som varit emot Lissabonfördraget och också emot medlemskapet i Europaunionen vid folkomröstningen 1994, vill ha ett mellanstatligt samarbete. Det betyder in effect att man vill gå tillbaka till hur det var innan Maastrichtfördraget trädde i kraft 1993.

Ett nytt framtidskonvent vore kanske inte helt fel. EU:s medborgare är generellt positiva till att det finns ett samarbete, och det har blivit vanligare att medier i medlemsländerna nu ”erkänner” EU som en nyhetskälla. Det gör att det kanske finns bättre utsikter till rejält tryck på EU-tjänstemännen att godta medborgarnas förslag (vilket olyckligtvis inte skedde förra gången).

Men bruket av Irland som argument mot Lissabonfördraget lätt komma att bli inkonsekvent, om man inte samtidigt vill erkänna att Maastrichtfördraget enligt samma logik inte borde ha trätt i kraft.*

*Man kan visserligen vara grymt kritisk mot att det tog så mycket som 6 år innan Maastrichtfördragets allra tydligaste nackdel, bristen på öppenhet, försöktes åtgärdas 1999.

Kinesisk patentpolitik 2008

Enligt bloggen Post Grant har antalet kinesiska patentansökningar gått upp senaste åren. Mellan 2006 och 2007 ökade antalet patentansökningar med 21.1%. Det är en naturlig utveckling i och med internationaliseringen av immaterialrätten, och WIPO gnuggar nog händerna i glädje av den lyckade strategin för utveckling av u-ländernas infrastruktur för immaterialrätt.

Enligt samma blogg håller Kina dock på med sin tredje revidering av patentlagen från 1984. Bland föreslagna ändringar och tillägg till nuvarande patentlagstiftning utmärker sig bra reformer som inkluderande av teknologi- och medicinöverföring till andra u-länder i mån av behov och förbud mot att dra en patenttvist till domstol ifall käranden vet att dess patent täcker en uppfinning som är uppenbar eller var gammal vid tiden för ansökan om patentet.

Export av västvärldens immaterialrättsstrategier till u-länder kommer i förlängningen inte vara bra för västvärlden. Risken är att vi hamnar i en situation där någon annan än USA och EU tar över rollen som ledande exportörer av immaterialrätter, vilket kommer ha dåliga konsekvenser för vår egen ekonomi och utveckling.

Å andra sidan är Kinas och andra u-länders anpassning till västvärldens patentregler en förutsägbar konsekvens av de aggressiva strategier de för. De två ovanstående reformerna tyder ändå på en viss förnuftighet i tillämpningen av patentlagar i Kina. På motsvarande sätt är det lätt att se att u-länder i många fall, istället för att anpassa sig till drakoniska regelverk, utvecklar egna, öppna strategier för förvaltning av uppfinningar och kulturella verk.

Pinga på intressant.se

EU-bistånd fortsätter trots finanskris

Europa Direkt skriver att EU-kommissionens ordförande under European Development Days slagit fast att biståndet till de fattiga länderna måste fortsätta trots finanskrisen.

Och nog har de fattigaste länderna i världen krisat senaste året. Stigande matpriser – matkris. Naturkatastrofer. Finanskris. Allt slår hårdast mot de fattigaste.

Samtidigt räknar EU sitt bistånd på ett mycket konstigt sätt. Enligt en artikel i Ordfront från i våras, som inte borde gå förglömd, är det inte ovanligt att man räknar omhändertagande av flyktingar i det egna lander, militära operationer på tredje lands territorium och skuldavskrivningar som bistånd. Så har också Sverige gjort sedan regimskiftet.

Inte ens UD-tjänstemannen Thomas Brundin håller med om den nya svenska linjen, och därmed indirekt inte heller med den europeiska.

Samtidigt som man kan sympatisera med handelsministerns invändning att Afrika trots biståndet fortfarande är fattigt, är invändningar mot bakgrund av de svaga och oklara europeiska och svenska målsättningarna med biståndet betydligt mer befogade. På FN-konferenser talar man om konkreta mål och måsten, i den europeiska politiken handlar det om rekommendationer.

Och samtidigt som biståndet sinar, arbetar världens byråkrater hårt för att inte behöva rucka på västvärldens kunskapsmonopol alltför mycket. När den amerikanska organisationen EFF gör en utvärdering av 2007 års WIPO Development Agenda, där de gulmarkerar de förändringar som omedelbart kan träda i kraft, blir hela delen (C) om technology transfer omarkerad.

Med sådana riktlinjer på verksamheten är det inte helt underligt att biståndet, som ministern säger, får en försämrad effekt. För övrigt tycker jag att UNCDF verkar vara en hygglig organisation.

Pinga på intressant.se

Lissabonfördraget dagen innan omröstningen

Idag skriver EUObserver att Decan Ganley, ledaren för kampanjen mot Lissabonfördraget på Irland, har hållit ett anförande inför det irländska parlamentet om hur den irländska regeringen gör sitt folk en björntjänst genom att inte respektera utfallet i den rådgivande omröstningen i somras.

Men Europaparlamentets kommittée för konstitutionella frågor har, enligt samma artikel, samtidigt publicerat ett dokument där man yrkar på en snabb lösning på Irlands dilemma. Dessutom vill man att Sverige och Tjeckien snarast ska ratificera dokumentet.

Det är för att Lissabonfördraget, trots nackdelar med medbeslutandeprocessen, ändå skulle gynna Europaparlamentet och stärka dess position gentemot övriga EU-institutioner.

Ratificeringen av Lissabonfördraget 20 november 2008

Nu har Dagen D kommit. Imorgon är det dags för riksdagens omröstning om ratificering av Lissabonfördraget. Jag har skrivit om Lissabonfördraget tidigare, här och här.

Per Wirtén på Dagens Arena vill idag, något oväntat, skjuta upp ratificeringen till nästa år, genom en så kallad vilandeförklaring. Det innebär i det här fallet att man skjuter upp beslutet i väntan på att ett visst hinder ska undanröjas. Motivet för vilandeförklaringen är att Wirtén vill sätta ytterligare press på Europakommissionen om att ta tag i Europaparlamentets yrkan om förtydligande av Utstationeringsdirektivet.

Wirtén skriver

Man kan ha många synpunkter på EU:s nya grundfördrag. Maktdelningen är fortfarande sned. Det folkvalda parlamentet stärker visserligen sin position men fortsätter vara svagt. Medlemsländernas regeringschefer får orimligt stort inflytande. Folkens röster hålls utanför.

Christian Engström har skrivit mycket om Lissabonfördraget. Jag har valt ut ett av hans inlägg, för enkelhets skull. I mångt om mycket bygger hans resonemang på de brister Per Wirtén tar upp. Speciellt kritiserar han att parlamentets ställning i och med oförändrad medbeslutandeprocess blir fortsatt svagare i förhållande till ministerråd och kommissionen.

Olyckligtvis är Lissabonfördraget ändå vägen framåt. Både Wirtén och Engström missar det uppenbart dåliga i det oerhört krångliga och besvärliga Nicefördraget. Vi vet kanske inte vad vi får, men vi har betydligt bättre utsikter att få reda på det än vad vi har att få reda på vad vi har. Nicefördraget är ett gjytter av korsreferenser och krångliga formuleringar. EU:s ramverk för beslutsfattande är uppdelade i tre olika delar, som vart och ett har ändrats fyra gånger. Se mer här, och avfärda det som står efter Nicefördraget, eftersom det konstitutionella fördraget och Lissabonfördraget är tänkta som nytändning.

Lissabonfördraget kommer inte att ”cementera det demokratiska underskottet”. Lissabonfördragets uppskjutande kommer heller inte utgöra någon kännbar markering mot Kommissionen (som för övrigt glädjer sig åt arbetskraftsvandringen idag). Snarare visar erfarenheterna från den förra stora remake:en av EG:s grundfördrag, och bildandet av EU via Maastrichtfördraget 1992, att det tar förhållandevis kort tid för fördragens brister att åtgärdas.

1999 resp. 2001 verkställdes Amsterdamfördragen och Nicefördragen. I viss mån skapade de ytterligare brister, men ur till exempel offentlighets- och transparensperspektiv var båda fördragen en stor framgång för unionen. Jag skriver om varför roten till problemet snarare är hos institutionerna än i fördragen här.

Det finns ingen särskild anledning att tro att EU skulle vara mindre effektivt när det gäller åtgärdande av Lissabonfördragets brister. Inom EU är demokratiseringsprocessen uppmärksammad och omtyckt. Generaldirektoraten inleder i allt högre utsträckning närmare samarbete med parlamentet. Snarare är det konservativa statsledare som sätter käppar i hjulen.

Det kan vara värt att fundera på, inför torsdagens ödestimme.

Kina: Teknologiöverföring mellan Nord och Syd måste förbättras

En av mina mer respekterade källor, Martin Khor på Third World Network, rapporterar idag att Kinas premiärminister Wen Jiaobao har gått ut med en vädjan om förenklad spridning av miljöanpassad teknik.

Frågan handlar så klart om patent, som effektivt låser in energisnåla och miljövänliga transportmedelstekniker i väst. Det gör i sin tur att Kina, som trots god ekonomisk tillväxt ännu inte har oändliga summor att röra sig med, inte har råd att bygga en hållbar kommunikationsstrategi. Istället för snabbtåg mellan Shanghai och Beijing, förpassas kineserna till utbyggt inrikesflyg.

När jag var i Kina nyligen besökte jag en miljökonferens anordnad av FN. Slående på konferensen var de otaliga kinesiska miljöprojekt som presenterades. Vissa är naturligtvis rätt mundana, ur svensk synvinkel sett; man har till exempel fixat ordentlig avfallshantering i flertalet stora kinesiska städer. Det plan där kineserna möjligtvis slår högre än oss är att avfallsmängden man genererar, används till förbränningskraftverk. Ofta nyare och bättre än vi har i väst. Man har renat sin industri, planterat träd, infört ekologiska zoner i städerna och kultiverat grönområden.

En man jag träffade, anställd på svenska exportrådet i Beijing, sade att vi nog har en övertro på vår miljöhänsynsförmåga i Sverige. Kina håller på att gå om.

Martin Khor skriver vidare:

There is a lack of ”effective policy guidance and incentives, necessary financial supports, as well as fair and effective institutional arrangements for such cooperation. Meanwhile, there is also a need to balance the IPR protection and needs in fighting climate change.”

Något sådant behov finns inte. Fallet med teknologiöverföring till utvecklingsländer är ett solklart argument mot patentindustrin.

De flesta västländer, märkvärt här Italient, är inte alls särskilt angelägna om att bryta sina gamla industrivanor eller investera i ny och dyr miljövänlig teknik. Man är heller inte särskilt pigga på att lägga om all den infrastruktur man har sedan tidigare. Att vara miljövänlig är inget man gärna bara kostar på sig att vara. Det visar till exempel det här beslutet från senaste mötet i Europeiska rådet i oktober.

Färdig handlingsplan till december? Ja, man kan ju undra.

Än mer kan man undra över hur det kommer sig att västvärlden, mer specifikt Tyskland och Siemens, sitter på värdefull patenterad teknologi som kan göra den kinesiska utbyggnaden av sin infrastruktur så mycket mer miljövänlig och ändå inte lyckas tjäna tillräckligt med pengar för att själva bli lite gröna i fingrarna. Siemens har nämligen ett patent på ett form av snabbtåg som kineserna är intresserade av att bygga. Men kineserna har inte råd med licenserna.

Istället spenderar Kina tid och pengar på att försöka kringgå detta patent. Det försenar bygget av järnvägen, och är ett slöseri med resurser. Det försämrar också miljösituationen i Kina.

Det är dags att västvärlden avvecklar sin extrema fascination vid patent och andra utpressarmekanismer mot utvecklingsländer. Låt den teknologi som kan bygga vår framtid byggas. Om den inte ska byggas här, låt framtiden byggas någon annanstans. Det är ingen som är intresserad av en lupen, framtidsskygg snåljåp.

Del 1. Den liberale fildelaren.

(del 1 av 2 i min brevserie till folkpartiets riksdagsledamöter)

Kära ledamot från folkpartiet.

Just nu håller du tillsammans med regeringen på att överimplementera IPRED2 med mål att Antipiratbyrån ska få jaga mig och en stor del av min generation. Ni har säkert fått höra att det bara är en liten klick ungdomar, kanske några tusen, som på allvar laddar upp film och musik. Detta stämmer inte. Vi är många, många fler.

Jag är en av dem som fildelar i vad man tänker sig som ”stor” skala, och vi är inte tusen eller tvåtusen ungdomar. Till skillnad från 2000-talets början så laddar de flesta fildelare både upp och ned idag. Detta är viktigt att förstå; att ladda ner är att ladda upp. Av Pirate Bays 24 miljoner anslutna så laddar nästan 10 miljoner endast upp. Det må så vara att detta inte är endast svenska användare, men applicera samma förhållanden på den miljon svenskar som fildelar och pratet om några få tusen uppladdare ter sig plötsligt löjeväckande.

Jag är varken snattare eller nihilistisk samhällsparasit. Jag är en hyfsat respektabel student, ostraffad, med respekt inför lag och ordning. Jag studerar flitigt och kastar skräp i papperskorgar. Jag drömmer om att få jobba med skolfrågor, att bli politiker och att skriva en bok. Att så smpningom träffa en trevlig tjej och uppfostra en familj.

Samtidigt är jag alltså en storskalig fildelare. På min hårddisk har jag, med en hel del hårt arbete, samlat ihop en respektabel samling med ett hundratal kvalitétsfilmer. Mina köpta DVD-skivor i hyllan har jag ersatt med digitala kopior, och kommer snart slänga dem. Jag har varken TV eller stereo i min lägenhet, så att behålla dem vore meningslöst. Enligt de argument som förs fram i debatten har denna filmsamling lett till att kreatörer över fått lida och förlorat sin inkomst.

Fattigdom (jag är student) är i sig ett dåligt argument att bryta mot lagen. Fast, om jag ändå inte har några pengar att lägga ut på att köpa skivorna och filmerna – hur skadas då någon av att jag laddar ner dem?

Även om jag prioriterat om, lagt mindre pengar på böcker (kurslitteratur, science fiction, fantasy samt intressant samhällslitteratur som ”I trygghetsnarkomanernas land” – den rekommenderas!) och mat, hade det gynnat kreatörerna? Hade jag lagt pengarna på filmer istället för böcker hade väl författare och matvaruhandlare fått mindre inkomster?

Faktum är att själva nedladdningen – distributionen av musik, film, spel – är helt kostnadsfri. Att därför inte låta alla medborgare fritt dela material mellan sig ter sig som ett slöseri. Upphovsrätten som den ser ut idag slutar här vara en rättighet utan blir istället en inskränkning av äganderätten – en ineffektiv metod att försöka skapa en brist på vissa varor. Det kanske kunde fungerat väl för 80 år sedan, men med dagens blixtsnabba kopiering har rätten istället blivit ett hot och en belastning.

Hur ska kreatörerna då få in pengar för att kunna fortsätta skapa film och musik? Här har vi rimligen två sätt att lösa problemet, antingen gå in och sponsra kulturproducenterna, som vi gör i så mycket annat, eller låta marknaden styra. Det sistnämnda sker redan idag i och med att producenter finner nya sätt att tjäna pengar på produkter. Exempel är livekonserter, fanklubbar som köper extramaterial för att stödja artisterna etc.

Det är dessa lösningar som ni behöver diskutera. Inte hur ni ska försöka stoppa fildelningen. Internet innebär per definition fildelning. En mycket stor del av all trafik består av den så kallade illegala fildelningen. När minneutrymmet på USB-minnen och mobiltelefoner växer i dagens takt kommer dessutom fildelningen snart vara lika omfattande utanför internet som på internet, men helt utan möjlighet till reglering.

Försöker ni stoppa fildelningen kommer ni tvinga den under jorden och slå isönder det öppna nätet. Detta nät kommer istället tvingas krypteras ned och fildelarna kommer fortsätta fildela anonymt. Samtidigt skapar man infrastruktur för grov brottslighet och pedofiler som behöver välkända och enkla anonymiseringslösningar.

Det måste diskuteras hur man förändrar upphovsrätten så den åter igen står i samklang med medborgarna, blir effektiv och återfår sin numera förlorade respekt. Kanske behöver den helt göras om för att passa det framväxande informationssamhället. Detta är dock en fråga för framtiden. Dagens politiker behöver bara ta ställning i en fråga – att inte driva igenom IPRED och ge Antipiratbyrån möjlighet att skicka hotbrev till hundratusentals människor.

Tack för din tid,

Simon Rosenqvist,
en väldigt liten del av en väldigt stor, snart inte bara kriminaliserad utan även jagad och utpressad, ungdomsgeneration.