Archive for the ‘Jämställdhet’ Category

Ser inte, får inte, läsa

Jag väljer att hålla mig lite utanför diskussionerna om datalagringsdirektivet, som ju ändå i vilket fall bordlags ett år nu. Det känns som FRA 2008! Ja!

I Europakommissionen tycker kommissionären för den inre marknaden herr Michel Barnier inte att blinda ska få läsa. Världsorganisationen för blinda har tillsammans med Knowledge Ecology International och Trans-Atlantic Consumer Dialogue arbetat i flera år, i Geneve, i Bryssel och i Washington för att få till ett avtal om undantag i licensrätterna för blinda så att tillgängligheten för böcker anpassade för synskadade ska bli mer lättillgängliga. USA och EU har vägrat i sten, gruppen av afrikanska länder i WIPO har varit skeptiska eftersom de tycker att undantagen borde utsträckas till alla former av licenser, och den 26 februari har så Världsorganisationen för blinda slutligen dragit sig ur diskussionerna efter de inte kommer någon vart.

Europaparlamentet har visserligen försökt gå till kamp för blindas rättigheter. David Hammerstein från TACD har arbetat länge med avtalet och anordnat flera konferenser om vikten av tillgång till böcker för blinda. Världsorganisationen för blinda säger att de kommer att fortsätta kämpa för ett avtal som stödjer deras medlemmars rätt till kultur.

Det är lite deprimerande, hela det här boktillgänglighetsprojektet. En man vid namn Mopski [sic!] anser att Google i sin digitalisering av världskulturen inte tar vara på visuella artisters intressen. Vidare är Googles digitaliseringsprojekt inte uppskattat i Frankrike.

Men, materialet går i alla fall att få tag på. Jag läste någonstans, någon gång, att blinda i Uruguay har totalt 19 böcker de kan läsa. I Nicaragua har de 48 böcker. Att dela med sig av böckerna över nationsgränserna går inte för då får man licenseringsproblem. Vill minnas att Norge inte var lika dogmatiska som Europeiska unionen, och EU var i sin tur inte lika dogmatiska som USA. Många länder lät bli att stödja Treaty for the Blind av principskäl för de tycker de har väldigt stora problem med upphovsrätt överlag och behöver bredare undantag. Det är förvisso sant, men det ska man inte använda som skäl att missgynna blinda. BRIC-länderna har i alla fall inte ställt sig helt ogina till avtalet, vilket alltid är nåt, men de är inte ensamma kapabla att driva igenom avtalet. Europaparlamentets ställningstagande kan förhoppningsvis leda till en förändring av EU:s ståndpunkt. Vi får se.

Knowless society

I have studied mathematics which perhaps goes to show in that I manage to intuitively pick out only mathematicians from this article about women in science. Okay, So I already knew about Sophie Germaine. Maria Gaetana Agnesi was, however, an intuitive discovery. Sofia Vasilyevna Kovalevskaya as well. Her husband went insane and killed himself. It seems to be a curse of male mathematicians (ref.: Georg Cantor). Norwegian mathematician Niels Henrik Abel also died, although not by insanity but lung disease. Maria Cunitz didn’t have a cruel fate other than gender bias.

In Sweden the number of female medical professors was around 20% in 2004 (generous estimation). This is due to a problematic shift in the number of male students, now considerably fewer than before. I don’t know if it says anything about science when Swedish Läkartidningen (”Doctor magazine”) says that many female students means that the profession needs to stay attractive in the future anyway.

Measures such as very clear application rules for becoming a lecturer or professor at Swedish technical universities have long created a heated debate on the quotation of women. Some even consider such measures an insult to women.

If you are a female mathetician, rules remedying that women have to be at least twice as good and considerably better networkers than men, may even be single-minded (but for reference, I didn’t like Wolfram Alpha as much as I liked Free Textbook on Tensor Calculus).

A society of knowledge is being constructed. Abroad. The blesséd number in triangulation of the UK Labour Party will surely, given our experiences with the triangulation of the late 1990s and the more than trihundred UK£ of increase of university fees for non-EEA students in 2004, also increase the net knowledge of the British society. Now that the number of foreign students can be decreased, and one trird of them staying in their host country will not cause the UK to ”gain from the economic benefits of having them study here, many international students stay on, providing longer-term benefits by contributing their skills to our workforce and economy,” as the New Zealand minister of immigration so amptly put it.

If you disregard the fact that I have mostly been sarcastic, the careful reader will observe that most of the news reported above are actually positive. There are more women in almost every study. Women are increasingly becoming more secure in the roles of lecturers and professors. Students benefit the economy, and on the whole there are actually quite many female mathematicians that have been and are contributing to a science usually claimed as exclusivesly male, even in grade school. What do you know? :)))

Awesomest hack or politicality

A little less than a month ago a temporary alliance under the banner of Anonymous successfully broke into the servers of security firm HBGary and acquired information about a security firm menage-a-trois busying themselves with pleasing the American Chamber of Commerce in their struggles against undesirable leftist groupings and labour unions.

On the Kaspersky Lab newsblog Threatpost Paul Roberts has compiled the following complementary list of malpractises: take over information from Facebook to intimidate customers, zero-day merchandising(!), custom malware production(!!) and an additional menage-a-deux with investment bank HSBC to bring down the Wikileaks servers by means of denial of service. Quoth Kaspersky’s Paul Roberts: ”It’s up to the FBI to solve crimes, not to banks, or their attorneys.”

At Ars Technica I further find, or perhaps equivalently, that the FBI undoubtedly are planning to hunt down the HBGary hackers, especially considering the previous (disproportional) responses against Operation: Payback and the ddos protests for Wikileaks. Quoth Ars additionally: FBI reminded Anonymous that ”facilitating or conducting a DDoS [Distributed denial of service] attack is illegal, punishable by up to 10 years in prison, as well as exposing participants to significant civil liability”.

Ironically, my first association is to a Swedish cultural essay on the Russian author Solzjenitsyn and his literary works on Gulag. Another quote (my translation): The story concerns one day out of the life of a prisoner, one out of 3653 days of a ten year long prison sentence, a common punishment for most real or imaginary crimes in Soviet both prior and shortly after the Second World War.

I’ve written some posts about Anonymous in the past. After the Gawker hack I think it’s relatively obvious that Anonymous, despite their quite prominent political results and representativity, even if it’s not always their goal (which I actually doubt that it ain’t), isn’t solely a group of internet-minded citizens with a passion for openness and transparency engaging in unqualified and harmless ddos-protests. Anonymous in this case becomes the difference between forcefully liberated, emancipated, publicized or leaked information. I would love to heard the opinions on this by Simon Rosenqvist, a party comrade who decided to take a leave from party work earlier this year, and especially in relation to his ideas about a public database of trade secrets (coolest idea ever!).

On Anonymous: Hunnism (2011-02-08) , Globalt (2011-01-18) , Perspectives (2010-12-13)

My boyfriend once told me that he can access my facebook and my mail super-easily. And boy if he can. Remember boys and girls that from a security perspective it is very unhealthy practise to permit password saving in a browser or forget to log out if you’re not on your own computer. Especially if you’re not on your own computer. The computer owner being a trusted steed is not an excuse for your enormous dispassionate laziness and comfort with the situation. I have two emails from my boyfriend sent to me from my own email account with several sentences of rebuke and reproachment.


Så här sammanställer jag mina upplevelser om globala demokratiska aktioner från hösten som gått:

— Indisk anti-piratfirma antas vara inblandad i denial-of-service-attacker mot privata torrentservrar. En grupp aktivister slår tillbaka. I aktionsyran blir (förmodligen) spanskspråkiga aktivister så medtagna att de slår till mot SGAE, Spaniens intresseorganisation för skivbolag och producenter. SGAE är mer hatade än skatteverket i Spanien, och företag och offentliga institutioner håller konferenser om hur de ska hantera bort SGAE från sin verksamhet.

— Okänd aktör slår ned Wikileaks hemsida efter de första publikationerna av de demokratiska kablarna. Aktivisteralla kontinenter har satt upp speglar och servrar på mindre än en vecka.

— Amerikanska regeringen förklarar att VISA, Mastercard, PayPal och Amazon ska sluta blanda sig i Wikileaks verksamhet, vilket sker. Dessa sidor råkar ut för protestaktioner drivna av personer vill bevara yttrandefriheten och pressfrihet.

— En grekisk aktivist och en nederländsk ungdom häktas för att ha varit inblandade i protesterna. Nya protester bryter ut mot nederländernas polis- och åklagarmyndighet för att demonstrationsrätten plötsligt verkar ha dragits in. Fler häktningar.

— Zimbabwes regering förbjuder tillgång och publicering av diplomatkablarna. Regeringens hemsidor tas ned. Dagspressen börjar tala om detta som aktivism.

— Protester utbryter i Tunisien och flera år av bloggaktivism i Tunisien stöds av internetaktivister och hackar regeringens hemsidor. Som konsekvens når nyheter om protester och aktivism i Tunisien ut först från aktivister innan regeringen kan agera. Med hjälp av speglar för videor direkt från aktionerna faller Tunisiens regering under tryck från aktivister och informerade diplomater.

Jag kan ha glömt något, och har inte omnämnt åratal av aktivism som hållit omvärden informerade om de övergrepp som begås mot yttrandefrihet i länder med internetcensur världen över. Privata företags förmåga att falla för regeringars tryck eller godtyckligt undanhålla information går inte heller att dölja i en värld av informationsaktivister. Förra bloggposten utropade någon detta som solidaritet. Jag tror inte på det. Solidaritet är någonting man har med någon annan, som Hoola Bandoola Band med chilenarna. I internetaktivismen är vi alla samma.

Jag är vald för att representera européer. Jag har visserligen engagerat mig mycket i handelsfrågor som rör tredje länder. Stundtals har jag fått information om USA:s förehavanden i handelsfrågor. Det är fortfarande ytterst geografiska begränsningar som jag rör mig i och har befogenhet över. Det gäller inte yttrandefrihetsaktivisterna. Det gäller inte frihetsaktivisterna. Jag får lite överflödighetskänslor förstås, men det besvärar mig faktiskt inte alls.

Jag noterar att Cecilia Malmström har varit i farten och uttalat sig om cyberbrottslighet. Detta har täckts av typ tusen svenska skribenter, och det är naturligtvis sorgligt att Malmström som svensk kommissionär inte kan hålla sig från att göra idiotiska uttalanden, men ännu sorgligare är att kommissionären inte förstår. Inte kan se att internets effekter på demokratisk spridning och gemenskap världen över är positiv, att hennes och Viviane Redings jobb blir överflödiga i en värld där aktivister tar saker i sina egna händer. Kanske för att demokratin i denna bemärkelse är fristående från henne och hennes geografiska verkningsområde.


december 10, 2010 1 kommentar

Vidar Helgesen, förträfflig tyckare och representant för IDEA skriver idag på Brännpunkt om Kinas paradox med yttrandefriheten. Han menar att yttrandefrihet är en förutsättning för Kinas fortsatta utveckling.

Fredrik F Heffermehl, tillika tyckare och förträfflig, menar istället att utnämningen av Liu Xiaobo (likt förra årets utnämning av Barack Obama) är tecken på NATO-ifiering av Nobelkommittéens arbete. Han tycker att prioritet istället bör läggas på att utnämna personer som Kina inte känner sig nödgade att hetsa mot.

Liu Xiaobo har tydligen en nyckelroll för Kina.

Jag skulle annars anta att Bayer AG:s €1 000 000 000-investering (1 miljard) spelar en nyckelroll för Kina. Eller typ, deras rysk-kopierade växande stridflygsplansindustri. Eller kanske att Kina producerar världens bästa snabbtåg.

Kina har också sina grannars stöd. Kanske för att de satser USD6 600 000 000 i Indonesiens infrastruktur medan statschefen Obama inte har så mycket annat att komma med än att prisa landets demokrati, ett lovpris Amnesty International inte verkar hålla med om.

Efter 2007 års larm om bly i kinesiska leksaker, tillverkade i ett amerikanskt-ägt leksaksbolags regi, utförde Kina tester vid resten av sina produktionsfaciliteter som uppfyllde alla säkerhetskrav. USA backade snabbt från blockeringshoten. Indien gjorde det inte. Men om det inte finns några välunderbyggda anledningar att blockera handel får man heller inte enligt WTO:s regler göra det, så Kina drog Indien inför rätta. Och vann.

Nobelceremonin nobbas av 19 länder och får därmed inte ta del av den fantastiska festmenyn (anka och sånt). Kinas snabbtågsinvesteringar kommer däremot att rapporteras offentligt i framtiden, vilket utmålas som det största hittillsvarande framsteget i Cancúnförhandlingarna om klimatförändringar.

Kina, landet som yttrandefriheten ska rädda och där internet är Guds gåva, har problem med för mycket exporter. Kina höjer sina räntor för att inte överhetta sin ekonomi. Just det, den ekonomi som inte kommer utvecklas utan yttrandefrihet får ångpipan att vissla.

Yttrandefrihet är förstås bra, och eftersträvansvärt. Någonting vi som människor behöver för att kunna leva, utvecklas och må bra. Kinas skolsystem fostrar inte människor utan robotar. Oro och hat sprids i Kinas befolkning när utländska medier blockeras.

Vurmen för kulturrevolutionen grundade sig i tanken om att göra upp med konservativa, ofria mönster som låste människor vid förprogrammerade sociala identiteter. Men vurmen för sådant uppbrott uppstod inte i kapitalism och ekonomisk utveckling. Önskan om yttrandefrihet grundar sig inte heller i kapitalism och ekonomisk utveckling. Den grundar sig i människovärde, vishet och progressivitet. Kinas ekonomiska utveckling är om något ett lysande exempel på det.

Uppdatering: Maud Olofsson rockar loss med Carl Bildt på Nobelfesten. SvD

Uppdatering #2: Kinas tillväxt är hög. Börjar importera sjukhusutrustning från Elektra. DN

Uppdatering #3: Norge har slutet oljeutvinningsavtal med Kina (WSJ) ; Kina och Kambodja knyter närmare ekonomiska band (WSJ)

Kids and stuff

december 4, 2010 1 kommentar

Consider the possibility that European human rights policy took seriously children’s suffering – their exposure, for example, to the evils of physical abuse, poverty, inadequate or absent health care, life in homes where domestic abuse is a norm, rather than an exception, or being placed in refugee camps barely distinguishable from concentration camps.

There are many of these cases. A Swedish child, looking for asylum, was refused health care last week because the Migration Office had been unclear about what rules apply to asylum seeking people and health care. The hospital won’t treat him unless they’re compensated. Sweden is also noted for deporting children to notorious refugee camps on Malta. More than half of Spanish children have suffered domestic abuse, and the Spanish state consistently fail in living up their obligations of human rights for refugees.

Meanwhile in the Netherlands, many young immigrants are suffering from
psychological trauma without getting help. (Really, I wonder about the coalition government partner Partij voor de Vrijheid’s successes, because apparently Dutch integration is going rather well. The Swedish Democrats suggested last week that doctors should be forced to report paperless care-seeking people to authorities, to facilitate deportation. Luckily, a Swedish social liberal has, a year after the party decided to back the issue, decided to put down a motion in October 2010 for the opposite: free health care to the most exposed people.

At this point, you can imagine how Liberal party member Ullenhag’s party comrade, Cecilia Malmström, has ended up in one of the most powerful institutions in Europe, in one of the administrative units with the most power to help Europeans exposed to violence. For being a long time a rather placable defender of human rights (during her career in Europarl carefully diverging too much from the views of the European Commission) and children’s rights, it is now she that is meant to drive human rights policy forward in the Union, and she who can lead her administration towards a sustainable and children-friendly policy where European children and asylum-seeking children do not get beaten up by unfriendly authorities.

Welding this power has led her to the decision to stop her engagement for human rights, instead focusing on pleasing the Council of Ministers. I get the feeling that the Swedish Liberals are afraid of challenging the authorities. Their policies are certainly more alike to Conservatism and nationalism now, than social liberalism (to which Liberaldemokraterna is a consequence). Is it possible that they would rather go with the Swedish Conservative line against health care to the paperless? The Conservatives have long been the only party in Sweden, now joined by our nationalists, to oppose free care for paperless immigrants. I sadly have doubts that the Liberals are courageous enough to stand up against the establishment. Cecilia Malmström certainly is increasing my doubts every day.

The people helping children the most are not ECPAT, Save The Children or the politicians. On the contrary they make a comfortable amount of money lobbying for internet filters.

Children’s rights movements are an industry like all other industries. Unless they can show that they are doing something, they do not get their funds. Luckily, many European countries are interested in blocking hate speech sites, politically inflammatory sites, restricting blogs and limiting access to gambling sites. Or computer games. The ease with which a blocking policy for child pornography can be pushed is easy cash. And ultimately it ends up blocking access to knowledge for children, rather than protecting them.

The children instead benefit from the brave people who work with immigrants, who care for them, hide them from deportation, and bring attention to their exposed position. Not only are these organisations under-funded, they are also over-worked. You wonder who is supporting their activities. Well, not the politicians who send homosexual Iraqi couples back to Iraq or Christian Iraqis to a country where they have massacres of Christians. The Swedish government are, for some reason, supported by a ruling from the European Court of Human Rights. At least they haven’t been frustrated by their own High Court going against them, as has the UK Home Office.

For inexplicable reasons, Commissioner Malmström has now suggested that children shall be granted rights they’ve already had since the year 2000. How progressive. All member states have already signed the UN protocol for children’s rights with regards to trafficking and online pornography. The last signatory member state was Czech Republic who signed it in 2005. That’s five years ago. This isn’t a move for children’s rights, it’s a move against them. It’s not a sign of progession, it’s a sign of cowardice.

Since Cecilia Malmström also considers children who are engaging in begging to be trafficked, at least if these children are from Romania or Bulgaria, it’s no wonder she hasn’t protested the Nicolas Sarkoszy proposal of keeping Bulgaria and Romania out of Schengen for another four years. Romanian EU-minister Bogdan Aurescu commented on the deportations to EUObserver. I would have suspected that this is because he is a nationalist, like many other European politicians, but his conservative majority party is not. ”We do not accept any restriction of freedom of movement,” he said. ”After 50 years of Communism, it is a very special and important right we have achieved.”

Isn’t it awkward that Malmström in 2005 was convinced that Bulgaria and Romania would complete the union?

But my favourite quote is probably this Cecilia Malmström quote from March 15th 2001, from the time when she was an active parliamentarian: ”Allow me to conclude by saying that the reports that will be discussed after mine show that there are also violations of human rights within the EU. Obviously we need to deal with this. If we want to be credible internally, we also need to have a sound policy externally.”

Perhaps Cecilia Malmström should consider if the reverse might not be even more true.

Estais jodidos

Synopsis: (1) I Spanien elände (2) stället upp i val (3) i Chile lite bättre (4) i Argentina väldigt förvirrad och småsint konflikt (5) Slutsats: typ alla som bor i spansktalande länder är drabbade av taskiga internetoperatörer, politiker eller båda samtidigt.

Jag har under några dagar med intresse följt Yoigos ambition att rädda spanjorerna från höga mobiltelefonikostnader. Den spanska marknaden domineras av det före detta statliga telemonopolet Telefónica, som också dominerar merparten av marknaderna i nästan samtliga latinamerikanska länder. De ägnar sig åt s k product bundling (ej tillåtet inom flera branscher, inklusive telekombranschen, enligt Europakommissionens konkurrensverk), de håller nya marknadsaktörer utanför sina nätverk (eftersom de också äger infrastrukturen) och håller tillsammans med sina konkurrenter Vodafone, Ono och Orange de spanska marknadspriserna uppe (11% över snittet). Dessa konkurrerade ett tag med Telefónica genom att inte ägna sig åt product bundling, men har fasat ut detta konkurrensmässiga otyg under sommaren: tänk om konsumenterna kunde betala bara för den tjänst de ville ha! Och dessutom med priset angivet med moms…

Den glada nyheten för alla spanjorer för ett par veckor sedan var att svenskfinska TeliaSoneras mobiltelefoniabonnemang Yoigo skulle sänka mobiltelefonikostnaderna på spanska marknaden med 40%. krossades drömmarna om en konkurrensmässig spansk telefonimarknad brutalt då TeliaSonera beslöt ingå ett avtal med TeliaSonera om att skapa nät-oneutralitet istället. Telefónica driver frågan om betalning per konsumerad data snarare än per hastighet hårt just nu, vilket för mig är obegripligt: de kan redan ta ut mer pengar för att ge sina konsumenter högre hastigheter och tycker de inte om att konsumenterna utnyttjar sina höga bredbandshastigheter kan de ju alltid låta bli att sälja snabbt internet. Men det skulle väl inte bli så populärt kan man tro.

Våra katalanska piratvänner som ställer upp till regionvalen nu i höst vet i alla fall allt för väl att están jodidos.

Lite mindre jodidos är kanske chilenarna som nyligen fått en utmärkt lag om nätneutralitet var vidare innehåll kan studeras här. Nota bene utsträcker sig bara lagen till lagliga hemsidor, vars betydelse lär utrönas först i rättspraxis när sådan uppstår. Men! Inget gott som inte för något ont med sig: det stora problemet nätmobbning är tänkt att tacklas i ett av chilenska senaten lagt förslag om att göra hemsideägare ansvariga för allt innehåll på deras hemsidor, inklusive kommentarer från utomstående parter. Systemet är i och för sig inte helt olikt den svenska tryckfriheten med dess ansvariga utgivare, men utnyttjandet från tidningarnas sida av rätten att inte vilja beblanda sig med visst material har inte helt orättfärdigt kritiserats i Sverige. Undvika kritik lär de endast lyckas med när de far med lögner, som den gång Aftonbladet eller Expressen felaktigt påstod att Mikael Persbrandt vårdats för alkoholmissbruk på ett hem utanför Knivsta efter en vild helg på Stureplan. IPTango ger lite mer bakgrund till det chilenska förslaget, och refererar ett brasilianskt fall där ett USD8000 högt straffbelopp utdömts till en bloggare på grund av en anonym kommentar som hetsade mot nunnor.

I vilket fall viskas det i säven att Mexico är superjodidos i jämförelse med Spanien. Detta har av mig inte undersökts närmare än, men jag har inte helt utan uppmärksamhet försökt följa den argentinska regeringen Kischners nedstängande av dominerande ISP:en FiberTel, ägd av mediemonopolet Clarín, med vars VD premiärminister Kirchner tydligen har en konflikt. Eduardo från argentinska Partido Pirata har givit lite översikt på internationella e-postlistan. Lite snabbt googlande pekar åt att Claríngruppen inte är så snäll mot Kirchner heller. Problemet med FiberTels frånfall är dock att Argentinas telekommarknad nu kommer domineras av – tada! – Telefónica, vilket för oss tillbaka till det bolag som jode sina kunder världen över och använder den latinamerikanska instabila marknaden för att göra Spanien till Europas dyraste telefoniabonnemangsland.

Hänt i veckan: Baeza och Paris

oktober 27, 2009 1 kommentar

Via Montserrat Boix fick jag möjlighetene att åka på ett evenemang i Baeza, Andalusien anordnat av Instituto Andaluz de la Mujer som handlade om kvinnors roll i ekonomin, relaterat till IKT och också hur kvinnor kan stärkas socialt. De var intresserade av hur Piratpartiet arbetat politiskt med internet, hur internet fungerar som plattform för en rörelse och ett parti med stor geografisk spridning men också hur vi jobbar för att få med kvinnor (det gör vi ju egentligen inte, vilket jag sa ungefär så här ”kvinnor verkar mer benägna att gå med i NGOer än att gå med i partier, och bryr sig dessutom mer om rättvisefrågor. Vi jobbar med patent och teknologiöverföring nu, så det kanske hjälper”).

Under fredagen och lördagen var jag på Paris Accord II i Paris. Paris Accord II är ett dokument sammanställt av upphovspersonsorganisationer och konsumentorganisationer (”mellanhänder” och ”distributörer” är inte inblandade) om en hållbar kunskapsstrategi för framtiden. Dokumentet finns att läsa här, och vill man veta vad som sades kan man gå igenom twitter-loggen, som faktiskt innehåller en hel del direktcitat från mötet.

I Paris fick jag två böcker. En om tidigare europaparlamentarikern David Hammersteins verk. Han är en supercool snubbe som bland annat tycker som oss om patent och klimat, men han har också varit en ständig allierad till internationella IPR-kritiska organisationer i parlamentet. I övrigt verkar han ha sysslat med djurrätt och kemikalier, två politikområden som också är extremt drabbade av penningtunga industriers lobbyism (särskilt kemikalier: kemikalieindustrin är för övrigt ett problem också, när det gäller IPR, där de också är aktiva).

Fick också en bok av Gerd Leonhard som jag läste på flyget hem. Jag är rätt imponerad: alltid när jag får frågan om hur skivbolag och artister ska tjäna pengar, brukar jag svara undvikande med ”jag är bara 22 år och ekonomistuderande, och nu vill skivbolagen att jag gratis ska tänka ut en marknadsstrategi åt dem när de själva rimligtvis borde ha tillräckligt med pengar för att anställa en marknadsstrateg?” Så icke Leonhard: hans bok är över 200 sidor lång och innehåller massor med konkreta tips på hur man kan tjäna pengar i den digitala miljön. Han är, likt mig, inte heller anställd av ett skivbolag utan delar med sig av sin vishet gratis. Inte för att det hjälpt något: alla konsumentorganisationer på plats i Paris (tre amerikanska och massor med europeiska) var rörande överens om att den affärsmetod som går ut på att stämma konsumenterna i vilket fall var oönskvärd. Upphovspersonsorganisationerna höll också i mångt om mycket med: de tyckte inte det var så kul att konsumenterna blev arga på dem, när de inte själva ställer sig bakom affärsmetoden.

I Baeza fick jag också en bok om jämlikhetslagstiftning i Andalusien. Jämlikhetslagstiftning är ju inte direkt drabbat av någon tung lobbyism, men däremot sociala konventioner. Det var mycket intressant att läsa igenom EU-direktiven på området: i slutet av 1990-talet definierade man jämlikhet som en förutsättning för de fyra friheterna men att man måste göra undantag ibland. I början av 2000-talet hette det istället att jämlikhet inte var ett mål i sig men att det ibland kunde vara bra (vi pratar alltså om syftesförklaringarna här). Så kan det gå när man försvagar ambitionerna med lagstiftning :)

uppdaterat: med hjälp av tips från hängiven läsare har jag lyckats åtgärda en lite smått pinsam felskrivning i inlägget. -_-;; Tack! :)

Den glömda mansrollen

Jämställdhetens Sverige arbetar vidare, men vad hände egentligen med mansrollen?

Kvinnors jämställdhetssträvan har blivit så dominerande att den andra sidan av könsgränsen ofta känns bortglömd. För min egen del började jag inte reflektera över mansrollens förändring förrän jag för något år sedan läste Peter Erikssons utmärkta ”På Y-fronten inget nytt”. Den är för övrigt rekommenderad läsning till alla killar.

Jag ogillar att fatta mig onödigt kort, så är ni lässugna – se till att ha någon kall dryck och en bekväm stol. Med det sagt, låt oss börja vid början, låt oss se om vi kan lista ut vad som hände med mansrollen!


Tidigare byggde det västerländska samhället på en sträng könsindelning som växt fram ur de biologiska skillnaderna mellan könen. Denna kulturella programmering ledde till att män och kvinnor uppfostrades radikalt annorlunda, med olika arbetsuppgifter.

I och med industrialiseringen förändrades de förutsättningar som tidigare gjort denna arbetsindelning evolutionärt gynnsam. Den tidigare samhällsstrukturen blev allt mer ineffektiv, samhället betalade ett överpris för att behålla de gamla rollerna.Trots detta höll sig dock skillnaderna kvar i kraft av det mänskliga samhällets naturliga tröghet inför förändringar, samtidigt som strukturerna sakta vittrades ner av en växande kvinnorörelse och diverse ideologiska och sociala ingenjörsprojekt.

Andra världskriget blev ett genombrott i detta avskaffande av den preindustriella kvinnosynen. Krig har en både förstörande och utvecklande kraft, förstörande i den död och meningslösa resursslöseri som följer, utvecklande i den drivkraft den innebär för samhällen att förändras. När männen krigade bortifrån hemmet, och nationerna behövde maximera sin industriproduktion, fanns det inte utrymme till den ineffektiva lyx som den gamla kvinnorollen utgjorde.

Kvinnor tog sig ut på de löpande bandens logik, okänslig för könsskillnader, och därmed också steget in yrkesliv och männens samhällssfär.

Efter andra världskriget fortsatte den gamla kvinnorollen att vittra bort. I länder som tillämpade massproduktionens logik på ting som barnauppfostran (allmän barnomsorg, föräldraledighet) och hushållsarbete (diskmaskiner, tvättmaskiner) accelererade söndervittringen snabbare.

Progressiva reformer och ett starkt socialt ansvar från statens sida påskyndade utvecklingen. Detta är varför Sverige är ett av de mest jämställda länderna i världen idag.

En stor del av kvinnorollens förändring består i att överge traditionella kvinnliga värderingar och skapa en mer industriellt anpassat roll, ofta med männen som förebild. Den nya kvinnan är ambitiös, karriärsdriven, sexuellt aktiv, självförverkligande. Egenskaper som mycket bättre passar i industrisamhället till skillnad från det gamla agrara bondesamhället.

Kvinnor brände sina BH:s och började styrketräna, den nya karriärsdrivna logiken fick dem att i ökande grad organisera sig för att öka sin makt i samhället, en ny kvinnoroll var född.

Så långt känner vi igen oss. Den nya kvinnorollen verkar behålla vissa gamla egenskaper, och kombinera detta med koncept tagna direkt från mansrollen. Exakt vad som kommer överleva från den gamla kvinnorollen återstår att se. Klart är dock att kvinnorollen utvecklas, och att kvinnorna i hög grad är medvetna om förändringen.

Låt oss då vända oss till mansrollen, vad hände med den?


När industrialiseringen inleddes blev det männen som tog på sig de nya arbetsuppgifterna. Den jagande, självsäkra, styrande, krigande familjefadern fortsatte försörja familjen. Nu i stålverk, gruvor, senare även på de långa och tröttande löpande banden. Militären och politiken hade varit traditionella manliga områden och fortsatte vara det.

Första världskriget massarméer bestod främst av män, rösträtt i Sverige tillföll främst män (fram till 1921).

Medan industrialiseringen krympte det kvinnliga rummet växte det manliga rummet och kvinnorna började, som vi sett, i den senare delen av 1900-talet att alltmer ta sig in på manliga områden. I och med att det suveräna kvinnliga ”hemmet” demonterades kom den karriärsdrivna kvinnan att värdera nya egenskaper i mansrollen: enkla saker som att vara ett stöd för henne efter jobbet, hjälpa till med kvarvarande hushållsarbete (ställa in disken, städa) och uppfostra barnen (som hon nu behövde hjälp med).

Därmed förändrades mansrollen, men det var en reaktiv förändring, och en som skedde i samhällets skugga, i osynlighet. Anledningen var att männen varit bäst anpassade till industrisamhället till att börja med, och att det var kvinnorna som var i störst behov av att omdefiniera sig.

Kanske spelade det även in att den gamla kvinnorollen, med sin större sociala kompetens, var mer flexibel och bättre kunde diskutera sitt innehåll. Mansrollen har i kontrast traditionellt byggts på den självsäkerhet som krävs för krigar- och ledarskapsidealet, en roll inte så värst lämpad för att hysa tvivel om sin egen uppbyggnad!

För oss killar som växt upp på 90 och 00-talet har denna förändring tagit sig väldigt konkreta uttryck. Vi förväntas diska, laga mat i hemmet, gilla barn etc. Detta samtidigt som vi förväntas vara självsäkra, kunna allt om teknik, vara händiga. Mansrollen verkar idag vara en röra och ett kaos, medan kvinnornas förändring har ett (mer) tydligt mål så verkar männen famla i blindo.

Den nya mannen?

Kvinnan har behövt lösgöra sig från gamla egenskaper och förklara dem ointressanta,  tidigare dygder såsom lydnad inför sin make och klädsam blyghet är inte längre uppskattade i samma utsträckning. Den nya kvinnorollen är mer utåtriktad och tar för sig i samhället. På samma sätt behöver männen se över sitt bagage. Vad behövs i den nya mansrollen, och vad kan kastas ut?

Män är inte uppfostrade att prata känslor, skriver SvD i en intressant artikel. Behöver den nya mansrollen kunna prata om känslor och inte bara ytliga diskussionsämnen som hobbies, fotboll och hur ”läget är” just idag? Om så är fallet, hur gör vid det? Studiecirklar? Mansträffar?

Kvinnor kvoteras in där de missgynnas av traditionella förutsättningar. Behöver vi kanske också kvoteras in? Vem slåss för det, gör du som kille det? Hur många män är egentligen sjuksköterskor och förskolelärare? Är lönen för låg kanske den behöver höjas för att attrahera fler män.

Vill vi män skilja oss från kvinnor på något särskilt sätt – ska det finnas några specifikt manliga egenskaper? Den gamla machomannen känns utdaterad – hur ser det ut med den klassiske gentlemannen? Ska vi killar verkligen öppna dörrar för tjejerna (och kommer vi ens att få lov till det i framtiden)? Alternativet är kanske en total jämlikhetsvariant där de enda skillnaderna mellan könen är de biologiska och sexuella (om ens det!).

Omdefinieringen av mansrollen sker mycket långsammare än kvinnorollens omvandling, en förändring utan stöd från mansrörelser eller en omfattande manslitteratur. Detta ledde till att kvinnorna i övergången, och förmodligen fortfarande i viss utsträckning också idag, förväntas både ta hand om familj och hem samtidigt som de gör karriär.

När denna tendens dessutom förstärks av ett konservativt samhällsskick, som i exempelvis Tyskland, så ser vi också en sjunkande nativitet i samhället, med potentiellt svåra konsekvenser för framtidens befolkningstillväxt.

Det krävs en vital samhällsdebatt inte endast om kvinnans nya roll, utan också om mannens, och hur de båda ska förhålla sig till varandra. En samhällsdebatt som i ett första skede behöver inledas av genusdebattörer såväl som jämställdhetsförespråkare men kanske, framför allt, av män.

Skriv gärna dina tankar om mansrollen och dess utveckling i kommentarsfältet.

/ Simon