Referensramar 2: att använda slang i media

Gott nytt år alla. Här kommer en anekdot.

Det måste ha varit någon gång under hösten 2008 som jag började titta mig omkring på nätet efter spanskspråkig science fiction. Jag hade just börjat läsa första kursen i spanska på Lunds universitet (SOL-centrum, institutionen för romanska språk) och tänkte att det kunde vara ett lättsamt och roande sätt att ta till sig mer av det spanska språket. Science fiction domineras väldigt, i Sverige och i resten av världen, av den nordamerikanska pulp-traditionen, men jag
tänkte ändå att jag kanske skulle hitta någonting intressant.

Jag hittade La gran historia de novelas de a duro av José Carlos Canalda, en valenciansk kemist tillika science fiction-fan som skrivit en bok om spansk kiosklitteratur i science fiction-äventyrens förtecken publicerad under Franco-diktaturens 1950- till 70-tal.

José Carlos Canalda beskriver sin egen relation till science fiction under sin uppväxt, så väl som science fiction-böckernas roll och identitet i ett moraliskt censurerande samhälle. Han beskriver böcker, författare, omslag, och hur handlingarna styrdes dels av hur regeringens censurmyndigheter dikterade, men dels efter hur förlagen trodde att böckerna bäst skulle marknadsföras (man kan skriva mycket om detta och jag har redan tidigare lyckats arbeta in några av
Canaldas observationer i bloggposter). I en särskild del av boken hittade jag ordet ”nosotros benjamines”, vilket betyder ungefär ”vi unga pojkar” (egentligen ”vi som var sistfödda i våra respektive familjer”). ”Benjamí­n” i det här fallet kommer från Bibeln, närmare bestämt Första Mosebok 35:18 och bibelkaraktären Jakob (Benjamin är dennes yngste son från äktenskapet med Rakel). Samma referens går att återfinna i den amerikanska rapparen Lauryn Hills låt Doo-Wop (That Thing) från 1998.

De senaste dagarna har jag haft anledning att fundera på hur man ska uttrycka sig, och vad man signalerar när man uttrycker sig på vissa sätt. I Canaldas och Hills fall lär los benjamínes ha att göra med deras bakgrund i religiösa grupperingar (både Spanien och USA har mycket starkare kristna traditioner än till exempel Sverige). För mig ligger kopplingen mellan en enstaka namnreferens och en biblisk personlighet väldigt långt borta.

Uttryck som ”fett fail” (uruselt, dåligt), ”ce tare” (coolt, häftigt), ”chido”/”guay” (coolt, häftigt) och ”voor de lol” (för att det är kul) lär säkerligen för andra vara likaledes främmande. Det har jag inte haft för anledning att grubbla på för mycket de senaste ären. Jag är själv något av en mem-motståndare: jag gör inga frivilliga eller konsekventa referenser till Caturday eller longcat. Nyan-cat framstår för mig som vilken annan repetativ pop-muzak som helst (Muzak var ett amerikanskt bolag som gjorde hissmusik, alltså musik ämnad att sätta bakgrundsstämningar snarare än att lyssnas på direkt. De har gått i konkurs nu, men meningen med referensen i det här fallet är alltså att det många populärmusikaliska låtar går att lyssna till passivt i bakgrunden – de är inte tillräckligt störande för att man ska söka sig bort från dem, men inte tillräckligt bra för att man ska söka sig till dem. Valfri populärmusikalisk radiostation utgör bra exempel).

Jag gör alltså en resa mellan en miljö där jag har varit hopplöst efter och o-cool, som vägrar ta till mig alla dessa moderna 4chan-uttryck, till en miljö där ett uttryck jag själv trodde var väl rotat i det svenska språket sedan åtminstone mitten av 1990-talet (superlativet fett) tydligen är alltför informellt. Samtidigt ihärdar många i att det är mycket viktigt att uttrycka min personlighet och inte framstå som talare av kanslisvenska. Jag är inte vald för att vara byråkrat, och jag är inte vald för att ursäkta min brist på handling med att jag genomlevt ett genomförandeunderskott under föregående verksamhetsår. Det är viktigt att vara ung och ha personlighet/stil (jodå, jag minns nog hur svenska ledarsidor prisade min hockeyfrilla anno 2009) för det finns en sån brist på människor med personlighet och karaktär och ungdom i folkvalda församlingar. Jag har fått nya perspektiv på mina rädslor och orosmoln från sommaren 2009 då jag i en debattartikel i Expressen snarare verkade bekymra mig för hur man väljer rätt gafflar vid middagsbordet (den yttersta först).

Kanske tar det tid att landa i en mediapersonlighet eller för den delen social karaktär i förhållande till nya kollegor med ny bakgrund. När jag under en social middag med förtjusning försökte förklara att jag hittat Rumäniens svar på bash.org (det svenska svaret på bash.org heter för övrigt warpdrive.se — de är citatdatabaser där människor har gjort dråpliga, roliga eller pinsamma uttalanden som sedan förevigas av deras chattkamrater) möttes jag av frågetecken och en vänligt menad ironiskt kommentar om min överdrivna nördighet från en av mina arbetskamrater. Kanske var rumänsk science fiction inte rätt kulturella referens att göra i SVT, utan jag skulle ha nöjt mig med att diskutera Mircea Cărtărescus verk (som översatts till svenska och hyllats i svenska medier) och hur de mottas, och hur den svenska publikens mottagande av hans böcker mottas, i rumänsk kulturpress (Dilemateca finns inte online, men andra kommentarer kan man hitta här). Kanske är det bäst att låtsas som att mitt kulturella universum kretsar kring Sverige, Hassans busringningar från 1990-talet och Imperiets fantastiska låt Jag kan inte leva utan dig och att anledningen till att jag hoppas kunna arbeta med kulturfrågor i EU är att jag sätter Sverige i centrum. Författarfonden och biblioteksersättningen, potentiella svenska kompromisser på export till ett av upphovsrättskonflikter plågat europeiskt biblioteksväsende?

En döv man satt vid en vägkorsning och täljde skaft till yxor. Då en resenär anländer till korsningen stannar han och frågar den döve mannen vilken av vägarna som bär till Motala. Men då mannen inget hör utgår han ifrån att resenären istället frågat vad han håller på med, och svarar ”Goddag, yxskaft.”

Jag är vad jag äter?

Jag hade tänkt skriva någonting klokt om Danmark, Nederländerna, Sverige, EU, gränser och andra reaktionära saker som jag inte trodde fanns längre.

Det enda som får plats i huvudet på mig är dock

Yo dormiría así
Detrás de la montaña
Y tendría mil
Arañas colgadas
Hipopótamos
Rosados
hinchados

Yo dormiría así
De plástico fantástico

Olelo olé, olé el olor, olelo como lo huelo yo.

vilket betyder ungefär Jag skulle kunna sova så, bakom berget, med tusen spindlar som hänger över mig och tjocka, rosa flodhästar. Jag skulle kunna sova så, fantatiskt plastiskt, lukten hejar, heja lukten, heja mig så som jag luktar.

Låten heter Así och gjord av argentinska artisten Doris. Näst sista låten ur filmen Los Paranoicos av Gabriel Medina, en inte helt igenom vettig tidsinvestering som ändock har en del bra musik.

Idag har jag ätit zweedse broodjes (det namn under vilka skorpor marknadsförs i Belgien, bokstavlig innebörd svenska småbröd) och verse kaas samt en komposition av potatis och haricot verts. Vet inte om mitt sinnestillstånd är avhängigt detta. Kanske försöker Doris berätta för mig att klockan är 04:00 och att jag borde gå och lägga mig.

Current news about my entering the parliament

Short version: There are transtition protocols that need to be signed before we can be MEPs. France and the UK may have almost signed by now. Belgium and Greece have still not signed. It is uncertain whether there may be additional delays until the French national elections in april 2012.

Current situation: Most member states appear to have signed. No clear info on Greece. Belgium is a mess. France is a wild-card but the UK appears to be sorting itself out!

Long version

:

”How does one become a parliamentarian when one is so young?” is a question I receive regularly. ”How does the European Parliament keep you from assuming your role as a publically elected official for so long?” is another.

They’re not keeping only me from assuming my role. There are a total of 18 Lisbon-seats, that is, seats added to the total size of the parliament (currently 736) by the Lisbon treaty, the new status of the Union (more or less), which entered into effect December 1 2009. In almost two years, many changes mandated by the treaty have not been implemented yet, among those the inauguration of the new MEPs. We come from a total of 12 European countries and represent political views from across the political spectrum in our various member states.

In spring 2010 I was contacted by L-MEP Josef Weidenholzer, an Austrian who is in the same precarious situation as myself. He suggested, and I agreed, that it was important that we collaborate to improve our situation and speed up the process of our ascension. Together with Maltese L-MEP Joseph Cuschieri (his webpage is in Maltese! one of the weirdest-looking but coolest languages of the union) we followed the first treatment of the implementation of Lisbon in the European Parliament in the Parliament constitutional committee.

It turned out that a domestic dispute in France, receiver of two additional seats according to the Lisbon treaty, regarding how they would name their extra MEPs (me, Josef and Joseph always ”knew” that when inauguration time came up, we would be representatives – France did not have specified people to fill the seats) created dissent and controversy in, of course, France, but also in the EP and the Council of Ministers – how to write the transition protocols (documents describing how the change from one treaty to the next would take place) in such a way that the French domestic dispute wouldn’t have to be solved at a European level? It took the parliament 6 months to figure this out, upon which a document called protocol 36, specifying the transition rules, started being circulated for signing and ratification by member state parliaments in summer of 2010.

Protocol 36 was signed and ratified by the Council of Ministers and the European Parliament, and because it constituted a change to the Lisbon Treaty (they had altered the wording of subparagraph c) in article 23, if I’m not mistakenly reminded) it needed re-approval by member state parliaments.

News from France uncertain and confusing. Sometimes contradictory.

This re-ratification was meant to be finished by December 1 2010. For us, it meant gathering forces and getting in touch with member state parliaments to find out when the member state parliaments were planning to treat the issue. Me and L-MEP Jens Nilsson ascertained that Sweden would ratify in October, Josef Weidenholzer and Joseph Cuschieri quickly got notifications of when ratification was to occur in Austria and Malta respectively.

Joseph Cuschieri collaborated intensively with the European Parliament local office in Malta and compiled an estimated time-frame for ratification in all member states – at this point we had some form of reference document to be used for when ”lobbying” efforts were required in which member state to speed up the process as much as possible.

At some point Josef Weidenholzer too the initiative of setting up an e-mailing list!

L-MEP Kārlis Šadurskis from Lithuanian Latvian started writing to the Lithuanian Latvian embassies of all member states to ask when or how things were moving along. (revised Jun 15 2011)

France was at this time a point of constant concern – the news from France were uncertain. What needed to happen in France for protocol 36 to be approved? There were rumours of conflicts between the French socialists and the French conservatives. Inside the European Parliament it appeared that the French socialists, currently the largest national faction inside the European socialist group S&D, were unwilling to have the European Parliament take a strong role for the installation of the new MEPs – it also seemed the Conservatives of the European Parliament (EPP) were unwilling to cross the socialists in this matter. Kārlis Šadurskis figured out that there was a constitutional change under-going and that it would be completed earliest by May 12 2011. After the constitutional change was arranged, the protocols could be treated and signed by the French president and national assembly.

At this time, when there was a more definite time-frame for France (who were always the most uncertain element in this – and still are!) the focus could be shifted again to other member states that didn’t yet sign: in April there was a number of them (Poland, Romania, Greece, UK, France, Belgium, and a few other ones).

L-MEP Anthea McIntyre provided continuous reports from the ratification processes in the UK. The road of protocol 36 in the various member states looks different depending on the parliamentary system in use: in the UK it passes between the Government, House of Commons and House of Lords and possibly someone else, where each step of the way is another cliff-hanger. The last news I’ve had from the UK are no news, which is good news – according to Anthea McIntyre the House of Lords could have objected to the ratification about 1,5 weeks ago but there have been no news of them using this privilege.

When Poland and Romania ratified about 3 weeks ago (mid-May 2011) we started talking again about trying to meet up with President Buzek from the European Parliament (whose role can be described a bit as ”spokesperson” in the Parliament – chairing plenary and representing the Parliament institutionally, not politically). L-MEP Tomasz Makowski assigned himself the Task, by virtue of also being from Poland. President Buzek was contacted on behalf of the Polish L-MEP Arkadiusz Bratkowski. (revised Oct 23 2011).

So where does that leave us?

Belgium has six parliaments. One of them has completed ratification, one of them has announced that they are currently dealing with the issue, and the status of ratification in the remaining four is unknown.

Currently, the UK process is undergoing but probably not entirely finished (to my knowledge). In France, the office of the president must still be signing the Lisbon Protocol 36 and this has yet to happen. The news from Greece are uncertain. In Belgium, all six national parliaments must sign (Brussels parliament, Flemmish parliament, Wallonian parliament, French-speaking Community parliament (apparently Wallonia minus the German-speakers plus the French speakers of Brussels), German-speaking Community (Wallonia minus the French-speakers), federal parlament), and currently we’ve found out only of the German-Speaking Community signing the protocols about 3 weeks ago, the Flemmish parliament starting preparations to sign the protocols about 2 weeks ago and from the remaining parliaments there are no words. Given the precarious political situation of Belgium at the moment, it’s slightly uncertain what will happen when the protocols pass all parliaments – will it still need to be dealt with at the executive (federal government) level and if so how?

One last word of caution: undoubtedly it is very positive that only four member states have still to sign, two of which (UK and France) seem to only have to undertake a pure formality, but I heard in the grapevine that France may possibly want to wait with inaugurating the Lisbon-MEPs until the time that they can fill their additional two seats in the national elections next year, 2012, in April. Whether it’s within the scope of what France can or cannot do to accomplish this I don’t know. Technically, the European Parliament could have made the bureaucratic decision to include the L-MEPs as observers (a special transition-status for MEPs) last year in September (2010) but decided against after opposition from what I understood to be French politicians.

Samlarböcker

I nederländska Cosmopolitan anno april 2011 berättar Lies Visschedijk, nederländsk skådespelerska och tillika huvudrollsinnehavare i filmen Gooische vrouwen: de film att hon för allt i livet inte kan begripa hur det kommer sig att hon inte läst klassikern Wuthering Heights av Emily Brontë.

Jag vet förstås varför hon inte läst boken: den är tråkig. Från första sidan till den trettionde (vilket är ungefär så långt jag någonsin orkat ta mig in) är det enda man lyckas se framför sig ett någorlunda tråkigt brungrått fotografi av ett 1900-talsengland utan förlåtande egenskaper. Jämför då med Herman Mellville’s Moby Dick, också en tråkig bok, som i alla fall håller läsarens intresse vid liv med löften om enorma och brutala vita valar djupt under havsytan (kapitel 21: Om valens vithet var en av mina milstolpar, äntligen val, tänkte jag, men det visade sig handla om vågskum, snö och andra vita saker som likt valar kan vara skräckinjagande).

Nej, ska man läsa Brontë-böcker finns det ju faktiskt två till att välja mellan och de är båda bättre och mer underhållande än Emily.

Mer underhållande än engelskspråkiga klassiker alla tider är däremot Kalle Anka. Under en orelaterad händelse igår påmindes jag om finska Piratpartiets Joonas Mäkinens imponerande Kalle Anka-samling. Serien är insamlad från och med årtal 1976 och det äldsta exemplaret således runt elva år(!) äldre än både mig och Joonas.

Det längsta jag hunnit samla på ungdomsböcker är nog Animorphsserien som jag innehar 27 delar av eller så. Animorphs är en typisk 9-12-år-gammal-serie och lätt att tappa intresset för (jag avancerade till fantasy-litteratur). Alla böcker utgör variationer av samma äventyr (idoiten Visser III har hittat på ofog och måste stoppas). Kalle Anka, däremot, är en varierad och äventyrlig hjälte som lyckas ta sig runt inte bara till de mest skiftande fienderna utan också en bred variation av gåtor och problem.

För mig är dock den spanska, post-franquistiska science fiction-kiosklitteraturen den största gåtan av dem alla. I en behandling om spanska ungdomsromaner på temat science fiction skriver José Carlos Canalda Cámara i kapitel sex om vad som hände med ungdomsböckernas erotiska element efter censurens fall. Texten fick mig först att fundera på någonting John-Henri Holmberg en gång skrev i en ledare för Nova Science Fiction-tidskrift: en bild av kvinnor som dugliga äventyrare i 1950-talets nordamerikanska science fiction, men vars slutgiltiga syfte och målsättning i livet var att bli gift, få barn och bli hemmafru. De spanska sf-ungdomsböckerna begåvades tydligen med ett äktenskap var – några av karaktärerna ur Aznarsagan verkar till och med ha få gifta om sig (mot slutet av Francos regim, då censuren börjat lättats upp).

Men efter 1975, när censuren slutgiltigt tagits bort, uppstod inte mindre än två Harlequin-novels-in-space-serier. Följande textstycke kommer ur boken ”Rymdens nekropolis” som gavs ut första (och förmodligen enda) gången 1980 inom ramen för serien Rymdens erövring:

-Jag står inte ut med att se honom lida på det här sättet. Mitt hjärta blöder. Låt oss älska med varandra så att vi blir av med lite stress innan vi gör avfärd mot det där underliga stället, sa Mauren och började ta av sig klänningen.

Hennes bröst var fasta och fylliga med kanelfärgade vårtgårdar och utstickande bröstvårtor. En frestelse så svår som någon att motstå, men Sandro Quarrie visste hur han skulle spjärna sig. Häftigt drog han upp dragkedjan på hennes klänning igen och utropade:

-Det får vara nog, doktorn!

Knowless society

I have studied mathematics which perhaps goes to show in that I manage to intuitively pick out only mathematicians from this article about women in science. Okay, So I already knew about Sophie Germaine. Maria Gaetana Agnesi was, however, an intuitive discovery. Sofia Vasilyevna Kovalevskaya as well. Her husband went insane and killed himself. It seems to be a curse of male mathematicians (ref.: Georg Cantor). Norwegian mathematician Niels Henrik Abel also died, although not by insanity but lung disease. Maria Cunitz didn’t have a cruel fate other than gender bias.

In Sweden the number of female medical professors was around 20% in 2004 (generous estimation). This is due to a problematic shift in the number of male students, now considerably fewer than before. I don’t know if it says anything about science when Swedish Läkartidningen (”Doctor magazine”) says that many female students means that the profession needs to stay attractive in the future anyway.

Measures such as very clear application rules for becoming a lecturer or professor at Swedish technical universities have long created a heated debate on the quotation of women. Some even consider such measures an insult to women.

If you are a female mathetician, rules remedying that women have to be at least twice as good and considerably better networkers than men, may even be single-minded (but for reference, I didn’t like Wolfram Alpha as much as I liked Free Textbook on Tensor Calculus).

A society of knowledge is being constructed. Abroad. The blesséd number in triangulation of the UK Labour Party will surely, given our experiences with the triangulation of the late 1990s and the more than trihundred UK£ of increase of university fees for non-EEA students in 2004, also increase the net knowledge of the British society. Now that the number of foreign students can be decreased, and one trird of them staying in their host country will not cause the UK to ”gain from the economic benefits of having them study here, many international students stay on, providing longer-term benefits by contributing their skills to our workforce and economy,” as the New Zealand minister of immigration so amptly put it.

If you disregard the fact that I have mostly been sarcastic, the careful reader will observe that most of the news reported above are actually positive. There are more women in almost every study. Women are increasingly becoming more secure in the roles of lecturers and professors. Students benefit the economy, and on the whole there are actually quite many female mathematicians that have been and are contributing to a science usually claimed as exclusivesly male, even in grade school. What do you know? :)))

Serier!

Jag befinner mig ju i Bryssel, Belgien, serietecknarnas land. I Bryssel finns ett seriemuseum dit man kan gå för att se utvecklingen av belgiska och europeiska serier under 1900-talet och 2000-talet. Alla serier i den permanenta utställningen om tidslinjer och olika bildformer är på franska eller flamländska så jag kan bara tillgodogöra mig ungefär 30%. Jag minns någon form av bläckfisk som drog ned en hjälte i ett hål vilket förgrymmade hjälten så mycket att han skar av dess armar och brutalt dödade bläckfisken. Båda mina systrar har besökt muséet till förnöjelse tror jag och en av dem kan dessutom franska vilket väl underlättar när man vill läsa till exempel en serie med en Marsupilami-liknande skapelse.

Just nu finns en temporär utställning på muséet om den portugigiske illustratören José Carlos Fernándes. Medan Belgien kanske förknippas mycket med Hergé (Tintin och kapten Haddock, i nyöversättning sedan 2004 men med den fantasistiska svordomen anfäkta och anamma lyckligtvis bevarad) kan man hitta Carlos Fernándes serier på franska bara sedan 2009 och jag har förstås inte läst någon av dem.

Jag läser istället kontinuerligt serien Help! I was kidnapped by lesbian pirates from outer space! Denna serie är till mänskligheten en gåva i stil med pyramiderna. Bakgrunden är alltså att ett experiment med en touch av gammal tidningsserie berör så många chockerande ämnen som möjligt samtidigt. Lesbisk: den kontroversiella homosexualiteten i samtiden. Pirater: jag lämnar tolkning åt läsaren. Rymden: den spännande omrymd som vi ännu drömmer om att utforska. Läsläsläs!

Annars är jag en sån här typisk fantastisk-läsare som gillar Neil Gaimans Sandman. Detta episka verk berör nästan samtliga mytiska referenser man kan tänka sig, och de som inte fick plats i Sandman har Neil Gaiman istället fört in i sin mycket trevliga roman Anansi Boys. Den är också värd att läsa, trots att den inte är illustrerad.

Nu stötte jag häromdagen på bloggen Comic Historietas, ett ambitiöst spanskt projekt att kartlägga serieillustratörer med illustrationer från deras verk över tid och kommentarer om deras liv och berättelser.

Jag är lite kär. Daniel Torres har jobbat för spansk och fransk publik, illustrerat en adaption av Ray Bradbury och verkar ofta dra åt något liknande surrealistiskt. Jag har inte läst något fullständigt verk av honom (så klart) men Bradbury-adaptionen skulle jag väldigt gärna lägga tassarna på.

Jag hoppar runt bland för mig ganska nya ämnen lite på måfå och fastnade omedelbart för en artikel om den belgiske illustratören Möbius. På grund av Möbiusband så klart.

Illustratören Möbius är dock allt annat än endimensionell. Tvärtom har han haft en lång karriär där han åtföljts av sin ständigt hjälte Major Grubert som råkat ut för äventyr i vilda västern, rymden och det flerdimensionella. Möbius har ritat en serie som förklarar att hur mycket han liknar sin egen hjälte, eller möjligtvis tvärtom (jag vill ha!) och medan det finns jättemånga exempel på alla tekniker och metoder han använt för att skapa sina teckningar gillar jag den här mest.

Seriemuséet i Bryssel har en butik med magert utbud av serier på andra språk än franska. 94% av alla som bor här pratar franska, och på nederländska har jag bara hittat en serie bildböcker för barn. Det är jag lite misslynt över, särskilt som den andra seriebutiken nära Naamsepoort inte heller har ett särskilt stort utbud av nederländska serier annat än andrahandsserierna från 1950-talet som jag inte är så intresserad av (bort med det gamla! in med det nya!). Däremot kom jag över ett väldigt charmigt nummer av 少年ｼﾞｬｿﾌﾟ

Activities

About five or six years ago, I read a book by Ted Chiang. An anthology of his collected works (eight shortstories, all of them brilliant). This particular blogpost is a reference to the short story Understand, which everyone should read because it is truly a masterpiece and deserves every bit of attention it can get.

I had a comment the other day about people not finding out enough about what Samir Allioui does. I do quite a lot with Samir, well, quite often. I don’t really like writing so much about what I do with Samir (stop smirking). He is also boyfriend. But we do do a lot together, like, go around all over the place, sit around using laptops, have coffee and talk or reach conclusions (which, surprisingly often, are along the same lines). Demonstrating however, is not something we do together.

I’ve been abandoned three or four times last autumn for demonstrations and manifestations outdoors. Personally, I don’t like them. It is cold, wet, your socks adapt accordingly and the wind whips your frozen hair against your cracked cheeks. For some reason Samir likes going to these events and always comes back having had a good time. I’m technically happy for him, but I’m admittedly equally puzzled.

We went together to an E-Commons conference in Amsterdam in… October? We listened to a lot of seminars and people, he met the people behind dyndy.net and talked to them for a bit. I am sure that he’s read up on the entire project by now and knows everything by heart because he’s… Like that. I can’t remember what I read this afternoon. It was something about giant magnetoresistance but I can’t remember what separates it from normal MR, or colossal MR. Two hours ago I was introduced to nuclear MR, which, again, is a thing I need to read up on (this relates to something I talked about with S once: superconductivity at room temperature – apparently you can get quite close to this with dysprosium and antiferromagnetization and the effects of this on the microness of microchips (quite micro). The original Lord Kelvin conductivity experiment with iron should not be too difficult to set up, although it is obviously not as efficient).

There was a seminar about the origins of property and a number of other seminars. One was about film remixing and an archive for films set up in the Netherlands. I liked the film archives (because the tedious paperwork involved in finding copyright holders to a large number of films is – as a friend of mine expressed it – not a pain you would expose a bureaucrat to if you are a friend of bureaucrats, which, after 2.5 years at Lund University, I am).

At around the first Anonymous protests against Visa and Mastercard, Samir participated in a debate in Amsterdam along with a person he knows but I don’t but whose first name is Arnoud. They both have experiences running servers and ISPs. To the extent these things are not a mystery to me, it is probably because of Samir (f*kn TCP/IP-stack).

Anyway, I was later the recipient of a compliment on his performance, albeit with the reservation that Samir knows too much and his debates hold a level far higher than is normally viable. The exact wording was ”He is ten years ahead of his time.” I forwarded this. He did not really accept so well. But ten years ahead? I can believe that. I have always imagined Samir as a background mastermind who pulls strings with huge knowledge and understanding and so manages to thwart the entire debate to his advantage. In Sweden, a comparable individual would be Per Schlingmann, whose greatest achievement so far is turning the previously very unpopular conservative party (Moderaterna) into the currently largest political party in Sweden (35% of voters in polls as opposed to 25% support for Socialdemokraterna. In the land of perpetual social democracy!! As much as I dislike conservative politics, I do admire Schlingmann). Anyway, Samir would be like that except definitely not conservative (bearing in mind that one conservative swede was previously against net neutrality, and that another conservative swede is now condoning extra-territorial application of European union trademark law).

He is also doing paperwork for people running for local elections. He helps filling in small charts of questions about pirate policies in various local issues (how do we feel about motorways? building houses? new industrial areas?). This once ate about an hour of my visiting time at his house on a day we were going to go for a walk.

I wont mention the stuff he did around Tunisia again, I guess. Anyway, despite me, he organised a demonstration in The Hague outside the Peace Palace for Dutch Tunisians. He was invited as a speaker. So was Marietje Schaake from D66. Marietje attended the event, Samir did not. I suspect this is very much because of me (I couldn’t really afford going to the Hague and I was at his house and coupled with my suspicions of demonstrations you can see where it goes…), but probably a bit for other reasons as well..

He achieves disturbingly much for being a person whose comrade in arms can say that nobody really knows how much he’s doing. When I sit around and try to accomplish things in general, he threatens me with testing me on the OSI-model at a later date (this date has not yet occured, which is probably good because I can’t remember what the the layer between the session layer and the application layer is called (alternatively it’s the one that’s below both of them). The bottom of a TCP/IP stack is the link layer). Also, we barely ever have time for walks (I sound really cheesy now).

Anyway. I am still impressed, and perplexed, sometimes even annoyed, by the amount of times he has went towards demonstrations and wet socks. Also I haven’t mentioned the amount of people he manages to meet every week at meet-ups for member of Piratenpartij. He reminds me of Rick Falkvinge in that respect and I remember with guilt (given, not very much guilt) that I had problems going to any meeting further away from me than 30 minutes with public transport.

PS. If you made it this far, surely you also have the time to read the short story Understand by Ted Chiang as I adviced you to do at the beginning of the blogpost.