Archive

Archive for the ‘Miljöarbete’ Category

Kaniner, bilar och durbaner

Kanin i bil

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens teknologins alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet – att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om teknologierna tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att ”digitalisera bilarna”, som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge teknologin tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över teknologins teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!

Pommes de t’Eire

"You would not believe it, but we are very protected by various intellectual property rights - geographical indications, plant variety rights and patents can all be used to keep us from proliferating and you from growing or selling potatos."

Yesterday I briefly commented on the differences between conservatism in Sweden and on Ireland (some discussions that are no longer current in Sweden may be in Ireland and vice versa, was my argument). And when talking about Ireland, how can one not be reminded of the tragic potato monoculture incident that led up to the potato famine of 1845? Close to my heart and related to potatos and monocultures are plant breeders’ rights, a type of intellectual property right that is close to patent rights but applicable only to plants varieties (”varieties” like the ones illustrated below). The right entails a 20 or 25 year long protection ”term” within which you are the only plant breeder who are allowed to retail your particular type of plant variety. Just as patents, it protects the rights holder from having other people continue ”breeding” on their particular plant variety for commercial purposes.

The association to the on-going potato war of Belgium and ensuing intellectual property details are also not far from my mind. Dramatic headlines and democratic musings ensue as a field of potatoes outside Gent University Agricultural Department was liberated, or vandalized, by a group of activists disagreeing with the covert cultivation of GMO crops on open fields (no control over where the crops spread) in a privately-funded research project where the proceeds of the research was to fall in into the hands of the funder. The university calls the potato liberation ”a scientific catastrophe and a sign that democracy is not working well” (my translation). I am of the firm belief that the democratic deficit, and the tragedies to science, agriculture and society to be found herein, lie in the circumstance that the crops are destined to fall subject to an intellecual property right that can have an impact on people who’ve mistakenly become associated with aforementioned crop.

As much as I respect research, since the mid-1990s there have been worrying tendencies at the European Patent Office to include plants within what’s considered patentable matter. The plant variety rights are somewhat ”adapted” for agriculture in so far as you’re allowed to save seeds, basically (a patent right would require you to renew your license/buy new seeds for each year you want to continue industrial application of the crop). There is not really any good way of telling which type of right the private investor in the Gentsian potato field was planning to go for at the end of the research project.

But say the university and their sponsors opt for getting the ”weaker” right (which is the plant breeders’ right in this case).In the origins of plant variety rights I seem to recall potato farmers in the UK protested loudly their fears that the sudden emergence of an intellecual property right in the field would cause a big ownership concentration in the seed providers. Their fears turned out to be entirely justified – the market for providing original seeds is currently very centralized and intellectual property rights encourage further centralization of originators. Certainly there are reasons to criticize the university of Gent for this project, even if they label it research?

Plant breeders’ rights are typically pushed by large seed enterprises (Monsanto springs to mind, but they’re by no means the only actor on this market) in regions of the world where patent offices feel disinclined to include plants in the patentable subject matter, namely Latin America (who appear to be having quite a lot of unique potatos per country/region). Thus it is that most Latin American countries seem to have updated or strengthened their plant variety protection laws in the last five years. Particularly in Chile, these actions were criticized for benefiting primarily foreign investors. I would hate it for my university to be able to avoid responsibility for participating in the perpetuation of such market strategies by vague alusions to democracy and science.

Below is a sign naming various forms of potatos and the characteristic looks of each sort (list of older varieties here, pre-1960s). The rumour goes that Asterix is slowly disappearing from the market after it was discovered to be weak against a particular type of pest or mould. I like Columbo and Ostara, eat Blue Congo because it looks cool (it’s dark blue!) and would like to try ”Matilda”. The most common sorts of potatos found in Swedish supermarkets are King Edward and Asterix.
On a side-note, it appears Spain is leading the development for climate-change-resistant potatoes.

Re Japan

En återvinnare blir till

Japanhistorien är besvärligare än den verkar. För ett par dagar sedan nämnde jag att elektronikexporten från Japan förväntas sjunka väsentligt de kommande månaderna. Tidigare har jag skrivit om den japanska elektronikindustrins beroende av sällsynta jordämnen som företrädelsevis exporteras från Kina.

De sällsynta jordämnena är alla miljövänners värsta vänner. De är svåra och naturovänliga att bryta, förekommer ofta i samma jordlager som radioaktiva ämnen, men utgör några av de viktigaste komponenterna i mycket miljövänlig teknologi som vindkraftverk och energisnåla bilar.

Toyota har försökt, och fortsätter att anstränga för att, minska mängden sällsynta jordämnen i sina bilbatterier. Tydligen försöker Japan också bygga upp en ny industriell gren kring återvinning av elektronik. Japan inte bara tillverkar mycket elektronik, de konsumerar också mycket elektronik. Dessutom ligger de förhållandevis nära Kina som tidigare varit en populär destination för elektronikavfall. Men naturvänlig återvinning, som i det tätbefolkade Japan nog måste ses som en nödvändighet, är inte självfallet energisnål. Den kräver också förhållandevis större expertis. Det innebär ett större energibehov och större behov av utbildad personal.

Vad gäller återvinning har jag för övrigt funderat på storföretagens återvinningserbjudanden. Metoden går till så att om man köpt en dator av ett visst märke, och lämnar tillbaka datorn för återvinning hos den specifika tillverkan, får man köpa en ny dator av samma märke för reducerat pris. För en slutkonsument kan det vara ett lockande, kanske till och med bra, erbjudande, men vilken effekt har det på inlåsning av hårdvara. Om man ska köpa och lämna tillbaka en dator till samma aktör, hur långt bort ligger man då från att enbart ha hyrt hårdvaran under hårdvarans fullständiga livstid?

Jag följer diskussionerna kring PS3:an och Kinect med stort intresse. PS3:or och Xbox:ar har inte fått modifierats med tillverkarnas goda minne. Kinect verkar än så länge tillåtas ha ett öppet community kring sig, men redan några veckor efter att apparaten släppts blockerades ett oönskat erotiskt spel.

ReUseManifesto är principiellt spännande men utgår ifrån att det finns ett ägarskap till att börja med. Många andra politiska diskussioner utgår också ifrån ägarskapet och rätten till ägande. Samtidigt är det förstås svårt att förneka att det är enklare för stora företag att vidta de inte nödvändigtvis billiga åtgärder som krävs för storskalig återvinning.

Det finns inte, så vitt jag har sett, egentligen något elektronikbolag som inte accepterar andra tillverkares hårdvara för återvinning, men det kostar ofta extra. Hur mindre återvinningscentraler, utan koppling till någon särskild tillverkare, står sig förtäljer inte historien. Om EU:s WEEE-direktiv gör det obligatoriskt för företag att se till att hela deras produktionslinje kommer tillbaka för återvinning har man också (just nu in)effektivt satt stopp för komponentåteranvändning, men hur kan direktiven tolkas av främst de privata aktörerna i framtiden? Att kontrollera sina skapelsers födelse, liv, och död går helt ihop med inlåsningsmekanismerna vi ser i informationsteknologierna i övrigt.

Ordskämt är usla

Beroende på läggning kan, till mångas förtret, hshare.net och andra uttryck av japansk… populärkultur ligga nära eller långt bort från människor som navigerar informationshavet. Nu ska dessa uttryck, och motsvarande västerländska uttryck, få en egen kontinent i form av .xxx-domänen. Jag har hört om .xxx att det måhända skulle kunna ge trovärdiga porrsidor ett sätt att enkelt skriva kontrakt med kreditkortsbolag och andra aktörer som underlättare betaltjänster. Eftersom domänen är en universell porrdomän är den dock i ännu högre grad ett sätt att enkelt begränsa risken att medborgare kommer i kontakt med oanständigt material. Och det är ju just det.

Att titta på porr är ingenting britterna vill ägna sig åt, eller i alla fall tycker deras regering att det inte borde vara någonting de vill ägna sig åt. En av de större mobiloperatörerna, O2, började fråga sina kunder, eller snarare tvinga kunderna att fråga, om de vill se naket bara för ungefär två veckor sedan.

Britternas förslag går nog lite bortom sexualmoral i och för sig. Ändamålsglidning mot fildelningssidor känns inte ens som den allvarligaste konsekvensen, utan det handlar ju egentligen om att otillgängliggöra allting smaklöst. Det finns många smaklösa saker man kan vilja rädda vuxna och barn från. Louis Vuitton. Smaklösa kändisar. Jag tänkte säga att jag kanske borde ingå i gruppen smaklösa offentliga personer men när jag tänker på det ser jag faktiskt rätt bra ut i Mad Max-rustning med axelvaddar.

Jag misstänker att är någon IT-ingenjör som vill regga domänen http://ha.xxx som drivit igenom beslutet. Eller http://rela.xxx: ”Solig semester för hela familjen!http://fa.xxx om man vill skicka in klagomål till Ryanair. http://avoidta.xxx om man vill manipulera Skatteverket eller IRS. Himlens portar öppnar sig för lustigkurrar som tidigare inte lyckats uttrycka sin förmåga att sprida ordskämt till allmänheten. Ordskämt brukar beskrivas i grader av uselhet.

Mineraler IIII

februari 3, 2011 1 kommentar

Idag är det Lunchdebatt om EU:s REE-strategier om hållbar tillgång till råvaror i Europaparlamentet. Europaparlamentarikerna vill kort sagt undersöka olika modeller för att säkra Europas framtida välfärd. Man tänker sig att den japanska strategin kan vara värd att undersöka men Japan har ju som nämnts tidigare lite svårigheter nu när Kina använt mineralhandeln som konfliktlösningsmetod i en gränsdispyt (jag vill gärna veta om WTO kommer att uttala sig om det här och i sådana fall hur – med anledning av en annan fråga som kom upp här om dagen).

Forum Syd har kommenterat på den nya råvaruindustrin. De lyckas ta upp en aspekt av mineralhandeln jag inte riktigt tänkt på än: ändamålsanpassade exporttullor på mineraler som förutsättning för inhemskt högindustriell utveckling. Förmodligen gäller det mest teknologi som inte är informationsteknologi, eftersom vi och alla andra redan förlagt den produktionen till Kina. Alternativ till råvaruplanen som bragts upp är återvinning.

Samtidigt verkade det här om dagen som att ett tyskt forskarlag upptäckt att nanokolfiber möjligtvis kan uppbära samma effekt som indium i en plattskärm. Indium är nu bara ett av de jordämnen vi behöver i samtiden men forskarlaget hoppas på att hitta fler användningsområden. Det pågår också mycket materialforskning kring just alternativa magnetokällor, och mycket av det fokuserar på gadolinium och järn.

Om det finns någon som vet när dysprosium och neodymium började användas i hårddiskar och mikrochip tas kunskapen med glädje! Vet någon vilka metaller/råvaror som används i SSD:er är det ännu bättre! Jag är alltså på jakt efter en god politisk position att inta med avseende på informationsteknologi och resursförbrukning eftersom jag tror att det kan vara nyttigt för mig i mitt förmodade jobb i ITRE-kommittéen senare i livet.

Det verkar inte riktigt finnas något alternativ till den nuvarande lösningen för nödvändiga mängder superkonduktivitet vid rumstemperatur ens på forskningsstadiet. Även gadolinium är ett sällsynt jordämne, så vilken typ av framsteg den materialforskningen skulle leda till har jag inte heller klart för mig. Nanorör vet jag absolut ingenting om, men om de kan skapa platt-tv kanske de kan bli magnetiska också! Avanza, Ångströmslaboratortiet! (hur går det med deras vågenergigrej nu, förresten?)

Jag har läst någonstans att romarna inte alls hade något ”symbol med mindre värde till vänster dras från symbol med högre värde till höger”-system, utan att varje värde istället betydde precis sitt eget värde var helst i talet det förekom. På detta sätt är romarna också mycket lika egyptier och greker, men skiljer sig från babylonier och mayaindianer.

Mineraler II

Jag fick lyckligtvis bra feedback på sista blogginlägget. Jag har alltså inte riktigt klart för mig hur alla mineralfrågor hänger ihop.

Mårten Fjällström sammanfattar frågorna kring sällsynta jordarter. Försöker mig på att följa råden, även fast jag förstås hakar upp mig på fyran. :P

Luleås tekniska högskola och Boliden (tydligen inte geografiskt område) LKAB tittar tydligen på vilka möjligheter som finns att utvinna sällsynta mineraler i gruvavfall. Likt Mårten tror jag att långsiktig planering är bättre. Man borde rikta in sig på att skapa självförsörjning av strategiska mineraler, framför allt i Europa. Riskerna är också att mineralerna i den vanliga avfallshanterna skapar oåterkalleliga läckor, att mineralerna omvandlas eller legeras till ett stadium av otillgänglighet.

Vindkraftverk har listats av Kina som anledning till begränsningen av exporter. Den kinesiska medvetenheten om tillgång till hållbar energi och miljövänlig teknologi är hög. De vill försörja en stor befolkning och siktar på långsiktig planering. Men befolkningen är mycket stor och växer. Jag får utgå ifrån att kemisterna från förra inlägget tagit den tillväxten i beaktan. >_<

Japans bilindustrins bekymmer är att Kina helt blockerat export av sällsynta jordarter till Japan efter en gränsdispyt. Nu hoppas Japan istället på handel med Indien. Det verkar också svårt att skilja på laglig och olaglig export. Mineralerna hamnar ofta i tillsammns vid transport. Sydostasien gör alltså en annan källa för den japanska industrin som mestadels tillverkar produkter innehållandes stora mängder mineraler.

New York Times har skrivit om brytningen av jordarterna i Kina. De bryts ofta olagligt i södra delen av Kina och transporteras sedan till sydostasiatiska länder från vilka de kan skickas vidare. Den här brytningen rör sig inte bara om låga löner för gruvarbetare, utan i lika stor utsträckning om de inte behöver uppfylla några krav på att bevara miljön eller ta hänsyn till gruvarbetarnas arbetsförhållanden.

Får återkomma om amerikansk och europeisk medvetenhet om sitt mineralberoende.

Mineraler I

Sällsynta jordämnen är ganska stort område som jag via olika källor kommit i kontakt med. Men jag finner det svårt att kartlägga och jag ska försöka hålla mig inom ramar som jag definitivt vet. Det här är ett typexempel på en bloggpost jag skulle uppskatta rättning på :-)

RSC har listat ett antal grundämnen som används i vanlig elektronik och gjort en karta över hur sällsynta eller överanvända dessa är. Artikeln är en god referens för hållbarhet i produktion och användning just nu, om man bortser från förhållanden under vilka jordämnena bryts (jämför konfliktjordämnen):

Periodiska systemet med sällsynthetsmarkeringar

Det finns ett grundämne som heter dysprosium. Dysprosium har i vissa kombinationer med andra grundämnen väldigt goda antiferromagnetiska egenskaper, det vill säga, den kan användas för att vrida magnetfält i ett sådant sätt att resistensen metallen som används för elektrisk transport blir så låg som möjligt (jämför goda ledaregenskaper i koppar). Detta kallas ”gigantisk magnetoresistens” och går att läsa om på Wikipedia och förmodligen också i alla möjliga specialiserade böcker om kondenserade material.

Dysprosium-terbium-järn-legeringar har den lägsta resistensen vid rumstemperatur av alla kända kemiska kombinationer. Det gör att dysprosium legeringar är mycket populära för datachip storlek mindre. Dysprosium är nu inte en särskilt tillgänglig metall. Atomvärdet är högt, och koncentrationen i jordskorpan är mycket ojämn. De största tillgängliga resurserna finns i Kina, och det är också i Kina som de flesta av världens sällsynta jordämnen bryts (tidigare bröts sällsynta jordämnen också i Kanada, USA och Australien, men det visade sig efter Kinas intåg på marknaden snabbt vara kostnadsineffektivt).

Ett annat grundämne som är väldigt vanligt i elektronik är neodymium. Neodymium har goda magnetiska egenskaper och används därför i i stort sett alla lagringsmedier. Neodymium är, ptja, ett ganska svårbrutet ämne. Neodymium kan användas för att göra mindre lagringsmedier mer effektiva. Hållbarheten vet jag inget om, men neodymium är tydligen mycket känsligt för syre och oxidering så jag är lur på hållbarhet.

Europium och terbium verkar användas i TV-skärmar och CRT-skärmar för att skapa rött resp. grönt ljus. Indium är en mycket vanlig komponent i LCD-skärmar, touchscreens och platt-TV-apparater. Ingen av dessa grundämnen är särskilt vanliga och brytningsprocessen oftast svår.

Under de senaste åren har Kina stått för ungefär 99,7% av världens brytning och export av sällsynta jordämnen. Därför är det, produceringsmässigt, ganska jobbigt när Kina plötsligt bestämmer sig för att minska exporten av grundämnena för att de behöver dessa för sin växande inhemska industri. Microchip, skärmar, tv-apparater, lagringsmedier. Vi pratar inte om småskalig påverkan på våra liv här. Många sällsynta metaller används också i bilbatterier, elbilar, elektroniska komponenter i bilar. Där rök GPS:en, musikspelaren och automatisk upprullning och nedrullning av bilrutorna. Om jag tidigare skrivit om elektronik i bilar och hur de lägger över riskfaktorer på allt annat än föraren (vilket jag fortfarande tycker är dåligt – jag vill inte att makten över bilarna ska hamna hos personer föraren inte kan hantera eller göra någonting åt. Detta må vara önskvärt om man sitter och superhackar som hobby på kvällarna, men alla superhackare där ute får faktiskt respektera att andra människor har andra fritidsintressen) verkar jag inte behöva oroa mig alltför mycket över det. Toyotas projekt för sällsynt jordämnes-oberoende bilar handlar om att få ett mindre beroende av sällsynta jordämnen, inte att utrota det helt. De är viktiga i miljövänliga teknologier som vindkraftverk, vilket ytterligare ökar vårt nuvarande beroende av metallerna.

Brytning av sällsynta jordämnen planeras nu att startas upp igen i USA, Kanada och ett kanadensiskt företag önskar också prospektera ett område söder om Jokkmokk som tydligen är rikt på pergamit.

Ett problem med jordämnena är förstås att vi inte varit tillräckligt bra på att återvinna jordämnen som finns i befintlig elektronik. Rättvis elektronik har till exempel skrivit om den bekymmersamma användningen av silver. Men det har heller inte varit nödvändigt att återvänna jordämnena eftersom billigt brytning i Kina skapat ett så stort inflöde att det inte varit kostnadseffektivt.

Så vitt jag förstår pågår mycket forskning just nu om hur man kan skapa alternativ till de vanliga legeringarnas och komponenternas egenskaper, men forskningen går, om något, långsamt och lär inte vara något industriellt tillämpbart på många år.

Historien är lång och knepig. Jag återkommer med mer information senare.