Arkiv

Archive for the ‘Serier’ Category

Samlarböcker

I nederländska Cosmopolitan anno april 2011 berättar Lies Visschedijk, nederländsk skådespelerska och tillika huvudrollsinnehavare i filmen Gooische vrouwen: de film att hon för allt i livet inte kan begripa hur det kommer sig att hon inte läst klassikern Wuthering Heights av Emily Brontë.

Jag vet förstås varför hon inte läst boken: den är tråkig. Från första sidan till den trettionde (vilket är ungefär så långt jag någonsin orkat ta mig in) är det enda man lyckas se framför sig ett någorlunda tråkigt brungrått fotografi av ett 1900-talsengland utan förlåtande egenskaper. Jämför då med Herman Mellville’s Moby Dick, också en tråkig bok, som i alla fall håller läsarens intresse vid liv med löften om enorma och brutala vita valar djupt under havsytan (kapitel 21: Om valens vithet var en av mina milstolpar, äntligen val, tänkte jag, men det visade sig handla om vågskum, snö och andra vita saker som likt valar kan vara skräckinjagande).

Nej, ska man läsa Brontë-böcker finns det ju faktiskt två till att välja mellan och de är båda bättre och mer underhållande än Emily.

Mer underhållande än engelskspråkiga klassiker alla tider är däremot Kalle Anka. Under en orelaterad händelse igår påmindes jag om finska Piratpartiets Joonas Mäkinens imponerande Kalle Anka-samling. Serien är insamlad från och med årtal 1976 och det äldsta exemplaret således runt elva år(!) äldre än både mig och Joonas.

Det längsta jag hunnit samla på ungdomsböcker är nog Animorphsserien som jag innehar 27 delar av eller så. Animorphs är en typisk 9-12-år-gammal-serie och lätt att tappa intresset för (jag avancerade till fantasy-litteratur). Alla böcker utgör variationer av samma äventyr (idoiten Visser III har hittat på ofog och måste stoppas). Kalle Anka, däremot, är en varierad och äventyrlig hjälte som lyckas ta sig runt inte bara till de mest skiftande fienderna utan också en bred variation av gåtor och problem.

För mig är dock den spanska, post-franquistiska science fiction-kiosklitteraturen den största gåtan av dem alla. I en behandling om spanska ungdomsromaner på temat science fiction skriver José Carlos Canalda Cámara i kapitel sex om vad som hände med ungdomsböckernas erotiska element efter censurens fall. Texten fick mig först att fundera på någonting John-Henri Holmberg en gång skrev i en ledare för Nova Science Fiction-tidskrift: en bild av kvinnor som dugliga äventyrare i 1950-talets nordamerikanska science fiction, men vars slutgiltiga syfte och målsättning i livet var att bli gift, få barn och bli hemmafru. De spanska sf-ungdomsböckerna begåvades tydligen med ett äktenskap var – några av karaktärerna ur Aznarsagan verkar till och med ha få gifta om sig (mot slutet av Francos regim, då censuren börjat lättats upp).

Men efter 1975, när censuren slutgiltigt tagits bort, uppstod inte mindre än två Harlequin-novels-in-space-serier. Följande textstycke kommer ur boken ”Rymdens nekropolis” som gavs ut första (och förmodligen enda) gången 1980 inom ramen för serien Rymdens erövring:

-Jag står inte ut med att se honom lida på det här sättet. Mitt hjärta blöder. Låt oss älska med varandra så att vi blir av med lite stress innan vi gör avfärd mot det där underliga stället, sa Mauren och började ta av sig klänningen.

Hennes bröst var fasta och fylliga med kanelfärgade vårtgårdar och utstickande bröstvårtor. En frestelse så svår som någon att motstå, men Sandro Quarrie visste hur han skulle spjärna sig. Häftigt drog han upp dragkedjan på hennes klänning igen och utropade:

-Det får vara nog, doktorn!

Annonser

Serier!

Jag befinner mig ju i Bryssel, Belgien, serietecknarnas land. I Bryssel finns ett seriemuseum dit man kan gå för att se utvecklingen av belgiska och europeiska serier under 1900-talet och 2000-talet. Alla serier i den permanenta utställningen om tidslinjer och olika bildformer är på franska eller flamländska så jag kan bara tillgodogöra mig ungefär 30%. Jag minns någon form av bläckfisk som drog ned en hjälte i ett hål vilket förgrymmade hjälten så mycket att han skar av dess armar och brutalt dödade bläckfisken. Båda mina systrar har besökt muséet till förnöjelse tror jag och en av dem kan dessutom franska vilket väl underlättar när man vill läsa till exempel en serie med en Marsupilami-liknande skapelse.

Just nu finns en temporär utställning på muséet om den portugigiske illustratören José Carlos Fernándes. Medan Belgien kanske förknippas mycket med Hergé (Tintin och kapten Haddock, i nyöversättning sedan 2004 men med den fantasistiska svordomen anfäkta och anamma lyckligtvis bevarad) kan man hitta Carlos Fernándes serier på franska bara sedan 2009 och jag har förstås inte läst någon av dem.

Jag läser istället kontinuerligt serien Help! I was kidnapped by lesbian pirates from outer space! Denna serie är till mänskligheten en gåva i stil med pyramiderna. Bakgrunden är alltså att ett experiment med en touch av gammal tidningsserie berör så många chockerande ämnen som möjligt samtidigt. Lesbisk: den kontroversiella homosexualiteten i samtiden. Pirater: jag lämnar tolkning åt läsaren. Rymden: den spännande omrymd som vi ännu drömmer om att utforska. Läsläsläs!

Annars är jag en sån här typisk fantastisk-läsare som gillar Neil Gaimans Sandman. Detta episka verk berör nästan samtliga mytiska referenser man kan tänka sig, och de som inte fick plats i Sandman har Neil Gaiman istället fört in i sin mycket trevliga roman Anansi Boys. Den är också värd att läsa, trots att den inte är illustrerad.

Nu stötte jag häromdagen på bloggen Comic Historietas, ett ambitiöst spanskt projekt att kartlägga serieillustratörer med illustrationer från deras verk över tid och kommentarer om deras liv och berättelser.

Jag är lite kär. Daniel Torres har jobbat för spansk och fransk publik, illustrerat en adaption av Ray Bradbury och verkar ofta dra åt något liknande surrealistiskt. Jag har inte läst något fullständigt verk av honom (så klart) men Bradbury-adaptionen skulle jag väldigt gärna lägga tassarna på.

Jag hoppar runt bland för mig ganska nya ämnen lite på måfå och fastnade omedelbart för en artikel om den belgiske illustratören Möbius. På grund av Möbiusband så klart.

Illustratören Möbius är dock allt annat än endimensionell. Tvärtom har han haft en lång karriär där han åtföljts av sin ständigt hjälte Major Grubert som råkat ut för äventyr i vilda västern, rymden och det flerdimensionella. Möbius har ritat en serie som förklarar att hur mycket han liknar sin egen hjälte, eller möjligtvis tvärtom (jag vill ha!) och medan det finns jättemånga exempel på alla tekniker och metoder han använt för att skapa sina teckningar gillar jag den här mest.

Seriemuséet i Bryssel har en butik med magert utbud av serier på andra språk än franska. 94% av alla som bor här pratar franska, och på nederländska har jag bara hittat en serie bildböcker för barn. Det är jag lite misslynt över, särskilt som den andra seriebutiken nära Naamsepoort inte heller har ett särskilt stort utbud av nederländska serier annat än andrahandsserierna från 1950-talet som jag inte är så intresserad av (bort med det gamla! in med det nya!). Däremot kom jag över ett väldigt charmigt nummer av 少年ジャソプ