Archive

Författararkiv

Personlig betraktelse: ACTA

Ministerrådet har godkänt underskriften av ACTA-avtalet å ministerrådets vägnar. Det är förmodligen avslutet på den godkännandeprocess i unionens nationella parlament som pågått under hösten, och kvarstår gör nu endast Europaparlamentet, unionens enda demokratiskt valda institution. Avtalets godkändes i ministerrådet som så kallade ”B-punkt” A-punkt, vilket betyder att ministrarna som ansvarar för ämnet, utrikesministrarna eller handelsministrarna, inte tyckte att frågan meriterade vidare överläggningar. För mig innebär det en tydlig trivialisering av den stora upprördhet som ACTA-avtalet har skapat hos unionens medborgare och informationspolitiska aktivister (men för den delen också telekommunikationsoperatörer – Telia har till exempel kritiserat både förhandlingsformer och avtalsinnehåll). Av någon anledning har många valt att fokusera på att trivialiseringen skedde via jordbruksministrarnas sammankomst i december. Jag förstår inte varför det skulle vara en extra dålig trivialisering bara för att den utförs av jordbruksministrar – problemet är att ministerrådet och handelsministrarna inte tar frågan med det allvar som de borde. Det hade varit ett lika stort problem om de godkänt denna B-punkt A-punkt på sitt eget handelsrådsmöte. För den demokratiska transparensens skull hade det till och med varit sämre: vi hade kanske inte ens begripit att det var en trivialisering som ägde rum.

Europaparlamentet kommer att anordna hearings och hålla en omröstning om godkännande av avtalet. Någon gång under året, eller kanske till och med förra året, hörde jag att sannolikheten för avslag egentligen är väldigt låg, eftersom Europakommissionen och ministerrådet kommer att påtala den prestigeförlust det innebör EU att kommissionen å våra vägnar förhandlat detta avtal för att sedan av den tredje europeiska institutionen, parlamentet, bli knäppta på näsan.

Och det är visserligen svårt. Europaparlamentets reaktion vid SWIFT-förhandlingarna (överförande av bankdata till USA) var till exempel att godkänna det knappt ens marginellt bättre omförhandlade förslaget kommissionen presenterade dem i augusti 2010. Å andra sidan har Europaparlamentet vid frihandelsförhandlingar med Sydkorea inte rädats att slå kommissionen på fingrarna vad gäller liberaliseringen av handel med personbilar. Europaparlamentet godkände avtalet först efter att ha skapat sig ett tillägg som ger unionen befogenheten att unilateralt införa strafftullar på Sydkoreanska exporter av personbilar. Det sticker måhända i ögonen på alla vänner av frihandelsavtal och tullavskaffningspolitik, men ses av mig snarare som ett exempel på att Europaparlamentet när det bränner till faktiskt prioriterar sina egna medborgare och företag (alternativt: ”ägnar sig när det behövs åt protektionism”, vilket har en mycket negativare klang i samhällsdebatten men betyder i stort sett samma sak). Jag kan lämna det osagt om just denna form av omtanke är den som vi som medborgare allra helst vill ha. Förmodligen beror det på vilken bakgrund man har, och vart man för närvarande har sin arbetsplats.

Annat bra om ACTA:
Svenska regeringen ansvarigt för den människorättsvidriga straffrättsliga delen av ACTA (15 november: om svenska regeringens inblandning i koordinationen av europeiska ståndpunkter om de straffrättsliga delarna av ACTA)
Dutch parliament refuses ACTA secrecy (23 november: om nederländska parlamentets försök att få tillgång till bakgrundsdokumenten för förhandlingarna innan godkännandet av avtalet i nationella parlamentet)
Domstolsbeslut kan sätta käppar i hjulet för ACTA-avtalet (24 november: om konsekvenserna av EG-domstolens dom i målet om SABAM vs Scarlet, eller internetoperatörernas rättighet att vägra blockering av tillgång till upphovsrättsskyddat material för sina användare)
ACTA: time for a democracy catch up? (25 november: om hur processen att granska ACTA-avtalet går till i brittiska parlamentet)
Dutch Minister says refusal to provide access to the EP legal service’s opinion on ACTA is “crazy” (16 december: om hur Europaparlamentets utskott för utrikesfrågor inte delgav allmänheten den utredning de begärt från parlamentets juridiska utredningsenhet)

Referensramar 1: Min blogg

Jag sitter på ett flygplan mellan Otopeni-flygplatsen i Bukarest och Frankfurt. I Frankfurt ska jag byta flyg till Stockholm Arlanda och sedan hem till min familj i Örsundsbro, en by med ungefär 7000 invånare i Enköpings kommun, strax norr om Stockholm (60 km) eller en bit väster om Uppsala (25 km).

Jag hoppas kunna återupprepa mina fantastiska tioi-topplistor från förra året. Fantastiska i bemärkelsen att jag hade väldigt kul när jag skrev ihop dem – hur roliga andra tycker att de är får väl vara upp till dem.

För ungefär 15 minuter sedan skrev jag färdigt ett första utkast till ett blogginlägg om uttryckssätt och ord. Jag grubblar på om jag måste skicka det till min politiska assistent Mattias Bjärnemalm för korrekturläsning. Hur viktigt är det att jag skriver rätt saker, åt rätt publik och på rätt sätt nu för tiden? Ge dina åsikter i kommentarsspåret. Tänk på att jag måste leva med konsekvenserna av ditt svar.

Den här bloggen har alltid varit ett sätt för mig att bearbeta informationsflöden. Jag läser lite nyheter här, kanske en bok där, träffar en massa människor och lär mig en massa saker. Utvidgar mina litterära och regeringsrapportsliga vyer i stundtals idiotiskt tempo och kokar sedan ihop dessa till ordvitsar och associationsmässiga mardrömmar. Jag utgår ifrån att man, om man läser den här bloggen under en längre tid, så småningom lär sig mina referensramar. Kanske lägger man till sina egna referensramar i någon av kommentarerna.

Jag tänker mig hela informationspolitiken som ett sätt att hjälpa, reglera, styra eller låta bli att styra hur människor tar in, ger ifrån sig och bearbetar information. Utbildningsväsendet är till exempel en reglerad form av informationsinhämtning och därför en självklar del av det informtionspolitiska spektrat. Tillgång till telekommunikationsinfrastruktur är en annan form av informationspolitik som kan behöva styras och stödjas. Utvecklingen av formerna för tillgång, och framför allt privatpersoners beteende i förhållande till informationsinhämtning, informationsskapande och bearbetan bör, enligt mig, i största möjliga mån bevaras fritt. Även om privatpersonerna inte själva alltid planerar eller önska använda alla möjligheter och friheter att göra som de vill med information bör det inte finnas några juridiska hinder för att de ska ändra
sig. Den här bloggen är en del av mitt arbete att för mig själv hålla koll på och reglera, på ett personligt plan, vad jag tar in, vid vad jag fäster vikt och att jag sedan skriver av mig är mitt sätt att bearbeta och ge ifrån mig information.

Nåja.

Vissa har säkert sett rumänske journalisten Vlad Ursuleans intervju med mig från Bukarest tidigare under december månad. Förmodligen är det färre svenskar som
också har läst hans skriftliga skildring av vårt möte. Han är en ordkonstnär och skribent och beskriver eder tillgivna parlamentariker på följande sätt (min översättning):

”Amelia breder ut sig på stolen som vilken annan grabb [sic!] som helst. Hon tittar ned i golvet, biter sig i läppen. Hon gömmer händerna i ärmarna på den svarta hoodien och lutar sig till rätta med armarna över benen. Sedan kastar hon sig in i framtiden.”

Min kollega från den Gröna gruppen i Europaparlamentet, Sven Giegold (Die Grünen/Tyskland, och för övrigt insiktsfull kommentator på det europeiska ekonomiska dagsläget. Det är värt en google translate på hans skriverier), kommenterade under Strasbourgveckan på lustigheten i att se mig gå omkring i min gröna munkjacka från H&M följd av två assistenter i strikt formella kostymer med slips. Associationen är tänkt att dra åt små grodorna, snarare än Varan-TV.

Austrian Airways i samarbete med Lufthansa tillhandahåller flygresenärerna populära dagstidningar. Jag roffade åt mig en Wall Street Journal Europe. Så här skriver Shayndi Raice om Mark Zuckerberg och Facebook (min översättning):

”[…] VD:s varumärkesskyddade Adidas-tofflor håller på att växa upp. Zuckerberg, nu 27 år gammal, har uppgraderat sig till gympadojor från Brooks och under ett möte med den amerikanske presidenten Barack Obama i april [i år] gick han så långt som att ta på sig en mörkblå slips och sportjacka. Det var inte länge sedan han reflexmässigt skulle ha skyggat tillbaka från sådan klädkod även vid möten med banktjänstemän, advoktar och andra direktörer.”

Superlim eller inte avundas jag Angela Merkels självsäkra handläge. Måhända ser hon lite tantig ut, men med all den självklarhet som krävs tar hon upp platsen i rummet där hon befinner sig. Till och med när hon är tyst, när hon står vid sidan av, lyckas hon utstråla all den närvaro och uppmärksamhet som krävs av en person i hennes position. Jag kan inte säga att jag har särskilt mycket till övers för den väldigt Tyskland-centrerade ekonomiska politik Merkel vill föra i
euro-zonen. Samtidigt kan jag inte förmå mig vara alltför förebrående. Det är trots allt de europeiska medborgarna som velat ha ett demokratiskt system där så mycket makt som möjligt hamnar hos medlemsstaterna och med deras särintressen (let’s dezbatare!). Europa behöver en annan färdriktning om vi vill att politiken ska styras med gemensamt fördelaktiga mål. Som offentlig person och makthavare beundrar jag
henne dock.

Tillägg: Jag ljuger. Jag har naturligtvis landat i Frankfurt nu och väntar på mitt (försenade) anhängande flyg till Arlanda.

Kaniner, bilar och durbaner

Kanin i bil

För en vecka sidan idag satt jag i SVT:s morgonsoffa och pratade om Durbankonferensen och klimatkrisen. Det kändes lite underligt eftersom jag var med och organiserade Piratpartiets delegation till klimatkonferensen i Köpenhamn 2009. Det var vid den tiden Gustav Nipe precis investerat i en Reprap-maskin för Ung Pirat Malmös räkning som presenterades på alternativkonferensen, och första gången som EU på allvar blev totalöverkörda av den nya globala alliansen Kina+USA i klimatfrågor.

För ungefär ett år sedan skrev jag en bloggpost om elektronik i bilar och hur ökad användning av, framför allt sluten, mjukvara i bilar riskerar att begränsa bilförarnas kontroll över sina fordon och därmed också utgöra en säkerhetsrisk för individen utanför individens egna kontroll.

Hur hänger dessa frågor ihop? Jo. Bilar som automatiseras och digitaliseras kan med datorernas hjälp finkalibreras att minimera till exempel bränsleförbrukning. För transportindustrin är det här väldigt intressant ur kostnadsperspektiv och enligt Svenska dagbladet tidigare i år ska de första pilotprojekten hamna på Sveriges vägar redan nästa år. Även vad gäller transport av privatpersoner kan man få ned bränsleförbrukning en hel del om man frånhänder privatpersonerna själva kontrollen över fordonet.

Den resulterande krocken mellan privatpersoners intresse att ha full kontroll över sin huvudsakligen mekaniska ägodel bilen, samhällets intresse av att få bukt med den stora bränsleförbrukningen samt begränsa dödstalen i trafiken samt vårt gemensamma intresse av att på ett så bra sätt som möjligt inarbeta teknikens teknologins alla nya möjligheter i vår vardag är en intressant paradox. Jag är inte övertygad om att fri mjukvara i bilarna är en lösning på kontrollproblemet – att påtvinga biltillverkarna öppna standarder och öppen källkod kan måhända skapa ett bättre företagarklimat kring tillhandahållandet av reservdelar och underhållstjänster i bilindustrin, men kontrollen över bilarna ligger fortfarande hos dem som kan koden. Särskilt om teknologierna tekniken ska vara trådlös.

Att det skulle vara mer miljövänligt att ”digitalisera bilarna”, som Europakommissionen uttrycker det, kan det knappast råda något tvivel om. Ej heller att trafiken, så länge teknologin tekniken fungerar, blir betydligt säkrare än om man i varje ögonblick gör sig beroende av en mänsklig faktor. Man kan hårdkoda i bilens fartmätarsystem att det inte ska vara möjligt att köra fortare än vissa hastigheter på särskilda sträckor, och sedan justera bilens interna hastighetsbegränsning efter vad GPS-apparaten rapporterar om bilens position.

Och föreställ er situationen att din öppenkällkodsbil utsätts för samma risker som din dagens Androidtelefon. En del av bildigitaliseringsproblemet är att valfriheten inte sträcker sig längre än att vi ha möjlighet att välja appar, men inte hur de fungerar, vad de gör, eller välja bort möjligheten att välja appar.

Klimatdiskussionerna i Durban handlade naturligtvis inte om skärningspunkterna mellan informationsfrihet, användarnas (i detta fall förarnas) makt över hårdvaran eller piratpolitiska spörsmål om informationssamhällets inneboende konflikter utan om hur man i så hög utsträckning som möjligt ska kunna undvika att vidta aktioner åt varesig klimatvänligt håll, eller det energiförbrukande hållet.

Ovanstående inlägg ska kanske ses som en uppmaning till piratpartister att tänka över teknologins teknikens stundtals dubbeltydiga roll i andra samhällsprocesser. Om någon får för sig att ämnet var väldigt intressant bidrar jag gärna med andra länkar och artiklar på området som jag samlat på mig under året!

Vänstern och mångkulturen I


Devrim Mavi skriver på Dagens Arena att vänstern behöver skapa en bild av det mångkulturella samhället men behöver vänstern verkligen det? Fråga godtycklig ungdom om graden coolhet i att aldrig ha haft kontakt med någon från ett annat land. Helt normala kommunikationsmönster bland människor i Sverige innefattar idag dagliga kontakter med människor från världens alla hörn, särskilt på internet. En kommunikationspolitik med inriktning på gränslöshet och informationsfrihet torde utgöra den största förtjänst vänstern för närvarande kan göra mångkulturen.

En lämplig utgångspunkt för diskussionen kan vara den bristfälliga överföringen av nätsamhällenas mångkulturella aspekter till människors geografiskt baserade vardag – vad är det som gör att vi fått ett multikommunitärt samhälle i vår geografiska vardag medan geografin som makt- och intressefaktor nästan helt faller bort från nätsamvaron? Varför sorterar sig människor i olika bostadsområden på basis av framför allt etniskt ursprung när vi alla på internet använder samma mikrobloggsklienter? Hur har etniciteten kommit att få ett sån stor plats i den geografiska vardagen, när den i parallellvärlden på internet spelar i stort sett ingen roll alls?

Idag saknar Europa en politisk debatt om det gränslösa och fria internets förtjänster i geografiskt baserad integration. Fri och gränslös får information gärna uppmuntras i andra länder, till exempel diktaturer, som befinner sig långt utanför Europas gränser. I frågor som handel, kulturutbyte, och sociala nätverk är den politiska förståelsen för internets nya gemenskaper låg. Inom dessa områden verkar den politiska debatten nämligen istället fokusera på hur vi lagtekniskt kan förstärka de privata företagens och geografiska nationalstaternas informationsgränser.

För mig är det alldeles uppenbart att om diskussionen om kommunikation utgörs mestadels av hur kommunikationen ska begränsas, går det inte att samtidigt försöka påtvinga människor uppfattningen att interaktion ska pådyvlas. Kommunikation är en förutsättning för interaktion och i dagsläget är vänsterns största problem, om något, att kommunikationen som sådan är utsatt för angrepp och attacker från både demokratiska stater och privata företag. En bild av kommunikationen som viktig faktor för den samhälleliga gemenskapen behöver vänstern heller knappast utforma. Utan ett uns av fantasi kan man istället låta sig förundras åt den massintegration på gräsrotsnivå som redan pågår. Låt därför hellre den svenska vänstern utarbeta ett program för tillgång till kommunikation och kultur, oberoende av gränser och etniciteter, och lämna efterföljande upplösning av toketnisk dogmatism åt historiens gång.

Pirater världen över, förenen eder (Gregory Engels, lokalpolitisk piratrepresentant i Tyskland)

Jag är vad jag äter?

Jag hade tänkt skriva någonting klokt om Danmark, Nederländerna, Sverige, EU, gränser och andra reaktionära saker som jag inte trodde fanns längre.

Det enda som får plats i huvudet på mig är dock

Yo dormiría así
Detrás de la montaña
Y tendría mil
Arañas colgadas
Hipopótamos
Rosados
hinchados

Yo dormiría así
De plástico fantástico

Olelo olé, olé el olor, olelo como lo huelo yo.

vilket betyder ungefär Jag skulle kunna sova så, bakom berget, med tusen spindlar som hänger över mig och tjocka, rosa flodhästar. Jag skulle kunna sova så, fantatiskt plastiskt, lukten hejar, heja lukten, heja mig så som jag luktar.

Låten heter Así och gjord av argentinska artisten Doris. Näst sista låten ur filmen Los Paranoicos av Gabriel Medina, en inte helt igenom vettig tidsinvestering som ändock har en del bra musik.

Idag har jag ätit zweedse broodjes (det namn under vilka skorpor marknadsförs i Belgien, bokstavlig innebörd svenska småbröd) och verse kaas samt en komposition av potatis och haricot verts. Vet inte om mitt sinnestillstånd är avhängigt detta. Kanske försöker Doris berätta för mig att klockan är 04:00 och att jag borde gå och lägga mig.

Kategorier:Personligt

Re nätneutralitet i Nederländerna

I takt med att rökförbud införs på fler och fler platser blir det viktigare att vi bevarar våra andra möjligheter till distanskommunikation, till exempel med nätneutralitetslagar som den som idag ska röstas igenom nederländska underhuset och således träda i laga kraft.

Vad som händer i Nederländerna idag är ännu inte säkerställt. Det som borde ha hänt igår var en omröstning om ett förslag på nätneutralitet som regeringen med innovationsminister Verhagen i spetsen lade fram för ungefär två veckor sedan. När förslaget presenterades var det en sensation – Verhagen representerar nämligen i regeringen det politiska partiet CDA, eller mainstream-kristdemokraterna (som i Nederländerna har ungefär samma status som moderaterna i Sverige), och regeringen är en koalition mellan CDA, VVD (högerliberaler, har ungefär samma status som moderaterna i Sverige) och PVV (Partij voor de Vrijheid, en del av den här konstiga, europeiska populist-xenofob-nationalist-libertarian-socialist-folkhems-rörelsen som i Sverige tar sitt uttryck i Sverigedemokraterna och i Norge som Fremskrittspartiet) varav de två förstnämnda är uttryckliga motståndare till nätneutralitetslagstiftning, i gott sällskap med nederländernas största operatörer och nätverkstillhandahållare.

Från högerliberala partiet VVD kommer Europakommissionens kommissionär med ansvar för telekommunikationsfrågor Neelie Kroes, aka Steely Neelie (känd från generaldirektoratet för konkurrensfrågor som Microsoftmonopolets fiende número uno under åren 2004-2009), vars inställning till nätneutralitet är att nätneutralitet visst är bra och önskvärt, men att det inte finns några uppenbara problem med frågan för närvarande och att reglering eller lagstiftning vore ”före sin tid”. Hon har kallat det nederländska förslaget ”förhastat”. I Nederländernas underhus (motsvarande svenska riksdagen) sitter också en föredetta KPN-lobbyist, nu VVD-politiker, som hårt motsatt sig nätneutraliteten. Hon har kritiserats hårt för jäv i frågan.

Det som först hände i Nederländerna med förslaget var att regering och tillhörande partiet var emot nätneutralitetsförslaget som stöddes av oppositionen. Plötsligt svängde regeringen, och den parlamentariska grupp som utgörs av PVV ställde sig också bakom förslaget, vilket gav parlamentsgruppen för nätneutralitet en majoritet. I Nederländerna har de dock ett två-kammarsystem. I överkammaren (Eerste kamer) satt en calvinistisk ledamot som representerar, tydligen, en valkrets i södra Nederländerna där många människor sällar sig till ganska strikta calvinistiska kriterier för leverne på och bortom internet. Där har det tydligen uppstått niche-operatörer vars främsta erbjudande till slutkonsumenterna är calvinistiskt-korrekt förcensurerade uppkopplingar.

Denna ledamot tyckte inte att lagstiftningen som föreslogs (ofiltrerade uppkopplingar utan prisdifferentiering på innehåll) var bra och motsatte sig förslaget. Igår berättade någon att denna ledamot inte kan blockera förslaget så länge PVV fortfarande stödjer frågan i underhuset, men det spelar nog ändå en liten roll i den förvånande utveckling som utspelade sig igår:

Den omröstning om ny telekomlag som skulle ha utförts igår sköts upp! Tydligen efter att det framkommit att oppositionspartiet PvdA (Partij voor de Arbeider, socialdemokrater) röstat ja till ett motionsförslag de inte stödde, men som tydligen stöddes istället av SP (Socialistische Partij, socialdemokrater). Enligt @nlsp löd förslagetallows provider to hinder services when subscriber explicitly requests so on ideological grounds, giving no financial advantage”, vilket jag antar på något sätt är kopplat till calvinisten (Calvin, har jag lärt mig, är en av de två katolskkritiska 1500-talspräster vars inflytande spred sig över norra Europa – i Sverige var det Luthers kritik av katolska kyrkan som slog igenom). Tumult utbröt i underhuset. Ingen visste vad som hände. Omröstningen sköts upp till idag.

Lägg märke till att stödet för lagen som sådan inte har dalat. Det här är Europas första nätneutralitetslag och den har för närvarande starkt stöd i nederländska underhuset. Jag frågar mig när Sverige ska våga följa efter.

Nu väntar jag på att eftermiddagen ska inledas. Man kan följa eftermiddagens händelser i Nederländerna via t ex @bitsoffreedom (mest nederländska, lite engelska) eller @samirallioui (mest nederländska, engelska vid request). Jag kommer att twittra på svenska från @teirdes. Kan man nederländska och struntar i EU:s knäppa vidaresändningsregler live-sänds tydligen debatten på Tweede Kamer Live nu i eftermiddag (nederländska, inga undertexter).

Current news about my entering the parliament

Short version: There are transtition protocols that need to be signed before we can be MEPs. France and the UK may have almost signed by now. Belgium and Greece have still not signed. It is uncertain whether there may be additional delays until the French national elections in april 2012.

Current situation: Most member states appear to have signed. No clear info on Greece. Belgium is a mess. France is a wild-card but the UK appears to be sorting itself out!

Long version

:

”How does one become a parliamentarian when one is so young?” is a question I receive regularly. ”How does the European Parliament keep you from assuming your role as a publically elected official for so long?” is another.

They’re not keeping only me from assuming my role. There are a total of 18 Lisbon-seats, that is, seats added to the total size of the parliament (currently 736) by the Lisbon treaty, the new status of the Union (more or less), which entered into effect December 1 2009. In almost two years, many changes mandated by the treaty have not been implemented yet, among those the inauguration of the new MEPs. We come from a total of 12 European countries and represent political views from across the political spectrum in our various member states.

In spring 2010 I was contacted by L-MEP Josef Weidenholzer, an Austrian who is in the same precarious situation as myself. He suggested, and I agreed, that it was important that we collaborate to improve our situation and speed up the process of our ascension. Together with Maltese L-MEP Joseph Cuschieri (his webpage is in Maltese! one of the weirdest-looking but coolest languages of the union) we followed the first treatment of the implementation of Lisbon in the European Parliament in the Parliament constitutional committee.

It turned out that a domestic dispute in France, receiver of two additional seats according to the Lisbon treaty, regarding how they would name their extra MEPs (me, Josef and Joseph always ”knew” that when inauguration time came up, we would be representatives – France did not have specified people to fill the seats) created dissent and controversy in, of course, France, but also in the EP and the Council of Ministers – how to write the transition protocols (documents describing how the change from one treaty to the next would take place) in such a way that the French domestic dispute wouldn’t have to be solved at a European level? It took the parliament 6 months to figure this out, upon which a document called protocol 36, specifying the transition rules, started being circulated for signing and ratification by member state parliaments in summer of 2010.

Protocol 36 was signed and ratified by the Council of Ministers and the European Parliament, and because it constituted a change to the Lisbon Treaty (they had altered the wording of subparagraph c) in article 23, if I’m not mistakenly reminded) it needed re-approval by member state parliaments.

News from France uncertain and confusing. Sometimes contradictory.

This re-ratification was meant to be finished by December 1 2010. For us, it meant gathering forces and getting in touch with member state parliaments to find out when the member state parliaments were planning to treat the issue. Me and L-MEP Jens Nilsson ascertained that Sweden would ratify in October, Josef Weidenholzer and Joseph Cuschieri quickly got notifications of when ratification was to occur in Austria and Malta respectively.

Joseph Cuschieri collaborated intensively with the European Parliament local office in Malta and compiled an estimated time-frame for ratification in all member states – at this point we had some form of reference document to be used for when ”lobbying” efforts were required in which member state to speed up the process as much as possible.

At some point Josef Weidenholzer too the initiative of setting up an e-mailing list!

L-MEP Kārlis Šadurskis from Lithuanian Latvian started writing to the Lithuanian Latvian embassies of all member states to ask when or how things were moving along. (revised Jun 15 2011)

France was at this time a point of constant concern – the news from France were uncertain. What needed to happen in France for protocol 36 to be approved? There were rumours of conflicts between the French socialists and the French conservatives. Inside the European Parliament it appeared that the French socialists, currently the largest national faction inside the European socialist group S&D, were unwilling to have the European Parliament take a strong role for the installation of the new MEPs – it also seemed the Conservatives of the European Parliament (EPP) were unwilling to cross the socialists in this matter. Kārlis Šadurskis figured out that there was a constitutional change under-going and that it would be completed earliest by May 12 2011. After the constitutional change was arranged, the protocols could be treated and signed by the French president and national assembly.

At this time, when there was a more definite time-frame for France (who were always the most uncertain element in this – and still are!) the focus could be shifted again to other member states that didn’t yet sign: in April there was a number of them (Poland, Romania, Greece, UK, France, Belgium, and a few other ones).

L-MEP Anthea McIntyre provided continuous reports from the ratification processes in the UK. The road of protocol 36 in the various member states looks different depending on the parliamentary system in use: in the UK it passes between the Government, House of Commons and House of Lords and possibly someone else, where each step of the way is another cliff-hanger. The last news I’ve had from the UK are no news, which is good news – according to Anthea McIntyre the House of Lords could have objected to the ratification about 1,5 weeks ago but there have been no news of them using this privilege.

When Poland and Romania ratified about 3 weeks ago (mid-May 2011) we started talking again about trying to meet up with President Buzek from the European Parliament (whose role can be described a bit as ”spokesperson” in the Parliament – chairing plenary and representing the Parliament institutionally, not politically). L-MEP Tomasz Makowski assigned himself the Task, by virtue of also being from Poland. President Buzek was contacted on behalf of the Polish L-MEP Arkadiusz Bratkowski. (revised Oct 23 2011).

So where does that leave us?

Belgium has six parliaments. One of them has completed ratification, one of them has announced that they are currently dealing with the issue, and the status of ratification in the remaining four is unknown.

Currently, the UK process is undergoing but probably not entirely finished (to my knowledge). In France, the office of the president must still be signing the Lisbon Protocol 36 and this has yet to happen. The news from Greece are uncertain. In Belgium, all six national parliaments must sign (Brussels parliament, Flemmish parliament, Wallonian parliament, French-speaking Community parliament (apparently Wallonia minus the German-speakers plus the French speakers of Brussels), German-speaking Community (Wallonia minus the French-speakers), federal parlament), and currently we’ve found out only of the German-Speaking Community signing the protocols about 3 weeks ago, the Flemmish parliament starting preparations to sign the protocols about 2 weeks ago and from the remaining parliaments there are no words. Given the precarious political situation of Belgium at the moment, it’s slightly uncertain what will happen when the protocols pass all parliaments – will it still need to be dealt with at the executive (federal government) level and if so how?

One last word of caution: undoubtedly it is very positive that only four member states have still to sign, two of which (UK and France) seem to only have to undertake a pure formality, but I heard in the grapevine that France may possibly want to wait with inaugurating the Lisbon-MEPs until the time that they can fill their additional two seats in the national elections next year, 2012, in April. Whether it’s within the scope of what France can or cannot do to accomplish this I don’t know. Technically, the European Parliament could have made the bureaucratic decision to include the L-MEPs as observers (a special transition-status for MEPs) last year in September (2010) but decided against after opposition from what I understood to be French politicians.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare